2005-08-15

mina tankar går till...

Jag tänker mycket på S ikväll, och på det dystra besked hon fick av läkaren idag. Hennes bottenlösa förtvivlan. Jag hade inga ord att ge, inte heller räcker ord till i sådana situationer. Men jag hade två armar. Och jag kan kramas riktigt, riktigt hårt.



Ofta tänker jag på M, och den omvälvande förändringen i hennes och hennes familjs liv. På hur snabbt saker och ting kan förändras. På att jag aldrig får ta något eller någon för givet. Inte heller här hjälper några ord. Men om jag så ska få ett gråtanfall av ren ångest, före eller efter, så ska jag hälsa på henne. Och då vill jag krama henne, riktigt, riktigt hårt.



Jag tänker på mamma. Snart sjutton år nu. Jag var faktiskt tvungen att kontrollräkna. Men ja, sjutton år. Det känns som sjutton sekunder. Och jag vill krama henne, alltid vill jag krama henne. Bara en enda gång till. Fast jag kan ju aldrig bli nöjd. Aldrig krama henne tillräckligt många gånger.



Jag tänker att jag i alla fall kan krama min pappa. Även om han blir stel som en pinne. Kramar ligger liksom inte riktigt för honom, god bless him. Men jag kan och jag kommer att krama honom ändå. Riktigt, riktigt hårt.

posted by carra at 21:19

5 Comments:

  • Jag vet hur det är! *kramar*

    By Blogger Vi på Kantarellen, at måndag, augusti 15, 2005  

  • *kramar om* Jaa.. jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tänker på Uno Svenningsnos låt, den här andas låten, vet du; "Livet kan vara mäktigt och stort, det kan vara svart som sot ..." det ligger mycket i det. Fast det där svarta som sot kan vara jävligt mäktigt det också.

    By Anonymous Anonym, at måndag, augusti 15, 2005  

  • Mamselamsen och Sia: Tack för kramarna! Det är nyttigt, men jobbigt, att bli påmind om livets förgänglighet och föränderlighet. Och om vikten av att vara tacksam för livets gyllene vardagligheter. Som vikten av kramar!

    By Blogger carra, at måndag, augusti 15, 2005  

  • Hej gumman!
    Känner igen det där. Vill också krama mamma en gång till. Fast skulle inte heller nöja mig med bara en kram. Åren går, fast i bland känns det som om tiden står still. Som om det var i går det hände. *Kramar om*

    Ja, lilltrollet har hunnit bli så stor. Det är nu man märker att man inte är så ung längre själv. Han längtar enormt mycket tills skolan ska börja.
    Sköt om dig gumman!
    *Kramar*

    By Anonymous Anonym, at tisdag, augusti 16, 2005  

  • Elin: Ja, ibland känns det som de sjutton år det verkligen är. Ibland som om det nyss hände. Ibland känns hon helt overklig - har hon verkligen varit här hos mig? Ibland *är* hon här hos mig. Tiden är förunderlig när det gäller våra förlorade kära.

    By Blogger carra, at onsdag, augusti 17, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home