Well, well, whaddayaknow!

Om någon hade sagt till mig tidigare idag att jag skulle tillbringa en timme i telefonen ikväll, så hade jag först skrattat mig kissnödig, sedan hade jag sparkat henne/honom dit pepparn växer. För det ringer ju hela hela hela tiden på jobbet just nu, så det sista i världen jag vill göra på fritiden är att prata i telefonen!



Men så ringde Jennie.
Och se, det var ju en helt annan femma! Har inte pratat med eller träffat henne på... vad kan det vara... nästan två veckor. Och det är en lång tid för oss! :D



Gjorde mycket för humöret och livsandarna att prata med henne! Älskade vännen min!



Annars har jag målat och kastat ögon och öron emellanåt på Idol 2005. Och ibland var det (Idol 2005, inte målandet) faktiskt så pinsamt dåligt, att jag var tvungen att fimpa ljudet. Milda makter så glaskrossande dåligt en del sjunger! (Nej, jag är ingen vidare sångare själv. Men jag ställer mig heller inte och sjunger inför Idol-juryn.) Tänkte för mig själv att även om förlagsbranschen kan vara skoningslös mot aspirerande författare, så behöver man i alla fall inte ställa sig framför en jury och en TV-kamera, och försöka skriva något av litterärt värde på typ trettio sekunder. Huga! Fast... det kanske kunde bli en rolig dokusåpa, det också.



Imorgon är det filmvisning och pizza på jobbet (efter kontorstid, förstås). Jag har anmält mig, men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Ska till frissan innan, och lär vara fullständigt mosig och "pömsig" efter att hon har pillrat mig i hårbotten, för att inte tala om den långa sejouren i hårtorken, eller vad det nu heter. Måste säga att då lockar faktiskt Harry Potter mer... Men jag bestämmer inget nu. Jag behöver inte alltid planera mitt liv in i minsta detalj. Hörde du det, Duktiga flickan!?



Från det ena till det tredje, så berättade Jennie att hon hade pratat med Ettan. Och att det kan finnas en chans att hon pallrar sig hit snart - hoppas hoppas hoppas! Felicia är också på ingående. Längtar efter dem båda så mycket!



Ååh... nu gör de reklam för IKSU Spa på TV! Åh så härligt det ser ut... Kanske skulle jag ta en eftermiddag "off" här framöver (jag lär ha övertid så det räcker) och parkera mig vid deras poolkant. Det gjorde jag i våras efter en liknande arbetspuckel, och det var helt enkelt balsam för kropp och själ!



Dagens skratt bjöd Rita på! Läs gärna mina något förvirrade kommentarer, också. Jag säger ju att jag är trögtänkt just nu! :D Men det bjuder jag på. Mina vänner älskar mig ändå. Min pappa också. Och till och med pälsbollen, faktiskt.



Nu är frågan:
Vem ska rengöra penslarna efter kvällen målningssession?
Någon frivillig? Det är... roligt, jag lovar!
Nehej. Inte det. Då får jag väl göra det själv, då.

Now I'm p*ssed!

Typiskt. Typiskt typiskt typiskt!
AK var stängt när jag kom dit. Orkade inte cykla ned på stan heller. Så, ingen Harry Potter för den här Rödhättan, inte. :(
Jag undrar om det var arbetsgivaren som tog det säkra före det osäkra...

Inte nu...

... men nu får jag gå hem!
Har jag bestämt själv.
Pappershögarna vill anmäla en avvikande åsikt. Men vem bryr sig om pappershögar?? Egentligen.



Jag ska köpa med mig senaste Harry Potter på vägen hem.
Så om ni inte hör något från mig på ett par dagar, så vet ni varför. (Undras om man får ledigt med lön av arbetsgivaren för att sträckläsa Harry Potter? Det måste man väl få? Väl?)



För övrigt vill jag ha uppmuntrande utrop, kramar och pussar, beröm, roliga historier... ja kort sagt kommentarer i mängder! (En masse! Ser ni vad jag kan?? ;))
Det är en sådan dag. Och vecka. :P

ett plus ett blir... tre?

Jag är urusel i matte. Så det är lite bisarrt att jag av alla människor ska vara den som tar emot pengar för den kommande jobbfesten. Nyss lyckades jag t.ex. få det till att hälften av 1500 blir 725. :D Tur att det var en vänlig själ som kom med pengarna; mycket försynt påpekade hon att det blir 750... Till mitt försvar, och för att modifiera mitt inledande påstående, ska sägas att jag brukar vara hyfsad i huvudräkning vanligtvis. Men när jag är såhär trött i huvudet skulle jag antagligen inte ens klara av hälften av två!



Suck. Inte mycket bevänt med det här Rödhätte-huvudet just nu!
Får jag gå hem nu?

Bekännelse från en kontorsslav

Jag har en fluga innanför min fönsterruta. Den surrar och surrar. Utanför mitt fönster surrar en annan fluga. De möts på varsin sida om rutan. Månne de vill mötas ute i det fria istället?



Men jag ids inte hjälpa dem på traven.
Om inte jag får träffa en hot lover, så inte fan ska min kontorsfluga få göra det!
Någon jävla ordning får det faktiskt vara.

Milda makter...

... så trött jag är! Så fullständigt tom i bollen, att det är ett under att jag kan skriva något över huvud taget! :P Denna dag går till världshistorien vad det gäller stress, ringande telefoner och Lagen Om Alltings Jävlighet! Typ, kan en maskin gå sönder så gör den det. Kan ett "enminutsärende" krångla, så nog faaaan krånglar det - i minst fem minuter. De där fem minuterna som jag egentligen inte har!



Nu borde jag nog stänga kontoret för dagen...



... sedan ska jag ned på stan och shoppa på Konstnärsshopen; oumbärligt material som absolut inte kan vänta till någon annan dag! Hrmm... Sedan ska jag tigga mig lite fika av Boel, jag har redan ringt och förvarnat henne - läs frågat om det finns chokladtryffel kvar sedan förra veckans fika! Boel lät lite sträng på rösten och började kasta ord som "middag" och "måste äta" tillbaka på mig. Men jag tror att hon bara är rädd om sin chokladtryffel.



Middag kan man äta någon annan gång. Jag har så svårt att äta när jag är såhär stressad och uppe i varv - utom chokladtryffel då! Och jag har ju ätit lunch, för sjutton!



Men det är skönt med vänner som bryr sig om. Och som bjuder på chokladtryffel, hehehe.



Vasa... hörde jag någon som muttrade "chokladtryffelfixerad"??! Fy på dig, vem du än var! Mer chokladtryffel till Rödhättan! Basta!

Ständigt denna Paris

Ja kära hjärtanes; först var det bröstet som "råkade" trilla ut så lägligt... förlåt jag menar olägligt framför kameran, och nu är det rumpan. Staaaackars Paris... Man får bara hoppas att hennes m*tta håller sig på plats i alla fall!



(Avdelning: Rödhättan behöver skölja igenom den jobbsönderstressade skallen med något oseriöst och ytligt. Och säga vad man säga vill om Paris, men behöver man oseriöst och naket ytligt är hon din tjej! ;))

Dagens mest förvirrade samtal?

- Har jag gjort det? Nää...
- Joo!
- Men varför har jag gjort det?
- Inte vet jag. Men du har gjort det!
- Nää... oj då!



Vid det laget var jag tvungen att sätta båda händerna för munnen för att de inte skulle höra att jag skrattade åt dem. :)

uppdrag

Fick erbjudande om att sitta med i styrgruppen för en verksamhet, som jag tycker är både spännande och fruktbar. Nu har chefen OK:at, så jag tackade nyss ja till erbjudandet. Det ska bli jätteintressant att jobba med de här frågorna! Jag känner mig faktiskt smickrad över att de frågade just mig. Särskilt som en av motiveringarna var att jag bär s.k. "genusglasögon". Nu skulle jag väl behöva byta styrka på mina genusglasögon - har inte följt de senaste teoretiska diskussionerna etc - men nog tror jag att jag ser tillräckligt bra med dem för att kunna jobba i den här gruppen.

Rödhättan, en kändis??

Mitt liv som populärkultursjunkie har lagt ut en supersnygg bild på Gwen Stefani från förra årets MTV-gala. Det är en kvinna med stil det. Gwen alltså. (Ja säkert även "Mitt liv...") Men det är klart; hon, Gwen, har råd med personlig tränare, personlig kostrådgivare, personliga assistenter (varav säkert minst en har som enda uppgift att shoppa snygga kläder åt henne), personliga sminkörer, and whatnot. För att inte tala om råd med superdupersnygg, svindyr haute couture!



En annan ligger ju liksom lite i underläge där. Det måste medges. ;)



Inte för att jag har några som helst ambitioner att bli en rik kändis, som springer på premiärer och kändispartyn stup i kvarten. Nej, hu! Jag vill inte ens bli dokusåpa"kändis" - och därmed är man tydligen lite udda numera, med tanke på hur mycket folk som springer på dokusåpornas casting. Jag skulle faktiskt bli lite oroad över min förnöjdsamhet över att vara en vanlig Johansson, om det inte var för att de flesta av de människor jag älskar är precis likadana.



På bussen till Lycksele i fredags ägnade jag en lång stund åt angenämt oseriös läsning av Afton-Skvallerblaskan-hiertavändersigisingrav-Bladet. Med bilaga. Ja vad fan, bussresan tar närmare två timmar, och något ska man ju ägna sig åt. Och det är inte alltid man orkar vara seriös. :D



Nå, hur som helst, i bilagan (Klick! heter den, va? eller var det Kluck?) hade de ett uppslag med närbilder på kändisars fötter! Ja jag vet, intresseklubben noterar, men häng med lite till, please! Poängen med de här bilderna var att visa att kändisarna är preciiiiis som oss vanliga dödliga. D.v.s de har fotvårtor, fotknölar, sneda tår (förfärligt vanprydande defekt...), o.s.v.
Kort sagt, de har "vanliga" fötter! (Kan ni fatta?!)



Jag kom att tänka på det här när jag såg den där läckra bilden på Gwen Stefani.
Först suckade jag avundsjukt. Hon är såååå snygg!
Och såååå läckert klädd!
Sedan erinrade jag mig de där Afton-Skvallerblaskan-hiertavändersigisingrav-Bladet-fötterna. Och fnissade förtjust.
Hoppas att hon hade jävligt ont i fötterna den där kvällen! Åtminstone en liktå. Eller - ännu mer åtminstone - sneda tår all over the place!



Sedan tänkte jag att guuuud vad skulle kändisfotograferna göra av mina fötter, om jag nu var en kändis?!
För att inte tala om resten av mig, hahahaha! (Dubbelhakor, "lilla maggen", gäddhäng, celluliter, and so on, and so on.)
Men om vi bara håller oss till fötterna, så har jag ju typiska Fisk-fötter. De hatar höga klackar i allmänhet och skor i synnerhet. Och de svullnar prompt så fort de tvingas in i snygga skor - klackar eller inte. Och då menar jag svullnar!! De ser ut som övergödda gräddbakelser. Eller som Barbara Cartland i hennes krafts dagar.



Paparazzisarna, eller vad de nu kallas, skulle ha "a field day"!! :D



Nåja.
Om jag nu någonsin blir en kändis, så kommer jag ju faktiskt att ha råd med...
... personlig tränare, personlig kostrådgivare, personliga assistenter (varav säkert minst en har som enda uppgift att shoppa snygga kläder åt mig), personliga sminkörer, and whatnot. För att inte tala om råd med superdupersnygg, svindyr haute couture!
För att inte ännu mer tala om plastikkirurger!



Fast fötterna... vete faan vad kändispengarna hade kunnat göra åt de egensinnigt svullnande fötterna!



