Tankeexperiment

Om jag var tvärtom, så skulle jag vara...



• Medelklass - vad betyder "klassresa", det finns ju inga klasser??
• Höger - individer, inte strukturer!
• Naturvetare - "humflum" får mig att skratta mig harmynt!
• Riktig kvinna - feminister vill avskaffa män och tvinga mig att jobba!
• Köttätare - "kaninmat" göre sig icke besvär här!
• Dokusåpadeltagare - behöver mina femton minuter!
• Haute couture - vad är "Kupan" och vad har det med kläder att göra?
• Stockholmare - jag vill ju inte bo på landet!
• Gift - vad har sexualitet med politik att göra??
• Hundägare - en chihuahua är den perfekta assessoaren!
• Morgonpigg - sömntutor går ju miste om halva dagen!



Vem är jag?

Wake Me Up When September Ends

Ursäkta, kunde inte motstå! ;) Dessutom är det ju en sådan störtskön låt (med Green Day, för den som inte känner till den), att den förtjänar att omnämnas. Lyssnade på den i stort sett varje dag den här semestern... och gjorde t.o.m. en målning, inspirerad av den!



Och nu dör september.
So to speak.
Den var väldigt lång. Väldigt! Men äntligen tog den slut. Och jag går in i en lugnare period på jobbet. Tack och lov. Jag börjar få igen sömnen, aptiten och livsgnistan.



Och värken... :/



Nu väntar jag otåligt på att kreativitetslustan ska komma tillbaka.
Antydan till en idé poppade upp i mitt huvud idag, när jag läste en kommentar av Carina D till min Skrivande-text. Tänkte försöka ägna helgen till att vårda och nära den. Brainstorma lite. Nej, mycket!
Kanske ger jag mig i kast med den där tävlingen ändå...



Och apropå det så måste jag få tacka för ert stöd och era uppmuntrande ord!
Om jag får den där texten skriven, om jag förmår att skicka in den till tävlingen, oavsett hur det sedan än går... så är det mycket tack vare er.
Om jag inte gör något av den här chansen, så har jag bara mig själv att skylla.



Bad dream catcher, bad!



Annika och jag har varit på after work på nya tapasrestaurangen ikväll. Mysigt plejs (tidigare Rockside) och god mat. Dåligt med "större" rätter (typ kyckling och köttbullar) för oss vegetarianer, men det fanns goda smårätter i alla fall. Och den där kronärtskockan var värd att dö för!



Vi pratade som sjutton. Och jag lyckades med en freudiansk felhörning, som torde gå till världshistorien... *asg* Mycket lyckat! Skulle gärna ha velat sitta hela kvällen med henne, men jag orkar inte riktigt med sådant på fredagkvällar nuförtiden... börjar som sagt bli gammal. ;) Vi har dock planer för andra roliga aktiviteter i höst, så vi har förtröstan.



Hennes man S kom, snäll som alltid, och hämtade oss med bilen. Dottern J var med, som hon brukar, men den här gången var hon ovanligt tyst. Ända tills vi var nästan framme vid M-hem, då hon vände sig om och utbrast med elvaåringens storögda förundran:
Mamma! När du och Carra träffas pratar ni jättemycket!
Det går ju inte att förneka. Men innan vi ens hunnit tänka ut ett svar fortsatte hon, nästan uppbragt:
Men sedan i bilen... (konstpaus)... då pratar ni ännu mer!!
Annika försökte förklara, men J lät sig inte bevekas:
Men hur kan ni ha så mycket att prata om?!

Fyran

Fredagsfyran v39:



Tema: CD-skivor



Hur många CD-skivor köper du årligen?
Inte så många, faktiskt, mellan fem och tio, skulle jag tro. Ibland slår jag till på rea, och då kan det bli ett par stycken i ett svep. Fullpris-CD köper jag bara ett par enstaka, det är så dyyyrt!



Tycker du dig ha rätt att göra, för ditt eget bruk, så många kopior du vill av de CD-skivor du köpt?
Jepp. Som förr i världen, när man spelade in skivorna på band och gjorde blandband av dem. :) Det är ju min CD!



Har du en bärbar mp3-spelare?
Inte än.



Vad tycker du om kopieringsskyddade CD-skivor?
Illa. Tror inte det kommer stoppa folk från att bränna skivor eller ladda ned från nätet.

Kameror och (icke-)glamour

Min arbetskompis B är inne och förevisar den nya digitalkameran (jobb, inte privat) - svååårt avundsjuk blir jag! Sedan tänker jag att jag ju ännu inte lärt mig alla finesser på min egen, högst modesta digitalkamera... gud vet hur många år det skulle ta att lära sig en värstingkamera som den B kom dragande med! *tröst för ett tigerhjärta*



Ikväll börjar Photoshop-kursen. Känns otroligt motigt just nu. Men det blir säkert kul bara jag har kommit på plats. För säkerhets skull åker jag inte hem efter jobbet, då finns det risk för att jag fastnar i soffan... erfarenhetens röst har talat... utan jag drar ned på stan, käkar något gott och kanske tar en promenad efter älven i det vackra höstvädret. Med min modesta, men ack så kära digitalkamera. ;)



För övrigt har jag fått rackarns många komplimanger för kavajen. Känner mig nästan som en glamour babe. Nästan! Jag tror inte att glamour babes är så stel och ledbruten som jag är idag. ;)

Att landa i kroppen

Var hos ER (den massageterapeut som jag brukar gå hos). Det var skönt att få ventilera den senaste månadens stress och vad den har gjort med både humör och psyke. Slogs av ett par viktiga insikter under vårt samtal, som jag ofta gör med henne. Om de där negativa stressreaktionerna var en backlash, och det tycker jag nog att de var, så återerövrade jag mark igen. Tvingas återigen inse att det här är en ständigt pågående process, att jag aldrig kan bli "färdig"... men att det går lättare för varje gång att klättra upp ur duktighetsfällan.



Mindre skönt var det att få massage. Jag har inte tyckt att jag haft så himla ont ändå, all things considered, men misstänkt att skenet bedrog. Vilket bekräftades i samma sekund som ER lade en handduk över min rygg där på massagebänken, och jag ryckte till som om jag fått ett piskrapp; huden var så öm, att ER liknade den vid "ett öppet sår". :( Hon var oerhört varsam under behandlingen, ändå känns det nu som om jag har en myrstack under huden. Hon såg riktigt bekymrad ut, och föreslog att jag skulle boka en ny tid, helst nästa vecka. Vilket jag gjorde, för nu kände även jag att det behövs... Bokade in nästa onsdag preliminärt, eftersom jag inte hade filofaxen med mig, men när jag cyklade hem insåg jag att Boel och jag ska gå på teater den kvällen - inte så lyckat med massage innan! Så jag får ringa ER imorgon och boka om.



Som "kvällsmedicin" ordinerade ER mig ett hett bad, en god middag och ett glas vin. :) (Egentligen ska man ju dricka en massa vatten efter att man fått massage, men man kan väl få göra ett undantag någon gång. Här handlar det mer om att slappna av. Och det ena utesluter inte det andra.) Jag har avverkat de två första och sippar nu på den tredje "medusinen". Med tända ljus och Frankie Boys softa stämma. Det är myrornas krig i min rygg, jag fryser trots badet och jag känner mig alldeles sårbar, om någon skulle blåsa på mig nu så skulle jag virvla iväg. Ensam också. Ändå skulle jag inte ha orkat med sällskap ikväll, tror jag.

Shopping - uppdatering för intresseklubben

Jäklar i den, vilket shoppingflyt jag hade idag - på lunchen! Utnyttjade möjligheten att "flexa" lunchen, och for sedan som en virvelvind över stans klädbutiker. Hehe. Nåja, inte riktigt så, men flyt hade jag, inte tu tal om saken. Det enda jag inte hann med var att äta, faktiskt. Hrmm.



Jag lämnade tillbaka jeansen. Sedan gick jag på Dixie, och utgöt mina jeansbekymmer och dito önskemål för den trevlige mannen som jobbar där. Han plockade omgående fram ett par jeans åt mig, som satt helt perfekt - det var kärlek vid första provning! Inte nog med det, de var lagom långa också för mina 161 centimeter; det händer inte ofta, ska jag säga! De var kanske lite mer "hipp" än vad jag vanligtvis brukar köpa, men som försäljaren sa:
Man måste vara djärv ibland!