Nåja. Något ska man ju bjuda papperullizarna på!
Och då får jag garanterat vara med i Aftonbladets fredagsbilaga - Klick! Kluck! Klack! eller vad de nu heter!
Jag menar... bara en sådan sak!

Söndagssena tankar

På eftermiddagen åkte vi ned till stan och köpte en ram till målningen. Pappa är för kul ändå; han hade tänkt betala ramen! Men då protesterade jag med kraft:
Nej det är ju jag som ska betala!!! Det är ju en födelsedagspresent!
Så han var tvungen att ge sig. Gullepappa. (Får man säga så när man är fyrtio år?? Äh vad fan, jag säger det ändå! För han är ju min gullepappa, och jag älskar honom så mycket.)



Det var en mycket märklig känsla att se min egen målning inramad; ja, det är den första. Nästan som en tavla. Men tavlor... inte gör jag ju tavlor - förutom en och annan tabbe emellanåt ;) - det gör ju typ konstnärer och sådär. Jag kluddar ju bara. Även om jag numera kallar det målande. Men ni fattar... något jag har skapat utifrån en glad och ren känsla (pappa, Sörberg, det är så roligt att måla!) ramas in och hängs upp på en vägg. Nästan som en riktig tavla!



Men det var en angenäm känsla. Det erkänner jag villigt. ;)



På bussen tillbaka till Umeå läste jag en stund i Giraffens tårar, förnöjsamt skrockande för mig själv. Sedan somnade jag. Så nu är jag pigg som en... ja, pigg i alla fall. Eller pigg och pigg, men inte trött i alla fall. Jag har målat lekt en stund över akvarellblocket, testat olika tekniker och att kombinera olika material. Shit, vad pretto det lät! :D Men kul har det varit.



Imorgon ropar vardagen mitt namn igen. Måste faktiskt erkänna att det känns lite motigt.
Jag trivs mycket bättre hääär, där jag kan sitta och måla och lyssna på oooopera!
För att parafrasera en viss känd tjur. (Nej, jag pratar inte om Svennis. Oops! Vem skrev den meningen??)
Fast jag antar att det skulle bli långtråkigt att bara måla och skriva och lyssna på opera.



Fast... fan tro't! ;)

Neej, redan söndag?!

Sov länge idag. Man kan undra varför ;)



Solen skiner och det regnar. Har vi hört det förut den här månaden?



Pappa och jag har käkat lunch i Lappkåtan (Hotell Lappland). Förra gången vi var där fick jag en minimal grönsakspaj (halvfabrikat) samman med några ynkliga salladsblad och en förskrämd tomat. Typ. Men den här gången hade köket överträffat sig och gjort en fantastiskt god och kryddstark vegetarisk fajitas; hur mycket mat som helst var det på den tallriken! Snacka om kontraster! :D



Har lite "separationsångest", och har ingen som helst lust att åka tillbaka till Umeå. Usch. Den här kommande arbetsveckan lär bli väldigt intensiv, det är väl det som känns så motigt. Få se hur mycket jag kommer att orka skriva här i bloggen. Eller om jag skriver för att hålla mig vaken på jobbet ;) (Ja, det är fri tolkning på den meningen.)



En ljuspunkt är i alla fall att jag fick en väldigt intressant idé igår, när jag satt och lekte med akvarellfärgerna, som jag ser framemot att få arbeta med när jag kommit hem. Få se om jag orkar måla på kvällarna. Men det tror jag.



Och kanske blir arbetsveckan drägligare än jag tror. Man kan alltid hoppas.

Missinassa

Den här födelsedagen är över. Vi har skrattat (båda) och gråtit (yours truly, men det var "enbart" för att vi lyssnade på Jussi Björlings sagolikt, osannolikt vackra tolkning av Puccinis "Nessun Dorma" från 1959 med enbart piano som ackompanjemang...) och "grälat" (två individer och två erfarenheter, släktskapet till trots) och "rasat" gemensamt (många delade erfarenheter - släktskap som sagt).



Nu sover pappa. Det är mitt i natten, så det är kanske inte så konstigt. Vi satt uppe länge och pratade. Jag dricker ett sista glas vin och sparar ned CD-skivorna med Jussi Björling, som vi har lyssnat på större delen av kvällen. Det är såå vackert!



Precis som vår vänskap. Pappa-dotter-vänskap. Kantstött. Men tålig.
Oss-porslinet krossar man inte så lätt. Minsann!

Direktrapport från ett födelsedagsfirande

För alla våra fans... ;) Två snapshots från det hejdundrande födelsedagsfirandet i Lycksele!







Skål!







Pappa envisades med att ta extrema närbilder på mig. Allt för att Siv skulle få se sitt mästerverk, halsbandet, "ordentligt" :D

Presenten överlämnad

Den här var faktiskt fin!
("Faktiskt" ;))
Så löd "domen" över födelsedagspresenten. Och med tanke på hur ordknapp min far kan vara så var det ett storartat beröm!
Sedan sprang han direkt iväg för att hämta en linjal, så att han kunde ta måtten - ramen ska han få välja själv, nämligen.
Min far, en handlingarnas man. ;)

När du velar...

... låt någon annan avgöra!



Det gjorde jag. För jag insåg att jag inte längre ser den här målningen, har strulat alldeles för mycket med den nu. Så jag bad A, min kära arbetskompis, att agera smakdomare. Hon tyckte väldigt mycket om målningen, och förstod inte varför jag var så självkritisk.



Så nu har jag bestämt mig:
Han får den i födelsedagspresent.



Jag lovar att jag ska sluta tjata om detta nu. ;)

Med helgen strax bakom hörnet

Fortsättning (och avslutning?) på den eviga följetongen "pappas målning":
När färgen hade torkat kunde jag konstatera att de detaljer jag målade dit tidigare på kvällen trots allt blev "rätt" i sammanhanget, dock alldeles för skarpa. Så jag tonade ned dem med en tunt utspädd färg, som går igen i tavlan. Det blev inte så tokigt.



Helt misslyckad är den m.a.o. inte. Men jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska ge bort den. Men jag tar med mig den nu när jag åker i eftermiddag.



Är jag velig eller är jag velig?? ;)



---
Veckans fyra:



Tema: Mat



Följer du kostcirkeln?
Nej. Jag äter t.ex. inte kött eller fisk. Men en jäkla massa grönsaker, frukt, ägg, ris, potatis, o.s.v. Vegetarian, you know. ;)



Lägger du stor tid på din matlagning?
Det är väldigt olika. Ibland har jag långa matlagningssessioner, då jag provar nya recept; det finns så många spännande vegetariska recept! Mycket storkok blir det också, så att jag kan fylla frysen med matlådor. Men till vardags lägger jag inte så mycket tid på matlagning, jag har så mycket annat roligt jag vill göra. Turligt nog finns det många vegetariska rätter, som inte tar så lång tid i anspråk.



Gillar du att pröva ny mat?
Ja - se ovan.



Vem/vad inspirerar dig när du lagar mat?
Ingen.



---
Gud vad skönt att det är fredag, och att få komma bort från stan ett par dagar!

Färgrikets bergochdalbana

Har tagit en kort paus i utforskandet av min nya, underbara akvarellbox. Är sprudlande lycklig. För det är så roligt - svårt - lätt - fascinerande - skrämmande - förvirrande - inspirerande - allt allt allt!



Och visst är det skönt att leka med färger. Bara dra penseln över papperet utan några som helst pretentioner eller idéer. Bara dra penseln över papperet för att se hur just den här färgen ser ut, och vad händer om jag använder mer vatten, hoppsan vilket lustig "figur" det där blev, men oh så vacker nyans, men om jag tar den här färgen då...



Lugn. Jag ska bespara er resultatet! ;)



Sedan ger jag mig på pappas målning igen. Ett sista försök.
Har en känsla av att jag förstörde den. Lika fullt!
Men den torkar just nu.
Det går aldrig att uttala sig om en målning förrän den har torkat. Om ni ursäktar klyschan. ;)



Men jag har en känsla av att pappa får en whisky eller något liknande i födelsedagspresent.
Istället.



I mellanrummet mellan torkande målningar läser jag ett mail från Boel. Blir så glad, att hjärtat smälter rakt ned i tangentbordet.

Senaste nytt från akvarellfronten

Efter allt velande, efter alla dessa om och men:
Mission accomplished!



Nu ska här lekas! :)

Nya färger, nya tag

Ända sedan jag började måla, d.v.s. i slutet av mars i år, har jag velat hit och dit när det gäller akvarellmålning. Första gången Jennie föreslog/frågade om det var jag nära att förklara henne galen :) Jag menar, akvarell, det är ju liksom så... svårt... för att inte tala om pretto... och jag kan ju hur som helst inte måla!



Under en gemensam kreativitetsdag i mitten av juni introducerade hon mig i akvarellernas förtrollade värld. Och jag var såld. Och vad fan, kan jag fuska i poesi så kan jag fuska i akvarell! tänkte jag djärvt.



Men därifrån till att faktiskt ta steget ut i akvarellvärlden, nej, se det var en annan femma. Flertalet gånger har jag utropat för alla som velat höra på, och alla andra, att nu minsann skulle jag börja med akvarell!
För att raskt falla tillbaka i feghet och velande.
Gång på gång samma scenario. Det började faktiskt bli lätt parodiskt.



Men nu ni! Idag ska det ske!
(Trots, eller kanske just på grund av gårdagens målardeppighet.)
Efter jobbet ska jag cykla ned till Konstnärsshopen (som börjar vara något av mitt andra hem) och köpa det där "startpaketet" i akvarell, som Jennie visade mig på senast vi var där för drygt två veckor sedan. Jag har tänkt på det ända sedan dess.
Och nu har jag tänkt klart.
Idag ska jag bli med akvarell.



Om jag inte hinner ändra mig en gång till...



Fortsättning följer!

teknikirritation

Är det någon tekniskt sinnad person där ute, som kan tala om för mig varför min digitalkamera (Canon PowerShot A75) med ojämna mellanrum plötsligt tappar alla inställningar?? D.v.s. går tillbaka till grundinställningarna. Nu har det hänt så många gånger, att jag kan gå ed på att det inte är mitt fel, att jag skulle ha råkat "fippla" till det eller så. Jävligt irriterande är det! Jag har drygt fyra månader kvar av garantin, borde jag gå tillbaka och klaga? Eller är det sådant man får finna sig i när det gäller digitalkameror??

Cat naps (OBS! Kattbloggsvarning)

Eh... nog fanns det väl mer bekväma sovplatser i det här hemmet?







Vadå'rå??







Ja, då menade jag alltså inte framför TV:n! Herregud, hur kan man sova under "Nessun Dorma"?!







Bah, opera!! Det här tycker jag om opera!

Goddag yxskaft

Ah, vad kul... de visar Norrlandsoperans uppsättning av Turandot på ettan, som jag såg i våras tillsammans med Jennie, Pellen och Ingrid. Inte lika magiskt som att vara på plats, förstås, but me likes!



Kisse och jag har tagit oss en tupplur (cat nap ;)) på soffan här efter maten. Nästan en timme blev det. Så nu känner jag mig lite tufsig och frusen, vilket avhjälps med hett te och en tjock tröja. Da King snusar obekymrat vidare. :)



Den här perioden på jobbet är, som alltid, en av de mer intensiva under arbetsåret. I takt med att huvudet fylls allt mer av måsten, kom ihåg och sjuhundraelva detaljer blir jag alltmer tankspridd och förvirrad - ja, värre än vanligt faktiskt! ;) Jag är liksom alltid ett huvudsteg efter. Främst märks det när jag ska prata - glömmer ord, tappar tråden, trasslar in mig i meningar, snackar gallimattias - och delta i samtal. Ironi och skämt är helt bortkastade på mig just nu, jag tolkar allt bokstavligt och är pinsamt nog en aning trögtänkt. (Hörde jag någon säga mer än vanligt?!)