Därefter virvlade jag vidare till KappAhl, där jag inte hittade något, och sedan in på HM. Och se, där hängde ju "min" kavaj - vete sjutton var den var igår! :D Huuur snygg som helst, och en mycket häftig färg mot den röda kalufsen. Hittade även en tröja i samma färg.



Det var kanske tur för min ekonomi att jag inte hade ännu längre lunchrast...
Men nu har jag de jeans och den kavaj, som jag ville införskaffa. Plus lite sköna underkläder. Så jag är mycket nöjd med min shopping. ;)
Fast... det är ju det där snygga linnet jag såg igår... det var inte så himla dyrt heller... en minst lika smickrande blåfärg som kavajen och tröjan...
... hmm!!



Känner mig förfärligt sällskapssjuk och partysugen ikväll! :) Skulle vilja gå ut på lokal och visa upp mig. Känner mig som värsta hotta baben! Hahaha, nåja, viss överdrift. Men det är en skön känsla att känna sig fin. Utan att skryta vet jag att den där färgen klär mig.



Men det är tisdag, mycket kvar av arbtesveckan, inga sociala aktiviteter inplanerade förrän till helgen. *dramatisk suck* Som tur är så kunde jag hämta en bok på biblioteket, som jag länge har köat på; John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. En bra bok (som jag tror att den är) är alltid en bra kompensation för uteblivet uteliv. Heh...

Skrivande

Har du skickat in till någon mer [skrivar]tävling? frågade pappa igår, när vi pratades vid på telefonen.
Jag blev faktiskt lite överraskad över frågan. Jag vet inte varför, men någonstans inom mig har jag alltid varit övertygad om att han inte bryr sig... Det är väldigt hemskt tänkt, jag vet, men det har egentligen inte så mycket med misstro mot pappa som min egen osäkerhet som skrivare att göra. Jag vet ju att pappa inte har så lätt att prata om känslor och sådär, men på senare tid har jag förstått att han är stolt över mitt skrivande och målande. Eller rättare sagt, jag har lärt mig att läsa mellan hans rader.



Jag brast ut i en lång harang om skrivkramp.
Om alltför höga krav på mig själv.
Om pressen från det ständiga hyllandet om att jag "skriver såååbra", "kommer att bli författare!", und so weiter, som jag hört under hela mitt liv.
Om att kunna, vilja, och älska skriva, men lägga krokben för sig själv, att inte tro sig om att ha fantasi och/eller något att berätta.



Jag vet inte om han förstod allt, så som jag plapprade, men han lyssnade, han gav "rätt svar", och det var så skönt att få prata med honom om allt detta.
(Fast det är lite trist att det alltid är jag som pratar mest i vår relation. Jag önskar att jag, liksom Åsnan kunde få förmågan att "remain silent"... att vänta ut honom. Pappa, menar jag!!)



Jag avslutade det hela lite lamt med att jag har två texter, som skulle kunna funka som krönikor, och som jag funderar på att skicka in... när jag nu ska få självförtroende nog att göra det! Men också med en bekännelse om hur jag sumpade den där tävlingen i Expressen, som Ingrid tipsade mig om, den med temat "Osynlig"... trots ett par hyfsade idéer så lät jag det hela bara rinna ut i sanden... för vem tror jag att jag är, liksom?!



Det fanns sympatier i pappas tystnad över telefonlinjen.



Ikväll läser jag så på skriva.net (en eminent blogg, för övrigt, spring dit om du inte redan har gjort det!) om en annan tävling, tema: Utestängd. Och kände pappas osynliga knuff i ryggen... Deadline är femtonde oktober, gaaah, det är ju bara drygt två veckor! Men... kanske är det bra med kort deadline, kanske gör den korta tiden att jag inte hinner gruva mig alltför mycket eller skjuta alltför mycket på skrivandet... jag måste skriva som s*tan* om jag ska hinna!



Men. Men. Men.
Alltid detta men!
- jag har inga idéer - jag kan inte skriva - jag hinner inte - jag orkar inte - jag vågar inte ... -



Lika många drömmar
som himlen är blå...
(Ratata, "Se dig inte om", Guld 1981-1987)



Vågar. Inte. Satsa. På. Min. Dröm?!
Vad är jag för fegis, egentligen?!