Som idag, när kära arbetskompisen A berättade om hur hon retats med sin son igår kväll. Lillkillen håller på gå upp i limningen för att det dröjer ytterligare en vecka innan Idol 2005 börjar, och varje gång han ser trailern utbrister han:
Det ska jag se!
A berättade för mig att hon igår hade svarat honom:
Nej, det går inte, du får inte vara uppe till tio.
Varpå jag utbrister:
Va, börjar det inte förrän tio på kvällen?!
A blev tyst och stirrade på mig under några sekunder, innan hon med lätt höjda ögonbryn svarade:
Nej, jag retades ju med honom...



Doh!



Fast hon borde vara nöjd; hon lurade ju både mig och lillkillen! :D



Eller som igår, när Ingrid och Boel pratade om något... fast jag har redan glömt vad det handlade om. host harkel förläget fniss



Det är sådana här gånger jag önskar att jag hade minst två huvuden. Då kunde jag använda ett och ha det andra på laddning, sedan när huvud nummer ett började få dåliga batterier kunde jag enkelt byta till det nyladdade huvud nummer två och sätta det första på laddning. Tänk att forskarna och tekniknissarna inte har tagit fram en sådan lösning än. Arbetsgivarna kunde sponsra kostnaden för laddare och extra huvuden, och i gengäld få anställda med fräscha, nyladdade huvuden varje dag! Tänk så mycket som skulle bli gjort och hur effektiva vi skulle vara, när vi slapp all den här förargliga tiden, som går åt till att försöka komma ihåg vad vi har glömt och vad var det nu för lösenord igen och vahettere...

Målat misslyckande(?)

När jag cyklade hem från jobbet kom jag plötsligt ihåg pappas tänkta födelsedagspresent, en bild som jag målade för drygt två veckor sedan och som jag har kallat Hemma är..., eftersom jag tänkte på pappa och på Sörberg (hans barndomshem, tillika mitt paradis på jorden) under målandet. Jag hade då en känsla av att det var något som fattades i bilden, och tänkte att om den fick "vila" ett tag, så skulle jag sedan, med hjälp av "färska ögon", kanske komma fram till vad det kunde vara.



Med bara två dagar kvar tills jag åker hem för att fira pappa, har det blivit hög tid att se över målningen igen. Vilket jag gjorde direkt jag kom innanför dörren, utan att ge mig tid att äta eller ens klappa om pälsbollen - jag är fort, remember? ;)



Vilken besvikelse!
Usch, så dålig!
Inte kan jag ge bort det där...!



Jag blev så deppad, att jag blev gråtfärdig. Tänkte att jag skulle slänga ut penslarna och färgerna och aldrig aldrig mer...



När jag målade den tänkte jag på pappa och på Sörberg, som sagt; det var en ren, harmonisk känsla av hemhörighet och trygghet, som jag försökte fånga med min pensel.
Nu såg jag bara färgplumpar och intetsägande platthet.



Och tänkte att det som fattas i den s.k. måningen är Jante-dumstruten:
Vem tror du att du är??



Nåväl.
Nu har jag fått skriva av mig den värsta besvikelsen. Jag ska äta - lågt blodsocker är antagligen inte den bästa grunden för "konstkritik". ;) Sedan ska jag ägna kvällen åt något mindre ångestladdat än kreativitet.



Först imorgon kväll ska jag ta fram bilden igen. Känns det fortfarande pest då, gör jag helt enkelt ett födelsedagskort av den - det duger den till.



Under tiden gäller det att fundera ut en Plan B, d.v.s. vad i all sin dar ska pappa få i födelsedagspresent?!

den där jävla sjukdomen...

Nyss fick jag, av en ren slump, veta att J, min bästis i gymnasiet, har fått leukemi. Prognosen var tydligen god, men ändå... leukemi!! Jag har förlorat nära och kära i cancer tidigare (hatar hatar hatar den där jävla sjukdomen!!), ändå blev jag chockad när jag fick veta det här. Som om det inte skulle kunna drabba någon jag känner och/eller i min egen ålder...



You're in my prayers, J.



Man ska aldrig, aldrig ta någon för givet. Aldrig.
Det vet jag ju. Ändå tenderar jag att göra det. Tills jag blir påmind igen.



Ikväll ska jag fika med Boel och Ingrid. De ska få varsin extra kram!

Hur det hela startade

Mamselamsen uppmanar Bloggare United att visa upp sina första bloggar... ja, pappersbloggar, alltså. Det var en utmaning, som jag förstås inte kunde motstå; jag har ju bloggat skrivit dagbok sedan jag var nio år!



Och kan man tänka sig: Jag visste var jag hade första dagboken!! Det är faktiskt en prestation för en sådan kroniskt tankspridd person som yours truly; tillika i ett hem som mest för jämnan ser ut som Jerusalems förstörelse.







Åh jag minns det som idag, hur oerhört lycklig jag var när jag hade fått köpa den; jag tyckte den var så fantastiskt fin! :)
(Ursäkta det dåliga fotot. Det gick inte att ta med blixt, reflexerna hamnade mitt i hästnyllet!)







Såhär ser det ut när man slår upp den. Lägg särskilt märke till svårigheterna att stava "detektiv"! (Nu kan jag det.) Namnet "Drew" tyder på att jag har läst Kitty (Nancy/Kitty Drew). Lustigt sammanträdande; jag skrev en brevdikt till Kitty på skrivarkursen i somras!







Famous first words :)
Och ja, jag är fortfarande morgontrött! Men jag stavar bättre. ;)

kärlekar

Pälskungen och jag blir sams igen, efter bråket tidigare ikväll. Som vi alltid blir vänner igen, till sist. I mångt och mycket är vi som ett gift gammalt par, tänker jag mig; först bråkar vi, sedan är det "kiss and make up" som gäller. Fast vi har inte sex. ;)



Jag närmar mig slutet på Siri Hustvedts Vad jag älskade, en mycket fascinerande bok, som Felicia mer eller mindre "tvingade" mig - nåja, men ett visst insisterande var det - att läsa, vilket jag är glad för. Jag ska försöka skriva om den i Boktokspladder när jag avslutat den, men det blir inte lätt. Vissa böcker öppnar sina pärmar och slukar mig levande. Efteråt har jag svårt att förklara riktigt vad som hände, vad jag kände. De där böckerna, de... är sig själva nog, på något sätt. Det är svårt att sätta ord på dem. De är sina egna ord nog.



Men det är där vi alla lever, tänker jag för mig själv, i de fantasiberättelser som vi skapar åt oss själva om våra liv /.../
(Ur Vad jag älskade)

måndagspladder

Nej, det bidde ingen bio. Minsta motståndets lag vann (igen). På knock out.



Istället sitter jag uppkrupen i soffhörnet och lyssnar på syster Tori. Har ätit pasta med fräscha grönsaker, bråkat med Mjau-Mjau, som vankat omkring här som en äggsjuk höna och klagat, samt skrivit ett mail till en kär vän. Nu är klockan kvart över sju. Och jag ångrar att jag inte gick på bio. ;)



Surfar runt lite. Blir våldsamt avundsjuk på hur bra en del bloggare skriver, så roligt och piffigt och klokt och tänkvärt om vartannat. Vill också!



Men om jag inte orkade gå på bio, hur ska jag då kunna prestera något klokt och tänkvärt?? Eller ens roligt och piffigt, för den delen!



Istället gör jag det enkelt för mig och svarar på Veckans tjejsnack:



Vad gillar du bäst/sämst:



Kaffe eller te?
Jag gillar båda sorterna, faktiskt, men jag dricker kaffe i större omfattning. Med mjölk och utan socker. Teet tar jag straight. ;)



Öl eller vin?
Det är samma här, gillar båda delarna. Jag kan faktiskt inte säga att det ena är bättre än det andra; en kall öl en varm dag är oslagbart gott, och ett bra rödtjut är en njutning.



Mjölk eller öl?
Öl, faktiskt. ;) Jag drack kopiösa mängder mjölk när jag var barn, men nuförtiden använder jag det nästan uteslutande i kaffet. Fast ibland är det gott med ett glas kall mjölk, t.e.x. när det vankas pepparkakor.



Hund eller katt?
Katt, förstås. Herregud, hur skulle jag kunna skriva något annat, ens om jag tyckte annorlunda - vågar inte ens tänka på vad Da King skulle göra med mig!



Spindlar eller ormar?
Brr, ingendera! Fast jag är inte rädd för ormar, som jag är för spindlar (och alla andra kryp), så om jag måste välja så blir det orm.



Nä, det blir inte roligare (piffigare, klokare, mer tänkvärt etc) än såhär. Nu börjar nyheterna snart, hur som helst. Håhåjaja, vilken upphetsande måndagskväll... jag skulle ha gått på bio istället! Är jag velig eller är jag velig??



Eller... hemska tanke... borde jag skaffa ett liv??
(Nej, svara inte på den frågan ;))

i'm not in love...

Agnetha Sjödin är "störtförälskad", om man får tro Aftonbladet.
(Och det får man väl; jag menar, allt som står i media är väl sant? Eller...)



Hmm. Förälskad?
slår upp ordet i SAOL
Aha! Så var det, ja, hade nästan glömt vad det betyder.



Hmm.
Jag vill också vara "störtförälskad"!
räknar på fingrarna hur länge sedan...
Jag skulle faktiskt t.o.m. kunna nöja mig med "förälskad".

Måndagskoma

Är det någon som kan tala om för mig varför man alltid är så jäkla såsig i huvudet på måndagar?



I alla fall är jag det. Ändå vände jag för ovanlighetens skull inte på dygnet den här helgen, som jag brukar göra; jag kom faktiskt i säng i ovanligt vettig tid (för att vara en söndagkväll) igår. Men måndagskoman har ändå slagit till. Not fair!



Planerna var att gå på bio ikväll. Jag tänkte se Sin City, men den börjar inte förrän klockan nio, så jag ombestämde mig till Batman Begins istället.



Men nu känner jag mig som sönderkokad potatis, så det vete fan... :P

Premiär!

Idag har det blivit dags att sjösätta mitt och Snigels hemliga projekt; en ny version av bloggen! Det är den "Take to the Sky"-version jag har drömt om så länge, men som jag inte själv har klarat av att snickra ihop. Underbara, gullesnälla Snigel älskar däremot att knåpa med kod, och ställde generöst upp med sina kunskaper. Det är alltså hon som har utfört huvudarbetet, jag har bara suttit på min breda bak och önskat och velat och ändrat mig och haft mig ;)



TACK SNIGEL!!!



Idag har vi babblats vid i telefonen i närmare två timmar, och allt handlade inte om sidan :) Kul.



Det återstår ännu några små justeringar, som det alltid blir sådana här gånger. Så om det ser konstigt ut någonstans kan det vara jag som är inne och gör efterarbete. Men just nu får det anstå; jag ska iväg till Ingrid med de väskor jag har lånat av henne och passa på att tigga mig lite fika :)



Vill förstås gärna veta om det är något som absolut inte funkar eller ser märkligt ut i era läsare. Snigel och jag ska göra vårt bästa för att efterkomma eventuella klagomål. ;)



Skönt att slippa Bloggers template.
Underbart att ha fått min önskelayout, äntligen!

Spridda tankeskurar

Av ljuden att döma har den här bostadsrättsföreningen förärats med en präriehund! Ska jag oroa mig för kisse, som är ute just nu, månne?
Sedan hör jag prärievargen fnissa.
Ett högst betryggande ljud.



(Det var då också en fest!)



Jag tänker mycket på mamma just nu. "Dödsdagen" - femte september - närmar sig. Så det är väl inte så konstigt. Egentligen.
Fast det är så länge sedan nu. Så väldigt mycket länge sedan.



Det är något oroväckande med sorg, som tappar räkningen.
Jag har visst skrivit här i bloggen att det är sjutton år sedan hon dog. Men det är ju "bara" sexton, insåg jag ikväll, när jag satt med min målning och min s.k. dikt, inspirerade av och tillägnade mamma.
Och visserligen är jag dålig i matte. Men ändå!!



Fast vad spelar ett år hit eller dit för roll?
Hon fattas mig lika mycket.



Alltid fattas hon mig.
Som den klyscha vi båda har blivit.



Präriehunden har tystnat. Högklackade fötter smattrar mot asfalten utanför mitt fönster. Jag hör avlägsna skratt. Och jag längtar efter deras gemenskap. Till och med katten har övergett mig ikväll. Med min tillåtelse, förstås - det är trots allt jag som öppnar dörren ut till nattfriheten åt honom.
Men jag saknar honom den lilla stund han är ute. Det gör jag.
För han är trots allt den enda familj jag har. Här hemma.



Så deprimerande becksvart det är ute. Och då är det ändå inte "riktig" höst, vad nu det är. Enbart enstaka gula löv i det gröna, än så länge.
Men ljusen jag har tänt härinne gör en stor skillnad.

En stjärnklar natt...

(Titel: On a starry night, me and my mother took a walk)



det var en stjärnklar natt
när jag tog en promenad
tillsammans med min mor



vi gick och gick
bland kalla eldar och galaxer
vi kom(mer)
aldrig fram



när min mor skrattade
föll stjärnorna som istappar
och jag grät ikapp med klirrandet



sedan skrattade jag
när min mor plockade en stjärna
och gav den till mig



(vi älskade varandra,
eller hur?)



stjärnan stacks
men den var min
och jag fick den av henne



efteråt kunde man se våra avtryck
i natten

Fem...

Sådärja, nu är muserna och jag "on speaking terms" igen. Och medan jag väntar på att första varvet med färger i mitt kommande mästerverk host harkel host "On a starry night, me and my mother took a walk" ska torka, roar jag mig med ytterligare några fem-listor. (Ja, jag har lite att skriva om ;) men lust att skriva!)



Fem personer jag beundrar:
• Shw - för hennes engagemang och mod.
• Tori Amos - för hennes egensinniga musik, som betytt och betyder så mycket för mig, och för att hon fortsätter att vara sig själv i en penningstyrd och ytlighetsfixerad musikindustri.
• Carolina Klüft - för hennes ödmjuka personlighet och exempellösa talang.
• J K Rowling - för att hon inte glömt bort varifrån hon kommer och bl.a. startat en fond för arbetslösa, ensamstående mammor, som vill förverkliga sina drömmar.
• "Ers-Sofia" - min farfarsmor, som visste att reda sig i en hård, slitsam värld. Jag undrar mycket över vad du drömde om, och jag hoppas att jag ska kunna skriva din historia en dag.



Fem låtar jag lyssnar mycket på just nu:
• "When September Ends" med Green Day - grep tag i mitt hjärta redan första gången jag hörde den och har aldrig släppt greppet sedan dess. Jag har t.o.m. gjort en målning inspirerad av den!
• "It Takes a Fool to Remain Sane" med The Ark - lite äldre låt, som jag har upptäckt sent omsider, och som har varit viktig när jag har funderat på det här med kreativitet.
• "Horse with No Name" med America - jag hörde den i Marit Bergmans Sommarprogram, och var tvungen att ladda ned (lagligt!!) den omedelpronto.
• "Sleeps with Butterflies" med Tori Amos - I'm not like the girls that you've known/But I believe I'm worth coming home to...
• "Nessun Dorma" med Luciano Pavarotti - (nästan) alltid när jag målar. Så vackert att hjärtat lägger sig ned och ylar av vällust!



Fem färger:
• Ultra marine
• Sap green
• Red ochre
• Process cyan
• Crimson red



Fem orsaker till extas:
• Äppelkaka
• Choklad
• Heta bad med mycket skum
• Glass
• Ugnsrostade grönsaker med fetaost



Fem blommor:
• Tulpan
• Tussilago
• Smörbollar
• Löjtnantshjärta
• Rosor



Fem (egotrippade) önskningar:
• Att jag får publicera en roman
• Att jag får se Tori Amos live
• Att jag får åka till Egypten
• Att jag förmår kombinera mitt skrivande med mitt målande och mitt fotograferande
• Att mina vänner och min far får vara friska



Fem bloggar (OBS! jag gillar sååå många fler!):
• Sia
• Annica Tiger
• Muminmamman
• Klimakteriehäxan
• Himmel och ord



Men nu är det dags att återvända till målandet.

Håhåjaja...

Om det nu var hybris att säga att jag gillar min egen målning så mycket, att jag ska rama in och hänga upp den, så straffades jag omedelpronto av muserna. Den bild jag nyss påbörjade misslyckades så totalt som bara en målning kan misslyckas - papperet gick sönder!!



Reminder to self:
Köp inte dåligt papper! Aldrig aldrig aldrig!
Hellre misslyckas på bra papper än lyckas på dåligt papper.



Sitter nu och sur-röker en cigarett.
Och väntar på att bli tagen till nåder hos muserna igen.
I alla fall tillräckligt för att få ny inspiration att måla ikväll.

I min bildmapp

Lyssnar på jazz och inventerar mina alster i bildmappen, som jag fått av Jennie. Är lite förvånad över hur mycket det har blivit på kort tid.



En del bilder suckar jag tungt över, de känns redan obegripliga - känslan flydd i och med målandet - och/eller pinsamt kassa. Skäms nästan, fast det inte finns någon anledning; jag har inget att bevisa för mig själv eller någon annan.



Några lägger jag åt sidan, för att återanvända till kort eller andra roligheter. Men inte så många som jag trodde. Och det känns skönt, på sätt och vis. För det tyder på att jag ändå har en tilltro till mitt målande...



... som även det faktum att högen med bilder som jag vill jobba vidare med är större än de andra två högarna visar. (Dock inte lika stor som högen med "färdiga" bilder.)



En bild tänker jag rama in och sätta upp.

Jo, minsann!
Det låter kanske jättepretto och/eller skrytigt eller som att jag har drabbats av hybris eller något sådant. Men jag gillar den här bilden, jag kan inte hjälpa det! För min del är den det ultimata självporträttet. Trots eller kanske just för att den tillkom delvis genom ett misstag från målarens sida.



Det där är Rödhättan, yours truly, Eva Carina Johansson. So sue me! ;)
Jag störs lite av två ränder, som har uppstått efter vatten som har runnit utan att jag lagt märke till dem.
Men sedan tänker jag att jag bär mina förfulande "vattenspår", jag också.



I tell you there're pieces of me you've never seen
Maybe she's just pieces of me you've never seen
(Tori Amos, "Tear in Your Hand", Little Earthquakes, 1992)

Kom tillbaka

Sara/Hedgehog listar fem personer som hon skulle vilja att de kom tillbaka från Nangijala, och ställer sina läsare samma fråga.



Fem personer... hm.. två är ju givna, men sedan då... bara fem personer sa du? OK, jag ska försöka begränsa mig:



• Mamma - goes without saying! Även om vi antagligen skulle fortsätta att göra varandra illa. Men kärlek är egoistisk.
• Farmor - jag har så mycket jag skulle vilja prata med henne om, som jag inte hade vett (läs: var för ung) att fråga om när hon levde.
• Tage Danielsson - för att hans humoristiska och humanistiska röst behövs i samhällsdebatten!
• Anna Lindh - den enda politiker jag har respekterat och sett upp till. Även om jag inte alltid höll med henne.
• River Phoenix - ung, begåvad skådespelare, som hade mycket kvar att göra.



Jag tänkte på Tove Jansson också, faktiskt. Om hon lovade att skriva fler muminböcker! :D Mer mumin åt folket, hävdar jag bestämt.

Vardagslycka

Jag älskar de här dagarna, när jag vaknar upp med ett (bokstavligt talat) leende på läpparna!



Som den här dagen. Fredag. Den sista dagen på den första hela arbetsveckan efter semestern. Med en efterlängtad helg bakom hörnet.
Och med en likaledes efterlängtad, för att inte säga behövlig "date" med Älsklings-Bollen!



Himlen var grå. Men jag klädde mig tunt och snyggt. Min nya, snygga gröna outfit. Till och med "Puck-håret" var med mig; fick till värsta Hollywood-svallet, utan större insatser! Jag behöver ju inte klä upp mig för att träffa mina vänner ;) men jag ville vara fin idag, det kändes viktigt, jag ansträngde mig för att vara fin. För att jag mår bra av att känna mig fin. If that makes sense.



Solen kom och gick.
Fåfänga Johansson cyklade ned på stan på lunchen och köpte, inspirerad av Sia, nya örhängen, som skulle matcha de gröna kläderna. Av rena farten blev det ytterligare ett par örhängen. Eller "öringblänk", som pappa brukar kalla mina örhängen. Jag tror ni förstår varför när ni ser bilderna ;)



Trots målandet igår hade jag inte ont idag. Var bara lite öm i nackpartiet, men tro mig, det är ju rena söndagsskolan jämfört med hur det var t.ex. förra helgen!!!



Fixade och donade och stressade "lagom" idag; hade även tid att sladdra i telefonen med Ingrid en... ehum, ansenligt lång stund. ;) Jag var fredagsless, arbetsdagens slut kunde inte komma fort nog. Jag log fånigt mot alla, och pratade en massa strunt, inte bara med Ingrid. Jag var vardagslycklig.



Klockan fyra slog Rött upp portarna. Jag hängde inte på låset, men nära därpå. ;) Strax efter kom Bollen. Sedan hängde vi där ett par sköna timmar. ACE var också där, och hon "övergav" sitt sällskap för att joina oss en stund. Vi diskuterade bl.a. Dan Brown (författaren till den uschliga best sellern Da Vinci koden) och Virginia Woolf. Ett samtal som för övrigt skulle kunna platsa i Boktokspladder, om jag någonsin kunde återskapa det. ;)



Kunde ha suttit hela kvällen, ja natten med Boel och prata. Men det finns ju gränser för hur mycket en gamling som yours truly orkar en fredag efter en arbetsvecka ;) Kom hem vid niotiden till en utsvulten pälsboll. Ungefär halvvägs in i Harry Potter och de vises sten, som jag har sett förut, men den har fått stå på medan jag surfat och skrivit detta.



Jag borde vara dödstrött, men känner mig snarare som en katt som har svalt en fågel; maliciös och belåten. ;) Eftersom jag njuter av att ha en oplanerad, skön helg framför mig.
Kanske målar jag. Kanske sätter jag mig att titta "ordentligt" på slutet av filmen. Kanske försöker jag skriva. Kanske surfar jag lite till.
Eller vad jag nu ska hitta på, såhär i slutet av denna vardagslyxiga fredag.



Hur som helst, så är det helg nu.
Thank God! :D

Fredagsfyran v. 33

Veckans fredagsfyra:



Tema: Radio



Ditt första radiominne?
Jag kan inte minnas att jag lyssnade speciellt mycket på radio när jag var barn. Om jag spontant tänker på radioupplevelser så är det nog då jag började lyssna på Upp till 13. Men hur gammal jag var - keinen Anung!



Vilket är ditt favoritprogram?
Jag lyssnar inte särskilt mycket på radio, så jag har inget favoritprogram. Oftast använder jag radion som "skval"; då blir det Lugna favoriter eller Rix FM.