Jag har ju fått det finaste man kan få - jag har en far, som tror på mig!
Det betyder att jag kan sikta mot stjärnorna.
För om - när - jag faller, så har jag någon som tar emot mig.
Det har aldrig framstått så klart som nu, efter vårt samtal igår.
Varför skulle det ta fyrtio år att förstå det...??
Är jag inte skyldig pappa i allmänhet och mig själv i synnerhet att ta de där stjärnsprången?
Närmare himlen än så kommer man inte.
Faktiskt. ;)

Shrek 2

Jag glömde orkade inte skriva något om Shrek 2 igår - hade ingen skrivlust alls. Men den var så rolig att jag måste knattra ned några rader såhär en dag senare; faktum är att jag nästan tycker den var vassare än ettan. Främst tack vare denna charmör - I give you... Puss in Boots!







Please, no, por favor, por favor, please no, I implore you. I was doing it for my family! My mother she's sick and my father he lives off the garbage. The king offered me much money and I have a little brother...
(Avdelning: Yeah, right... lita aldrig på en katt med de ögonen! *asg*)



(Jag är normalt sett ingen fan av Antonio Banderas, men här var han - eller hans röst, snarare - en fullträff. Och det var skojs att han fick driva med sig själv och sin roll i Zorro.)



Siv tycker att han är lik kisse, och efter att ha sett filmen är jag böjd att hålla med. Om Da King kunde bära stövlar (han har faktiskt aldrig kommit på den idén, kanske jag ska tipsa honom?) så skulle han kunna agera som stand in för Puss, I'm sure!



Den odrägligt charmige Puss in Boots i all ära, men det jag skrattade mest åt var det här:



Åsnan (kastad i fängelsehåla tillsammans med Shrek och Puss):
You're supposed to say "You have the right to remain silent!" No one said I have the right to remain silent!
Shrek:
Donkey, you HAVE the right to remain silent. What you lack, is the capacity.



Något säger mig att min far och mina vänner har haft anledning att tänka så om mig mer än en gång... de är bara för snälla för att säga det högt! :D

Shopping (endast för intresseklubben ;))

Hej och hå, vad jag har shoppat... underkläder! *asg* Skämt åsido, det såg länge ut som om det "bara" skulle bli underkläder (högst nödvändigt, likväl), men så till slut hittade jag ett par svarta jeans, som jag också var på jakt efter. De är dock i tajtaste laget, så jag vet inte riktigt. Det är visserligen stretch, och då sägs det att man ska välja sådant som är lite tajt, och de sitter supersnyggt över baken, men över låren känns det lite "korvskinnsvarning". Men ändå! Jag kan för mitt liv inte bestämma mig om jag vill ha dem eller inte. Och det kanske är ett tecken på att jag ska lämna igen dem.



Jaja. Får sova på saken.



Jag skulle ju ha en snygg jacka/kavaj och några snygga tröjor också, men det gick åt så mycket energi att leta jeans att jag liksom blev blind för allt annat. Ett supersnyggt linne hittade jag på en affär... eh Lindex tror jag... men det var väldigt tunt och skirt. Det är nog inte riktigt min stil. Fast färgen var oerhört klädsam till mitt röda hår, en läcker blåfärg som säkerligen också skulle lyfta fram färgen på mina ögon.



Hmm. Får nog sova på det också.



Hann fingra lite på Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell också. (Ja, jag gick ju genom Åhléns, tror ni att jag skulle kunna låta bli att kika lite på böckerna där när jag ändå gick förbi...? Boktok, you know!) Men så kom jag ihåg att Siv hade hittat den i engelsk pocket för en billig slant på nätet, och jag vill hellre läsa den på engelska.



Istället köpte jag en kexchoklad, högst prosaiskt. Kanske inte det smartaste med tanke på hur jeansen satt över låren ;) men jag hade ju motionerat innan - ja vadå, att vandra runt i olika klädaffärer är väl också ett slags promenerande och promenader är ju nyttiga... *vissel*



Visst är det typiskt att när man har pengar och ska shoppa loss, så hittar man ingenting?! Jag svär att jag såg flera supersnygga jackor i rätt färg för två veckor sedan..

Vardagslyx

"Det är måååndagmorgon, och där ute är det grått!"
Men det gör faktiskt ingenting.
För en gångs skull.
Jag har just köpt flygbiljetter.
För min tripp till Uppsala i november.
Blotta tanken på att få byta miljö gör mig glad.
Även om det är en och en halv månad till dess.
Dessutom har lönen kommit.
Och jag ska shoppa.
Vet precis vad jag vill ha.
D.v.s, mycket!
Jag vet bara inte vad av allt det där jag ska välja
Vardags- och I-landsproblem.
Jag vet, jag vet.
"Men det är mååååndagmorgon, och där ute är det grått!"
Då får man glädjas - och våndas - över det lilla.

Söndagslyx

Det är något väldigt gulligt med en pappa, som ger en moderåd.
Det är något väldigt irriterande med en katt som vet att välja sina sovplatser.
Men väldigt gulligt. Likafullt.
Det är något väldigt skönt med en söndag, som bjuder på vackert väder, Shrek 2 och det olästa senaste numret av Vi.

Kattvänlig dator

Aha, äntligen har jag fattat vad duttorn, eller vad det nu heter, är till för! Det är ju en kattkudde!

Den där Åsnan

Shrek motsvarade alla förväntningar, och några till. Underbara animeringar, hejdlösa parodier på diverse sagor, oförglömliga karaktärer, träffsäkra one liners, åsså denna Åsna.







Jag skrattade mig förälskad i honom, faktiskt. Och inser att jag har mött min överman när det gäller att prata - jag kan faktiskt vara tyst (sluta skratta! det är sant!), men Åsnan pratar konstant.



OBS! Läs inte vidare om du inte har sett filmen och tänker göra det.



Här är några av Åsnans tirader, som fick mig att skratta högt, till kisses förundran:



Oh, what large teeth you have. I mean white sparkly teeth, I know you probably hear this all the time from your food but you must bleach or something, 'cause that's one dazzling smile you got there and do I detect a hint of minty freshness?
(Åsnan försöker prata sig ur en trängd situation med en drake. Och lyckas bättre än han kanske hade kunnat önska sig... ;))



Oh man. I can't feel my toes!
(Tittar ned och flämtar.)
I don't have any toes.
(Sätter sig tungt ned.)
I think I need a hug.



Alright, nobody move. I've got a dragon and I'm not afraid to use it. I'm a donkey on the edge.
(Åsnan och Draken kommer till undsättning.)



Princess Fiona (som träsktroll):
Donkey, shh, shh. It's me... in this body.
Åsnan:
Oh, my God, you ate the princess!



*torkar skrattårar*
Och om ni hyr/köper DVD:n:
Missa inte det oförglömliga "Karakoe-partyt i träsket"! Låten "Staying Alive" får en helt ny innebörd... *asg!!!*



Hade tänkt se tvåan omedelbums, men bestämde mig för att spara den. Har ju en hel vecka på mig... ;)



Ps: För fler roliga citat, follow that link! DS

Jaha

Följande lätt förvirrande konversation utspelade sig idag inne på Videoteket, där jag befann mig för att hyra båda Shrek-filmerna.



Expediten:
Nej, det här kortet gäller inte längre!
Han kastar det dramatiskt i papperskorgen.
Jag, aningen ängsligt:
Nehej...
Expediten:
Så jag måste be om leg.
Jag (fummel, fummel med körkortet), försöker vara rolig:
Vad trevligt att få visa leg vid min ålder!
Börjar skratta och tillägger:
Speciellt för en barnfilm!
Expediten, med ett väldigt rart leende:
Jag vill ju se era foton!
Jag:
Jaha...?
Han lämnar tillbaka körkortet.
Jag, förvirrat:
Är det här... alltså... ska jag inte ha ett nytt kort då? Eller?
Expediten, med en ängels tålamod:
Nej, det är legget som är ditt kort nu.
Jag:
Jaha...
Han flashar av ett strålande leende igen, i det han ger mig filmerna:
Då ses vi nästa vecka då!
Jag, förvånat:
Nästa vecka??
Expediten:
Ja, du får ha filmerna i en vecka nuförtiden.
Jag:
Jaha!
Han ler igen:
Men du får ju komma in tidigare, om du vill...
Blink, blink, liksom.
Jag:
Jaha...