När stänger du av radion?
När jag blir less :) (se ovan)



Drömmer du om att någon gång göra ett eget radioprogram?
Ja, jag har alltid fantiserat om att få göra Sommar. Pappa och jag brukar ibland roa oss med att fundera över vilken musik vi skulle spela. Men... jag har en känsla av att det aldrig kommer att hända. :D

Suck...

... nu har spammarna hittat hit också! :P Hatar hatar hatar spam! Någonstans, någon gång (pre-blogg) har jag läst om någon typ av filter, eller vad det nu var, som skulle kunna bromsa de värsta spamattackerna. Men jag är så jäkla oteknisk... :(



Den här senaste, som jag nyss deletade, gjorde reklam för bröstcancerbehandling.
Min mamma dog i bröstcancer...



Sa jag att jag hatar spammare?

I penslarnas färgspår

Jag kommer högst sannolikt att få plikta för det imorgon, men jag var bara tvungen att måla ikväll. Måla mig lugn igen, efter den akuta stressen tidigare idag.



Jag tog en tablett, trots att jag hatar hatar hatar att göra det! Och sedan målade jag. Allt medan Ella Fitzgerald och Louis Armstrong sjöng för mig. Ute föll mörkret. Det dunkade dovt i nacken, tabletten till trots. Men lugnet sänkte sig över själen.







(Större bild i Rödhättefoton. Tyvärr gör blixten inte färgerna rättvisa!)



Alla dessa känslor... ibland kan jag bli alldeles matt av dem!
Men. Samtidigt är jag glad, för att inte säga tacksam över dem. Bättre en tusenfärgspalett av känslor, än inga alls. Förut stängde jag in allt. Nu skvätter jag ut all over the place!
Och över papperet, hehehe.



Det första utkastet till den här målningen misslyckades kapitalt. Jag försökte spraya bort misstaget med hjälp av en blomspruta, på samma sätt som jag räddade pappas målning häromsistones. Men se den här gången gick det inte alls!



Jaja! tänkte jag, sprättade bekymmerslöst bort papperet och lade det åt sidan.
En stund senare, när jag väntade på att de första färgerna i försök nummer två skulle torka, råkade jag kasta en blick på det där första försöket. Och spärrade häpet upp ögonen! I torkat tillstånd hade misslyckandet blivit något väldigt spännande och suggestivt, som verkligen tilltalade mitt sinne för fantasi.



Så nästa projekt blir att fundera på hur jag kan jobba vidare med det. Men inte ikväll. Jag har suttit drygt två timmar över "målarbordet", och vågar inte belasta nacken mer; jag ska trots allt orka jobba imorgon.



Men jag ser framemot att sätta mig ned med "misslyckandet" och se vart det bär hän.

Där jag kan finna styrka

Efteråt gick jag till H, för att jag var så nära att börja gråta. Den tjejen har världens snällaste ögon! Och jag behövde vara liten och ynklig ett par minuter.



När man gör något som man är så rädd för, så är man modig! sa hon.



Jag känner mig inte ett dugg modig.
Men de orden värmde.

Ingen återvändo

Nu har jag sagt till E, att jag vill följa med henne och besöka M på sjukhuset vid tillfälle. Samt att E inte ska säga till i förväg, utan "knipa" mig strax innan, så att jag inte hinner gruva mig så mycket. (Jag är fruktansvärt sjukhusrädd, för den som inte vet.)



Nu värker det i nacken, och jag känner mig gråtfärdig vid blotta tanken på ett sjukhusbesök!
Men samtidigt är jag glad att jag har tagit det första steget. För jag vill ju så gärna besöka M. Jag måste göra det, annars förlåter jag inte mig själv.

Jag ska bara...

Men gå och lägg dig då, människa!



Jag stirrar strängt på den lätt förvrängda bilden av mig själv i fönsterrutan. Mig själv ler bekymmerslöst tillbaka. Vill inte gå och lägga sig. Trots att det är arbetsdag imorgon (också).



Vi har det så bra, du och jag! säger Mig själv.
Och jag kan inte annat än hålla med.



Drog ut en CD på måfå ur stället. Det blev Louis Armstrong. Gammal hederlig jazz, gamle hederlige skrovlige Louis klockan tio en vardagskväll. Ute är det svart. Höstmörker.



Jag vill bara skriva... eh... något! mumlar Mig själv.
Och jag kan inte annat än hålla med.



Fast vad ska jag skriva om? Som jag inte redan har skrivit om tusen sinom tusen gånger? Min dagbok känns som en gammaldags hederlig LP-skiva, som har hakat upp sig, och till skillnad av Louis Armstrong håller den skivan inte längre. Drunknar i moderniteten. Behöver nya ord.



Men jag skriver ändå.



Jag är glad. Till exempel.
Glad över att vara älskad av den trumpna lilla tämligen storväxta pälsboll, som ligger på bordet och surar för att han inte får gå ut.
Glad för Ingrids skull!!
Och över att äntligen få krama om Bollen, när hon kom förbi på jobbet idag. Det var alldeles för länge sedan! Ja alltså sedan jag fick krama om henne; jag kräver inte att hon ska komma förbi på jobbet. ;)
Och över att vi har en date på fredag. Längtar efter vänskapsprat.



Louis Armstrong gör mig också glad. Jag får lust att dansa till den här låten, "St. Louis Blues". Tittar förhoppningsfullt på Da King. Men nej. Den blicken bådar inte gott.
Me loves jazz! Vem hade trott det när jag var tjugo år? Då var det pop - som i Trackslistan, åttiotal, syntheziser och hockeyfrillor - som gällde. Jag brände en skiva med åttiotalsmusik till Ingrid, som tack för kattvaktandet, och tog med mig på grillfesten. Vi lyssnade och mindes, vi rös, skrattade och förfasade oss. Forever young, är vi i åttiotalsnostalgin. Jag antar att kidsen av idag skulle skrika "vik hädan, musik-satan!" om de läste det där. Eller rasa, för det gör ju "alla" idag. ;)



Ledsen över M. Ledsen över S. Ledsen över att jag återigen plågas av värk i nacken. Så pass att jag gick hem tidigare från jobbet idag, trots att jag har så mycket att göra. Och trots att jag hade tagit en värktablett. Men den hjälpte inte. Nämnvärt.



Men jag blir glad av att titta på det blåa ljuset på bordet (på behörigt avstånd från den nu kvällstoalettande katten). Hur var det nu... "tänd ett ljus och låt det brinna"... Jag älskar levande ljus! (Om än inte låten. ;))
Räcker fingret åt höstmörkret och värken och det sorgsna.



Jag är glad... nej, lycklig för att jag skrev två försök till haikus, som jag kasserade utan att det gjorde något. Och sedan en dikt om skrivkramp, som i princip skrev sig själv. Den är helt knäpp, jag vet egentligen inte alls vad den vill säga.



Du måste gå in och stänga dörren bakom dig. Du har väl inte klaustrofobi? läste jag i Siri Hustvedts eminenta roman Vad jag älskade.
Livet stannade upp för några ögonblick, klyschan till trots.
Sedan skrev jag den där dikten. Och ja, de där två raderna finns med.
Make of it what you want!



Hur som helst är jag glad över vartenda litet ord som trillar ur mig. (Då menar jag inte dagbokspladdret! Ingen skrivkramp där inte! :D) Varje ord är ett steg bort från skrivkrampen ut ur den litterära väntan.



Men gå och lägg dig då, människa!
OK då.

En lång väntan, snarare än spöken och demoner

I vanliga fall föds en idé i form av en dialog inne i ens huvud, där den ena rösten kastar fram ett uppslag, som den andra sedan varsamt prövar /.../ När det här har pågått är det istället så att den kritiska rösten blir mer och mer blodtörstig, tills idéerna dör innan de ens tagit form. Det är en sorts missfall.



Det säger Bengt Ohlsson, författare till bl.a. förra årets Augustprisvinnande roman Gregorius, i en lång, läsvärd artikel om skrivkramp av Pontus Dahlman i DN. Jag nickar och kan bara hålla med. Fast för min del har det känts, som om den kritiska rösten har tagit död även på den innotiva rösten, inte "bara" idéerna. Som om jag bara har haft en enda röst kvar, den kritiska, som upprepat sitt mantra, sin självuppfyllande profetia:



- Du kan inte skriva för du har inget att skriva om!



Den främsta behållningen av skrivarkursen var därför det lugn, som sänkte sig över mitt sedan en lång tid tillbaka olyckliga & frustrerade skrivarjag. Jag vet nu att jag kan, jag vet att där finns något som vill bli berättat, bara jag ger det tid. Eller som Staffan Söderblom, lärare på kursen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, säger i artikeln:



Men ofta handlar så kallad skrivkramp bara om en litterär väntan, en nödvändig period av eftertanke där man på ytan inte gör något särskilt.



Jag tycker om tanken på att jag skulle befinna mig i en litterär väntan. En väntan där jag kan dra fram en skön fåtölj, slå upp ett glas rött och sitta framför den litterära brasan och värma frusna skrivarfingrar. Jag är ju väldigt fort, väldigt otålig. Men det känns som om jag har tålamodet för den här väntan.

fem minuters jobbpaus

Solen skiner - jaaaaaa!



Pratade nyss med pappa, och vi bestämde att jag åker hem nästa helg för att fira hans födelsedag (han fyller iofs den 31:a, men det är ju mitt i veckan). Jag måste erkänna att jag längtar efter honom, så gammal jag är. :) Jag skämtade med honom och sa att jag hade försökt få en tid hos frissan före födelsedagsfirandet, men det gick ju inte och jag ser ut som någon slags inverterad röd variant av Plupp. Men jag skulle visst få komma hem ändå ;)



För övrigt har jag ingen lust att arbeta idag. Pratade målning på fikat med två av mina arbetskompisar, och blev våldsamt sugen på att kasta mig över papper, färger och penslar - pronto!



Det är tur att jag är en Duktig flicka. ;)

Uppdaterat gnäll

För övrigt anser jag att frissor borde ta emot en när man behöver gå till dem, istället för när de har tid att ta emot en. (Hängde ni med?)



Vadå inte tid förrän 1:a september??!
Jag behöver färga om håret nu... nej, igår!
Utväxten frodas, och toningen börjar släppa på sina ställen. Topparna ska vi bara inte gå in på... Det ser verkligen inte klokt ut!



För övrigt #2:
Det regnar. Igen. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!

Tjejsnack

Trivs du bäst i byxor eller i kjol?
Byxor. Jag känner mig så obekväm i kjol, och dessutom har jag just inga ben att visa upp heller ;)



Går du helst med eller utan skor på sommaren?
Utan, om det är möjligt. Om mina fötter fick bestämma så skulle vi gå utan skor året runt. Men det är lite svårt när man bor i den här delen av landet!



Tycker du bäst om sommaren eller vintern?
Sommaren, utan tvekan. Allt känns så mycket lättare, även om det inte alltid är så. Vintern är bara kall och mörk och - framför allt! - lång! Fast den är uthärdlig med hjälp av ljus, te och goda böcker. :)



Använder du smink eller är du helst osminkad till vardags?
Jag brukar använda kajal och mascara till vardags. Till fest kan det hända att jag piffar till nunan ytterligare.



Lägger du nycklar och andra prylar i fickorna eller använder du handväska?
Nycklar lägger jag i fickorna, för att jag lätt ska ha dem till hands, resten av de nödvändiga pryttlarna i mitt liv (mobil, skrivbok, plånbok, pocketbok, etc) i handväskan. Jag är ju en ökänd vimshöna, men nycklarna och plånboken brukar jag faktiskt alltid... eh, nästan alltid få med mig.