Saknad

Sippar på ett enda glas kallt vitt vin.
(I brist på champagne.)
Lyssnar på Jussi Björling.
Påminns om min far.
Längtar efter honom.
Önskar mig vardag med min far.

Äktenskapsbråk

Da King och jag har haft ett kattäktenskapligt gräl.
Bäst - för pälsbollen - att vi inte går in på orsakerna.
Det räcker med att säga att han blev instängd på toaletten.
Som straff.
Kanske inte det snällaste en kattägd kan göra.
Men kattf*n hade å andra sidan heller inte varit speciell snäll!
(Gaaaaah!!)
Efter avtjänat straff kom han upp i min famn.
Purrande och kurrande.
Fiiiin matte, snäll matte...
Han avskyr att lisma. Det gör han.
Men han avskyr osämja ännu mer.
Och jag är inte den som är den i sådana situationer.
I själva verket avskyr jag när vi är osams.
So we kissed and made up.
Matte- och kattvarianten.
Hans nos är väldigt blöt och kall.
Men den värmer min kind.
Mina fingrar värker.
Men de kliar hans öron in i spinnandet.
Sedan "muuuser" vi tillsammans.

Skrivkrampsskriket

Om jag har orden och skrivandet.
Men inte berättelserna.
Vad har jag då?



Kan jag hitta rätt
genom orden och skrivandet?
Hitta berättelserna?



Om jag sedan finner berättelserna
kommer jag då att ha tappat
orden och skrivandet på vägen?



Om jag inte finner berättelserna
och tappar mina ord, mitt skrivande.
Vad har jag då?

Fyran

Fredagsfyran v38 med tema "Snigelpost":



Skickar du vanliga brev?
Nej, det händer sällan och aldrig. Kort händer det däremot att jag skickar. En gång i världen var jag en flitig brevskrivare, hade typ tjugo, tjugofem brevvänner spridda över världen. Men det var då det... ;)



Kommer den vanliga posten försvinna i framtiden?
Nej, det tror jag inte, i alla fall inte inom en överskådlig framtid.



Har du en "ingen reklam"-skylt?
Nej, men jag ska sätta upp en. Det har jag tänkt länge nu... *ehum*



Vad är det roligaste att få i brevlådan?
Handskrivna brev, och kort från mina vänner. Paketavier är inte heller ovälkomna, om man så säger... beror i och för sig vad det är i paketen, men vanligtvis är det böcker, och sådana älskar jag! (Om nu någon skulle ha missat det. :D)

Friday on my mind - but mind only

Oj, oj, håller på att slappna av efter den senaste tidens stress, och då åker axlarna ned med allt vad det innebär... sååå jävla ont idag!



Är lite vardagsless på jobbet också. Och trött.



Tack och lov att det är fredag, säger jag bara...



Jag vill shoppa! Har så många idéer om nya kläder och annat najs.
Men lönen kommer först på måndag. Morr.
Så ikväll blir det budgetvariantmiddag. Tror jag ska göra Sivs goda linssoppa. God och nyttig budget ;)



Skulle egentligen vilja gå ut på bus ikväll. Vifta på höfterna, slänga med håret och se pojkar djuuupt i ögonen. (Inatt drömde jag om Söte pojken. Och se, det var en het kyss, det!)
Men kroppen säger ifrån. Det gör ont precis överallt.
Så pass att en kvälls slappande framför TV:n känns riktigt lockande.
Jag börjar nog bli gammal.

Najs och bajs

Inspirerad av bl.a. Sara:



Najs:
• Photoshop-kursen börjar nästa vecka
• Mina älskade vänner
• Mindre stressigt på jobbet
• Min kommande Uppsala-resa
• Soliga höstdagar



Bajs:
• Trötthet
• Eksem i hårbotten (igen och igen och igen och igen!!)
• Ingen ork över till kreativitet
• Ensamhet

Två färggranna

Han envisas med att parkera sig mitt framför TV:n.
Den jäkla pälsbollen.
Fruktansvärt irriterande.
Men det är svårt att bli arg på honom. Faktiskt.
När han är så söt! ;)
Den katten har lindat mig runt sina klor.
Och vem kan motstå hans sängkammarblick?