(Tjejsnack)

mina tankar går till...

Jag tänker mycket på S ikväll, och på det dystra besked hon fick av läkaren idag. Hennes bottenlösa förtvivlan. Jag hade inga ord att ge, inte heller räcker ord till i sådana situationer. Men jag hade två armar. Och jag kan kramas riktigt, riktigt hårt.



Ofta tänker jag på M, och den omvälvande förändringen i hennes och hennes familjs liv. På hur snabbt saker och ting kan förändras. På att jag aldrig får ta något eller någon för givet. Inte heller här hjälper några ord. Men om jag så ska få ett gråtanfall av ren ångest, före eller efter, så ska jag hälsa på henne. Och då vill jag krama henne, riktigt, riktigt hårt.



Jag tänker på mamma. Snart sjutton år nu. Jag var faktiskt tvungen att kontrollräkna. Men ja, sjutton år. Det känns som sjutton sekunder. Och jag vill krama henne, alltid vill jag krama henne. Bara en enda gång till. Fast jag kan ju aldrig bli nöjd. Aldrig krama henne tillräckligt många gånger.



Jag tänker att jag i alla fall kan krama min pappa. Även om han blir stel som en pinne. Kramar ligger liksom inte riktigt för honom, god bless him. Men jag kan och jag kommer att krama honom ändå. Riktigt, riktigt hårt.

Da King rasar! (Kattbloggsvarning ;))

Inte för att han läser skvallertidningar eller bryr sig om skvaller över huvud taget. Nej då. Han har faktiskt ingen aning om hur han lyckades hamna på femmans Text-TV sidor, sidan 400 och framåt, med notiser från Aftonbladet Nöje.



I am Da King. Jag läser inte sådant där skräp! vill han återigen inskärpa.



Men. (Det finns alltid ett men när Da King rasar.)
Nu råkade hans gyllene (vackra, oemotståndliga, sexiga etc) ögon hamna på den däringa sidan i alla fall. Och där fick han läsa att Paris Hilton har dumpat sin hund. Motivering: Den hade blivit för stor!



Da King rasar. Och fräser.
Visserligen är det ju bara en dum hund, men ändå - ingen, säger ingen, inte ens en äckel-päckel-hund ska behöva bli diskriminerad för sin storlek!



(Eller brist därpå. Jag menar, vi talar om en chihuaha! Det är ju knappast fråga om något hundmuskedunder! :D Not. spökskrivaren)



Men det vet man ju hur tidningarna ljuger! tillägger Da King, efter att ha klöst lite på soffan. Det kanske är tvärtom...
Spökskrivaren (förbryllad):
Hur menar du nu?
Da King himlar med ögonen, trots att han ju vet hur svårt tvåbeningar har att fatta:
Hundkräket har dumpat henne, förstås! Jag menar, vem f*n vill vara katt, eller ens en hund, hos Paris Hilton?!



Spökskrivaren kan inte annat än hålla med.



Da King kräks upp en hårboll.
Det ödet önskar jag inte ens en människa! avslutar han bistert.



(And you can quote him on that.)

Mot pysselskogen!

Vardagen har verkligen tagit över min tillvaro igen. Det har varit väldigt hektiskt på jobbet idag. Och värre lär det bli. Den kommande perioden är ju en av de värre i mitt arbetsår, samma sak varje år, dessutom.



Men jag har i alla fall inte ont i nacken idag. Thank God for small mercies! ;)



Och nu har jag tagit en liten paus, som synes. Ety det är viktigt med pauser, för att orka. Särskilt när det är såhär stressigt.



Ramlar över en krönika signerad Johan Hakelius, som hyllar pysslet som underskattad feel good. Med pyssel menar han då inte "torprenoveringar", "Timrell-hamrande" o.dyl.



Det där har inget att göra med pyssel. Det är "livsstil". Konsumtion. Disajn. Fast ingen stavar det förstås så, för det ser fult ut.



Nej, fram för flörtkulor och förgyllda makaroner (!), menar Hakelius:



I det här överspända, råttröviga, ythysteriska, prettohelvetet som är vårt nu, skulle små puttrande härdar av pyssel rädda liv. För till och med när vi ska slappna av biter vi ihop för att göra det på rätt sätt. Jag säger bara yoga. Sanna mina ord: pyssel är vägen, livet och sanningen.



Jag skrattar högt för mig själv. (Och är glad att rumsgrannen är på sammanträde. Det verkar ju annars lite suspekt att skratta högt på jobbet ;))



Tänker att ikväll ska jag pyssla. Om pysselgudarna och min nacke är med mig!

Anteckningar från ett soffhörn

Solen skiner ute, och här ligger jag och surar. Så typiskt. Men jag bara måste vila idag, vila bort värken, så gott det nu går. Tittar på dåliga amerikanska serier och filmer. Är sugen på godis, men orkar inte ta mig till affären. Snart börjar höjdhoppet, i alla fall. Go Stefan go! Tur att det inte är han som har värk i nacken, i alla fall. ;)



fniss Nu sjunger pappan till Skrikiga babyn på balkongen ovanför mig. Det är nästan så att jag föredrar babyns skrik...

ge mig stulna år - och allt däremellan

Jag svepte in mig i sjalar, dolde mitt huvud i sjalar, allt för att lindra värken.



Det ser inte klok ut.
Men det gör lite mindre ont.
Och lite är bättre än ingenting.



Jag har tittat på Stulna år med Winona Ryder och Angelina Jolie i huvudrollerna.



Filmen är inte särskilt märkvärdig. Men jag grät. För att jag kände igen mig.
Den jag kunde ha varit. Den jag inte är.
Den jag älskar. Den jag är rädd för att förlora.



Was I ever crazy? Maybe. Or maybe life is... Crazy isn't being broken or swallowing a dark secret. It's you or me, amplified. If you ever told a lie and enjoyed it. If you ever wished you could be a child forever.
(Ur Stulna år)

... it never ends ...

Alla dessa människor med kronisk värk, hur står de ut...?



Själv är jag gråtfärdig mest för jämnan över den molande, ständiga värken i nacken.
Trots att jag "bara" har haft den i ett drygt halvår.
Och trots att den på intet sätt går att jämföra med kronisk värk.



Men ont är relativt. Och jag har ont.
Då hjälper det inte att tänka på dem med kronisk värk. Annat än att fundera över hur de kan leva med den.

Jag, en fuskare!

När jag nu inte kan skriva (annat än bloggpladdret, då) så kastar jag mig helt i enlighet med "jag kan inte måla men gör det ändå" på nytt över ett versformat, som jag inte alls behärskar. Men skriver ändå. :D



Efter några försök finner jag att haiku har samma tjusning på mitt i detta fall ignoranta skrivarjag, som målandet har på mitt likaledes (ständigt) ignoranta målarjag.



Och det är en utmaning för någon så pladdrig (av födsel och ohejdad vana) som yours truly att begränsa sig till 5-7-5 stavelser! :D



Och eftersom jag är trygg i vissheten om att jag inte kan skriva haiku (men gör det ändå!) så vågar jag t.o.m. publicera fusket :D (Precis som jag brukar visa foton på mina målningar på nätet) Och ja, de är tänkt som en haikuns "trilogi".



Det enkla skrattet
i okonstlat samförstånd
med okänd syster



Det skrattigt enkla
i samförståndets konstart
med okändheten



Det okänt enkla
i skrattandets systerskap
med samförståndet



Hmm.
Hur var det nu han skrev, Ferlin:
Gud må förlåta mig somliga rader... :D

Finns det ett facit, månne?

Lustigt (och skönt!) ändå hur en målning kan räddas. I det här fallet genom att applicera ytterligare en färg. (Trots att jag försöker minimera antalet färger i sådana här målningar.) Och genom att beskära den.



Tänk om det vore lika enkelt (nåja...) med mitt skrivande!
Men där tycks jag helt sakna förmågan.
Trots att skrivandet ska föreställa vara det jag är bäst på. En talang, har jag till och med fått höra, även om jag skyr det ordet som pesten. Medan målandet "bara" är fusk. (Fuskigare, fuskigast!)



Var är mitt skrivandes räddande färg?
Var är mitt skrivandes brytbladskniv?



Var är mitt skrivande?!

Pladder, pladder i bloggen där, säg mig vem som pladdrigast i bloggvärlden är?

Försöker måla, men det blir så dåligt. Färgerna är vackra. De leker med varandra. Men inte som jag vill.
För jag vet inte ens vad jag vill.
Jag bara kluddar. Ja, idag kluddar jag.



Man kan alltid göra kort av det. Eller bokmärken. Eller använda delar av det till ett kollage.



Det vräker ned igen. Men himlen är klarblå ovanför taket på huset mitt emot. Eh?
Kanske har jag fått mitt alldeles egna regnmoln. Då kan jag meddela att jag mycket hellre vill ha en egen sol.
Inte för att jag vill vara otacksam.
Men ändå.



Försöker skriva. Men det blir inget alls med det.
(Förutom bloggpladder.)
Orden är inte vackra. De vill inte leka med varandra heller.



Och inte fan vet jag vad man ska göra med dem istället!



Grannens baby skriker igen. Det måste vara den skrikigaste ungen i världshistorien.
En gång i tiden var det här ett väldigt tyst hus. Man kunde nästan höra sina egna tankar.
Men det var före Skrikiga babyn.
Jag måste erkänna att jag har tänkt fula tankar om Skrikiga babyn. Jag vet inte hur h*n ser ut. Säkert jättesöt. Då hade jag kanske kunnat ha överseende. Ja, även om h*n inte är söt, så skulle det vara lättare att stå ut med det eviga ylandet skrikandet, om h*n var mig mer bekant.
Nu vet jag bara att h*n skriker på en balkong alldeles ovanför min.



Fast det är roligt att lyssna på föräldrarnas pjollrande med henne/honom. Det är det. Eftersom jag har vädringsfönstren öppna hör jag dem lika tydligt som stod de på min egen balkong.
De tänker nog inte på hur väl det hörs.
Det händer att jag skrattar åt dem. Men tyst, tyst.
Jag vet hur väl det hörs. Nämligen.



Jaha. Vad ska jag nu göra?
Istället för att trötta ut bloggen med en massa pladder. Som säkert ingen orkar läsa. Jag menar, jag orkar ju knappt skriva det. ;)
Jag undrar om målningen har torkat nu.
Jag undrar om jag ska försöka mig på en ny målning.
Jag undrar om jag ska läsa. Istället.
Jag undrar, jag undrar...



Jag undrar om Paris Hilton snarkar när hon sover.
Hoppas det.

Nehej...

... det var tydligen för mycket begärt att vi skulle få ha fint väder idag. Nu står regnet som spön i backen igen, och nyss åskade det.



Jag är så less på regn!!!



Men solen skiner. Trots allt.
Jag antar att man får vara tacksam för det lilla.

Ögonblicksbarn

På vägen till affären passerade jag en flicka, som stod och diggade för sig själv till någon låt i den bärbara CD:n. Bredvid henne satt en hund. Tålmodigt väntande.



Tjabba tjabba tjabba! sjöng flickan högt. Omedveten om att jag tittade på henne.
Hunden viftade förstrött på svansen.



Lite längre fram mötte jag ett syskonpar, som sprang i kapp. Lilltjejen sprang för allt vad de små smala benen höll. Efter kom storasyster med långa, men inte för långa kliv. Just när lillans ben höll på att stumna, ropade storasyster:
Jag ger mig! Jag ger mig!
Lillasyster vände sig om, skinande som en sol, och utropade lyckligt:
Jag SA ju det - jag ÄR snabbare!



Storasyster och jag log mot varandra.

... ett försök är ett försök är ett försök ...

Söta kissen min
jagar flugor med lat tass
fångar bara luft



Heh. fånigt flin
Ett första försök till haiku, som vi kom in på allldeles i slutet av skrivarkursen.
Då lyckades jag inte få till något.
Men nu blev det åtminstone ett försök.



Och just nu räknas - i mitt skrivkrampskonto - varje försök!

Ingen glans utan krakeleringar

Fredagskvällen skulle vara helt perfekt. Om det inte hade varit för den molande värken i nacken. :(



Under mitt igelkottsspretiga samtal med Jennie tidigare ikväll kom jag plötsligt på varför jag har så ont efter bara två dagar på jobbet! Jag kan inte skriva om det här, av hänsyn till vissa personer, men det har på sätt och vis med jobbet att göra; det handlar om det där jobbiga som jag måste klara av, fast jag inte klarar av det; men det är inte jobbet i sig, som jag först trodde.



(Jag är ledsen, men jag kan inte vara mer specifik än så. Ändå behöver jag skriva om det, så gott det nu går.)



Usch... när jag tänker på hela den här situationen blir jag alldeles gråtfärdig.
Och jag vet inte hos vem jag kan få vara liten och ledsen och svag.

What you've all been waiting for! (Not...)

Har jag inte hållit mig vääldigt länge med bloggandet fnissande blinkning till Jennie idag, så säg: Klockan är ju nästan åtta på kvällen!



Tro det eller ej, IRL aaaah! kom emellan!



Ja, ni läste rätt.



~ IRL som i dålig sömn natten mot idag. Eller nästan ingen nattsömn alls. Jag har därmed företett vissa likheter med en zombie större delen av dagen. Och tankarna kommer blankt blankt blankt ratatatata blankt blankt!



~ IRL som i andra jobbdagen efter semestern. Trögt var bara förnamnet! Tack och lov att arbetsveckan nu är över! ;)



~ IRL som i "hanging out" med Jennie på Lottas en stund efter jobbet. Då tittade solen påpassligt fram! Det gick att sitta ute!



~ IRL som i målande. Jag väntar nu på att det arbete jag påbörjat ska torka. Jag har testat två material och tekniker som egentligen inte alls ska gilla varandra; oljepastellkritor (vattenavstötande) som underliggande "motiv" (så långt jag nu målar motiv, d.v.s. nästan inte alls) och vått-i-vått med akryl. Det blev ett spännande resultat. Eller det ser ut att bli ett spännande resultat, det har som sagt var inte torkat än. Trots att kritfärgen stöter ifrån sig vattnet och därmed färgen... men å andra sidan nästan dränkte jag papperet med vatten! :D Tur att jag köpt dyrt kvalitetspapper (för akvarellmålning).



Nu röker jag, gäspar över datorn, ler lyckligt mot Kungen av morrhår, som tydligen har startat sitt eget päls-spa, lyssnar på The Divine Miss Monica, och väntar otåligt på att få leka vidare med den påbörjade målningen.



Fast jag är förfärligt trött. Sängen lockar, det medges. Det är skönt att veta att jag kan leka vidare imorgon istället, om det skulle knipa.
Just därför orkar jag nog en stund till.



Har jag sagt att det inte regnar längre?

Recept mot rastlöshet (?)

Man kan till exempel shaka loss tillsammans med en föga road pälsboll till Katrina and the Waves gamla töntklassiker "Walking on Sunshine".



Det var rätt knäppt. Särskilt som vi gjorde det framför de stora fönstren ut mot cykelgatan.
Men ännu knäppare hade det varit om vi hade dansat i regnet.
Det finns dock gränser för vad en pälsboll accepterar i form av galenskaper från tvåbentingar! :D



Lugn, bara lugn.
Jag ska försöka att inte skriva fler meningslösa inlägg i dagboken ikväll.
Men jag lovar inget.



(Jag undrar om jag håller på att få den där bloggarsjukan som "alla" skriver om?)

Rastlöshet, my dear (not) old friend

Sommaren dör
det är därför
jag är ledsen ikväll
Sommaren dör
det är därför
jag är ledsen ikväll
Jag kämpar vid dess sida, men
hösten känns i kvällningen
(John Holm, "Den öde stranden")



Det regnar, som det har gjort större delen av dagen. Och ja, jag känner mig lite deppig. Känner för att göra något roligt! Vara vild och galen och vacker! Nåja, nu ska vi inte ta i; jag nöjer mig så gärna med vild och galen. ;)



Men här sitter jag som ett annat murmeldjur i tjocktröja och benen insvepta i min älskade fleecepläd. Sippar te och gör sura miner mot regnet utanför.



Är det konstigt att man längtar bort någon gång...
(Lena Andersson)



Jag hade vissa funderingar tidigare om att jag kanske skulle åka och hälsa på pappa i helgen. Men det blev aldrig av att jag föreslog det. Och nu är det torsdag, och kanske inget läge att ringa och bjuda hem mig själv såhär fem i tolv. Den käre mannen kan ju faktiskt ha egna planer! ;)



Inte vet jag riktigt vad jag skulle vilja göra heller, vad det där vild och galen skulle innebära. Jag funderade ett par sekunder på att springa naken runt huset. Men jag hejdade mig med tanke på att jag antagligen skulle halka i det våta gräset och bryta lårbenshalsen - jag börjar ju bli till åren. Och hur vild och galen kan man vara i en sjukhussäng?! Det var enbart detta som hejdade mig. Inget annat. Nej då. Jag är inte alls pryd. Inte då.

Hjärnspöken?

Jag har redan ont i nacken. :( Förhoppningsvis är det "bara" för att jag omedvetet har spänt mig idag, rädd just för att det ska börja göra ont igen. Jag har ju haft mycket ont på jobbet det här året, och "kroppen minns", som ER så vist brukar påpeka. A och jag har i alla fall bestämt att börja gå på vattengympa tillsammans, trots att det är mitt i natten! Nåja klockan åtta på morgonen då, men för en kroniskt morgontrött person som yours truly så är det tidigt ;)



En tanke som slog mig när jag cyklade hem:
Tänk om jag skulle förbjuda mig själv att skriva på, säg, minst en vecka? Inte ens dagbok, alltså! Jag vet ju att de fåtal gånger jag har annonserat i dagboken att jag skulle ta ett break, så har jag skrivit (dagbok) som aldrig förr! Månne det funkar på det övriga skrivandet också?



Fast... det vete katten om mitt skrivarjag är så lättlurat! ;)

Håhåjaja

Nu har jag överlevt större delen av första dagen. Och vill gå hem. Men det regnar (läs vräker ned). Och än är det tid kvar av arbetsdagen.



Trögt har det varit. Bland det första som hände var att jag fick mig en uppsträckning av Martyren. Ändå hade jag ju sagt att hon skulle ringa mig om det blev några konstigheter med det där hon skulle hjälpa mig med. Men hon är martyr, som sagt... Nåja, jag lyckades skaka av mig det i alla fall.



Annars har det skrattats väldigt mycket. A och jag har pladdrat på värre än värst, glada över att träffas igen.



Blandade nyheter var det på en annan front, både sorgligt och uppmuntrande. Nu måste jag vara stark och göra något, som jag normalt sett inte brukar klara av. Det ska gå!



Håhåjaja.
Som sagt.

Vill ha vill ha

Jag försökte verkligen! Jag bönade och bad och hotade och var allmänt patetisk. Men när Chokladmonstret och Glassdemonen gör gemensam sak har jag inte mycket att stå emot. När de dessutom påminde om att jobbet börjar imorgon - inte semester på eeeeevigheter! - så var loppet kört.



För övrigt så tycker jag att SIA:s chokladglass borde klassificeras som en mänsklig rättighet.
I alla fall en rödhätterättighet ;)

Vardagen kallar

Imorgon börjar kneget på nytt. Fem veckors semester har blåst förbi poff! bara sådär! Det känns inte alls som fem veckor. Visst måste det ha blivit fel någonstans? Är det någon som har sett en förlagd vecka ligga och skräpa? Kan man kontakta någon och klaga?



Suck.



Men det har varit en skön semester. En lagom blandning av slappande, resande och kreativitetsutbrott. Så jag ska inte klaga. Egentligen.



Men nog hade det varit skönt med ytterligare en vecka...



Det ska i alla fall bli kul att träffa mina arbetskompisar igen. Speciellt A. Hon är för go, den tjejen. Jag har saknat våra utflippade samtal inne i kopieringsrummet. Det var länge sedan vi fick dissa vissa dokusåpisar (ingen nämnd, ingen glömd) ;) En sysselsättning som har förgyllt mer än ett urtråkigt utskick!

Det börjar verka skrivande, banne mig...

Åh! Nu skrev jag ett utkast till en dikt igen! Det tredje på en vecka.



Kanske. Kanske är jag på gång igen?!



Anette, if you read this:
Bered dig på att läsa och kommentera ett par texter. Snart!

Finns det ett bloggarfacit?

Det händer inte så ofta nuförtiden, men emellanåt hemfaller jag till slösurfande bland för mig hittills okända bloggare/dagboksskrivare (gränsen tycks vara hårfin... eller?). Gör några riktiga fynd, annars förkastar jag det mesta.



Men sedan jag "blev med" blogg har något förändrats. Efter fyra år på nätet, när jag har skrivit högt som lågt och - för det mesta - skrattat åt kutymerna, har jag plötsligt fått väldigt lätt att ta åt mig personligen! Det finns så otroligt många påstridiga åsikter på nätet om vad en "riktig" blogg är... det var just därför jag så länge tvekade om att skaffa mig en blogg! Jag trodde att jag hade lagt allt det där bakom mig när jag väl tog steget ut; jag deklarerade högt och tydligt när den här bloggen startades att jag minsann skriver dagbok på nätet och använder ett användbart bloggverktyg. Men ändå.



Ändå.
Alla dessa åsikter om vad en riktig "blogg" är. Och jag kan aldrig uppfylla dem. (Vem kan?) Varför tar jag så illa vid mig? Vem eller vad är det jag försöker leva upp till? Varför kan jag inte bara nöja med mig med den jag är och det jag skriver, and damn the rest?!



Man ska, tydligen, skriva korta inlägg.
- Jag babblar all over the place, för det mesta!
Man ska, tydligen, inte skriva alltför personligt.
- Jag är jag all over the place!
Man ska, tydligen, vara nischad! Eller åtminstone ha kategorier.
- Jag är bara jag och ingen nisch. Och kategorier... jag har ingen aning om under vilka kategorier det här pladdret skulle kunna placeras!
Und so weiter.



Jag bara skriver. För att jag älskar att skriva. För att det här verktyget passar mig. För att jag tycker om att skriva och bli läst - för det blir jag, uppenbarligen. Och jag började verkligen inte skriva dagbok på nätet för att vinna någon slags popularitetstävling! (Sådana har jag hur som helst aldrig kunnat vinna. Plain old me ;))



Varför tar jag då åt mig av alla dessa metadiskussioner om bloggens vara eller inte vara?
Varför blir jag oresonligt glad när en känd URL:are länkar till mig eller kommenterar hos mig?
Varför känns det ibland som om jag är tillbaka på högstadiet, och aldrig aldrig aldrig kan bli medlem i den populära klicken?
Och varför bryr jag mig överhuvudtaget om vad som anses vara rätt och vem som anses vara mest inne?!



Som om jag inte hade något värde bortom min dagbok (blogg)!



Vad är det egentligen för gamla rädslor som väckts upp inom mig?



And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
It's your right to laugh at me
and in turn that's my opportunity to feel brave



Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane
(The Ark, "It Takes a Fool to Remain Sane", We are the Ark, 2001)

Fort kan jag vara någon annan dag

Nu fick jag ytterligare en idé till pappas målning! Fort och ivrig som jag är ville jag störta iväg och testa den omedelpronto. Men jag lyckades hejda mig. Tid, ge det tid... Jag ger vanligtvis aldrig mina målningar tid; fort och ivrig som jag är av födsel och ohejdad vana störtar jag iväg och målar! På typ fem minuter! (Nåja, viss överdrift, but you get the picture. Hehe, pun intended.) Och sedan är det klart. Därefter gör jag inte något mer åt målningen. Fast det (oftast) kunde behövas.



Men den här idén förtjänar tid. Och jag vill bevisa att jag inte alltid är fort!
Bara för det mesta.



Och ja, jag lider av grav bloggarsjuka ikväll. ;)
Beware!

Drömmar

Eller sådant jag vill göra inom min livstid (i ingen särskild ordning):



* Åka till Egypten
* Simma med delfiner
* Åka luftballong (trots höjdrädsla!)
* Se Tori Amos live
* Åka Orientexpressen
* Rida på en elefant
* Publicera en roman (om jag så ska göra det själv!)

Hemlis!

Åh det är så spännande: Jag har ett projekt på gång tillsammans med Snigel! I can't wait!



ler lyckligt och hemlighetsfullt

Färgtrassel

Nu har jag gjort pappas målning klar. Tror jag! Det var lite kaotiskt där en stund; först lade jag på ett par detaljer, som blev bra, därefter misslyckades jag kapitalt när jag lade på ytterligare ett par detaljer... men! jag lyckades ändå! För jag förmådde rädda målningen genom att medelst en vattenspruta (!) trolla bort misstagen. Yes yes yes!



Nu ska den få torka, åsså ska jag se över den igen imorgon. Troligtvis är den färdig nu. Men det skadar inte att låta den torka helt (ibland blir resultatet helt annorlunda när färgerna torkat) och att ge den ytterligare en dag. Och sedan ska jag försöka hitta en ram, vilket inte är det lättaste. Jag är helt novis när det gäller sådant där, har ingen fingertoppskänsla heller, som en del människor tycks ha.



Samtidigt känns det lite barnsligt att ge pappa en målning i födelsedagspresent. Även om han redan har fått en (oinramad). Som när man var barn och absolut skulle propsa på de stackars föräldrarna alla alster man färdigställde i skolan och hemmavid. Det var väl charmigt för att man var ett barn... men det är jag ju inte längre. Ändå vill jag fortfarande "visa upp" mina alster för honom. Eller OK, bara de (fåtal) målningar som jag är nöjd med.



Men, men. Han behöver ju inte hänga upp den.
Eller så kan han hänga den i det mörkaste hörnet inne i badrummet. ;)
Ge honom den vill jag hur som helst göra.

Idrotts-gaaaaaaaah!!!

Jag brukar inte titta på sport, för det mesta, utom ishockey (ofta) och fotboll (emellanåt). Men ikväll, mellan torkande tavlor och emailskrivande, så hamnade jag framför friidrotts-VM och höjdhoppet. Medan jag mailade Snigel skreeeek jag över Emma Greens tredjepris; fatta vad stort, första VM och allt! Och nu... nu... shit!!! klarade Howard 2 meter, och är fortfarande med i tävlingen.



Puuuuuuuuuuuuuuh!



Nu måste jag nog faktiskt kissa innan Kajsa ger sig på nästa höjd! Una momento!



Så!



Medan jag väntar på nästa hopp, så slår det mig plötsligt hur jag skulle kunna lösa "problemet" med pappas målning. Den idén får ligga där i målarskallen och gro under idrotten, så får vi se om den bär ända fram.



Kan någon för övrigt tala om för mig varför jag sitter och tittar på det här? Jag som inte ens vågade titta på Carros 800-meterslopp igår! Jag kommer att få en hjärtinfarkt av nervositet, and whatnot! Och tänk, tänk om det blir mitt fel om hon inte vinner, för att jag aldrig brukar titta men nu gör det och... ja ni fattar! Precis som jag tittade bort Carros vinst i längdhopp i OS förra året, typ det enda jag såg från OS förra året och då sket det sig...



Men nu! JAJAJAJAJAJAJA!
Jävla Kajsa Bergkvist, vilket jävla hopp, du är ju bara bäst! Åh så snyggt!! Det kan t.o.m. jag, idrottsignoranten, fatta.
Och yes! nu rev amerikanskan ut sig igen!
"Vi" har guld igen!



Gud vad roligt för Kajsa, det var hon verkligen värd!

Jag målar hela världen, mamma!

Efter två dagars mer eller mindre surande (menshäxa, remember?) var det skönt att vakna upp med glädje i kroppen och en brinnande lust att måla! Lika skönt som det var att ännu har jag tre (med denna dag) dagar kvar av semestern, och kan måla från morgon till kväll, om jag vill, innan vardagen och plikten kallar igen. Varpå tiden för kreativa utbrott minskar drastiskt...



Jag cyklade iväg och köpte oljepastellkritor, som jag hade sett en annons om. De var billiga och därför inte av någon vidare kvalitet. Men jag tänkte mest använda dem när jag skapar (vy)kort och som effekthöjande detaljer i vissa målningar, så det gör inte så mycket om kvaliteten inte är hundra.



- Men ändå... jag undrar när jag ska anse mig vara värd det bästa och därmed kanske (bland) det dyraste? Fortfarande hänger jag upp mig på det där med att jag inte kan måla, men gör det för att det är roligt och jag mår bra av det; en slags lek, med andra ord. Och lekar ska inte kosta mycket... -



Horte var! Det var fina färger i lådan i alla fall, hela 51 små söta kritor. Jag lekte genast fram en provkarta av dem, och skrattade till sist åt den barnteckningsliknande "produkt" jag hade trollat fram. Verkligen kännetecknande för mitt målerifusk! :D



Sedan tog jag fram det övriga materialet och satte igång. Just nu har jag tre målningar på gång, i olika stadier av vått och "färdighet". Eller just nu sitter jag ju faktiskt och skriver, om vi nu ska märka ord; röker och lyssnar på The Arks "It Takes a Fool to Remain Sane" (hrmm...) och har en paus, helt enkelt.



En av de här målningarna börjar se riktigt lovande ut. Jag tänkte att jag kanske skulle ge den till pappa i födelsedagspresent. Frågan är nu om jag ska våga lägga till ytterligare en färg, eller om jag förstör den då. Något fattas i den, men jag vet inte vad. För en gångs skull ska jag inte vara fort, utan jag ska ge den här målningen mer tid än jag normalt sett gör. Pappa fyller ju faktiskt inte år förrän sista augusti! :D Skämt åsido, om jag ger den ett par dagar så torde jag komma fram till vad det är som saknas. Istället för att kludda dit något på prov, åsså var den målningen förstörd!



I alla böcker om akryl står det att det är ett sådant bra material, för att man på ett enkelt sätt kan måla över de partier som man har misslyckats med. Men det är en sanning med modifikation, skulle jag vilja säga! I den här målningen har jag använt mycket vatten (tänk akvarelltunna färger, fast akryl då), och har, om jag får säga det själv, fått fram en väldigt fin, skimrande spröd lyster i målningen. Om jag då skulle göra fel, så kan jag bara inte kludda över det med vitt och måla om på nytt; det skulle förstöra hela målningen!



Ah, se där, jag lär mig, jag lär mig... ;)



Men nu hör jag minst en målning ropa på mig!

Ordningen är återställd!

Världen går säker för Menshäxan. ;)

Chokladmonster

Jag längtar efter choklad! Jag behöver choklad! Jag skulle kunna mörda för choklad!



Men det är ju rena syndafloden där ute. Alltså:
Jag skulle kunna göra allt för choklad. Utom att ge mig ut i det där hällregnet.



Dagens I-landsproblem ;)

It's raining, but alas! not men

Usch vilket boring snoring väder, regn och rusk så att man får lust att stämma någon! Och då menar jag stämma någon på amerikanskt sätt. När vem/vilka det än är som har ansvar för vädret fått punga ut typ 340 miljoner dollar i skadestånd, skulle h*n/de inte vara så angelägna om att vräka ned gråvädersregn över oss på det här sättet.



Vadå? Var det någon som nämnde ordet höst? Höst?! Jag har ju semester fortfarande! Och dessutom har vi bara den 7 augusti, det är för tidigt för höst.



Morr!



Tänk att vi faktiskt kunde sitta ute och äta igår kväll. Det var fantastiskt varmt och skönt, det kan man nästan inte tro idag.



Vad kan man göra en sådan här regntråkig dag? Jag är rastlös! Läsa en bok, se på TV, gosa med Mjau-Mjau, se en film, bylta på sig och ta en promenad i regnrusket (eh... no, I don't think so!), lösa korsord, städa, måla... Men jag är rastlös.



För att riktigt strö salt i såren visar MTV, som jag av någon anledning har igång, ett program om sådana där äckligt rikingar, som gör av med hundratusentals dollars på den ena mer fantasirika lyxen än den andra. 33 000 dollars för en klocka, vad säger ni om det? Hade jag varit sådär äckligt rik hade jag helt enkelt tagit mitt eget jetsetplan - snygg pilot, förstås ;) - och dragit till... tja, vad säger ni, Los Angeles och shoppat? Eller nej, till ett varmt place med vacker strand och turistbroschyrblått hav och paraplydrinkar.



Man kan också skriva en massa babbel i sin blogg. Boring snoring babbel. Jag är trött på mitt eget babbel. Jag borde inte skriva i bloggen på ett år, eller två. Då kanske jag hade något nytt, fräscht och roligt att skriva om!



Men vad gör man när man är bloggpratsjuk??

Så enkelt, så dyrbart

Avsminkad, nedklädd och halvvägs ned i sängen, så vill jag bara skriva ett par ord. Jag kom inrusande på den här festen sur som ättika, vilket jag omgående trumpetade ut över hela omgivningen! Sedan surade jag på värre än värst en stund. Sedan gick det över. Eller något. För det var just det där att jag inte behövde vara trevlig utan fick vara precis hur sur som helst, som gjorde att jag kunde vara trevlig. Älskade vänner!



Jag skrattade mig glad igen, främst genom Pellens och Ingrids obetalbara historieberättande. Allt som fräste, puttrade, värkte inom mig av irritation, ilska, trötthet och surmulenhet drunknade i skrattet.



Senare på kvällen tappade jag fart igen, förlorade liksom fotfästet, och magen började värka på nytt som på beställning. But so what! Jag trivdes ändå. Jag hade ju faktiskt inte varit hundraprocentigt närvarande tidigare under kvällen heller.



Ändå var jag med.



Nu har jag slängt upp bilderna, druckit upp mitt te och rökt min cigg. Så nu är det väl "bara" sängen kvar. Jag har ont i magen och ont i nacken.



Men jag är lycklig.
På något sätt, trots allt, eller tack vare. "Horte vart", som vi säger i Norrland!

Bloody Saturday

Om ett par timmar ska jag cykla till Ingrids grillparty. Och naturligtvis har jag fått mens... typiskt! Minst tre dagar för tidigt, dessutom, men vad annat var att vänta - säg när mensen inte kom olämpligt?! Det gör inte så ont som det gjorde i morse när jag vaknade (sent :D), men menshäxan smyger omkring i kulisserna och muttrar illavarslande.



Lite av glansen kring den här festen, som jag har sett framemot, har gått förlorad. Jag skulle ju komma dit som värsta toppensnäckan i min nya gröna (ja ni läste rätt, gröna! :D) outfit. Nu känner jag mig bara svullen och trulig och ful och allmänt disgusting.