Lättroad och något lat kontorsråtta

When kids hit 1 year old, it's like hanging out with a miniature drunk. You have to hold onto them. They bump into things. They laugh and cry. They urinate. They vomit.
(Johnny Depp)

En snabbis, bara...

... innan jag kastar omkull mig!



(Hallå där, plocka upp era fantasier ur rännstenen! :D)



Vill bara skriva ett par rader om den trevliga kväll jag har haft med Bollen. Vi har ju pratat i en halv evighet om att gå på bio, men nu äntligen kom vi till skott. Från början hade vi tänkt oss Zozo, men det kändes som en alldeles för "seriös" film för mig i det här läget. Istället blev det, inte helt oväntat kanske, Kalle och chokladfabriken.



Och tack och lov för det! Det är helt enkelt den perfekta filmen att se när man är trött och stressad; den bjuder på ren och skamlös underhållning av högsta klass, med både Tim Burton och Johnny Depp (alltid denna Depp ;)) i sitt esse. Jag njöt fullt ut av den egensinnigt burtonska världen, så skönt välbekant men ändå "ny" för oss fans, av färgerna, icke-färgerna, den skruvade humorn, de fullständigt vedervärdiga barnen och - inte minst - Johnny Depps porträtt av Willy Wonka. Jag störde mig inte ens på sång- och dansnumren, som jag annars brukar göra, eftersom det var sång- och dansnummer a la Burton... han skämtar hejdlöst med diverse filmer och musikstilar i de scenerna! Jag säger bara Esther Williams.... hahahaha!!



Efter filmen smet vi först in på den nyöppnade puben Ze Barrr (ja, den heter verkligen så!), som ersatt det gamla slitna Mucky Duck. Det var... eh, vitt... eh... väldigt vitt! Och med en massa slangar och konstigheter i taket... eh... det var helt enkelt förfärligt! *asg* Det värsta är att det tydligen ska vara nischat för kvinnor?! Men verkligen inget för mig och Bollen - huuu! var vårt enstämmiga omdöme. Vi ger inte det där plejset speciellt lång tid, har svårt att tro att det skulle gå hem i den här stan.



Istället slog vi oss ned inne på Grethas, next doors. Pratade och pratade över våra respektive drycker uppe på "balkongen"; filmen, jobb, skvaller, privata angelägenheter, politik, etc. Det var så underbart att få den tiden med min vän, har suttit så mycket ensam på sistone, som det brukar bli när det är som stressigast på jobbet. Kommer att vara dödstrött på jobbet imorgon, men det är det värt. Det var faktiskt viktigare att tanka vänskap än att få en eller två timmars extra sömn!







For your information, little girl, whipped cream isn't whipped cream at all unless it's been whipped with whips. Everybody knows that.
(Den oförliknelige Willy Wonka/Johnny Depp i Kalle och chokladfabriken)

Najs

Tappar nyckeln när jag ska låsa upp kontorsdörren.
Böjer mig ned under pust och stånk.
Aningens träningsvärk efter gårdagens vattengympa.
Usch, vad jag börjar vara gammal!
Säger jag till MD, som just passerar.
Gemensamhetsskrattet.
Och den där sköna kramen hon ger mig.
Det finns sämre sätt att starta en arbetsdag.

Begrundar världen

Begrundar världen, andra utgåvan,
andra, reviderade utgåvan,
för idioten att skratta åt,
för melankolikern att begråta,
för den skallige att ha till kam,
för svinen till pärlor.



Här ett kapitel:
Djurens och Växternas språk
där du för varje art
har respektive lexikon.
Även ett enkelt goddag
som utväxlas med en fisk
stärker dig och fisken
och håller er vid liv.



Den länge sedan anade
improvisationen av en skog
har plötsligt röjts i ord!
Och ugglornas episka knog!
Och igelkottens aforismer
som den författade då
vi var så säkra på
att den bara sov och sov.



Tiden (kapitel två)
tar sig rätten att lägga sig i
allt som är ont och gott.
Men fastän tiden krossar berg,
och ger åt haven form och färg,
bevittnar stjärnornas vandring,
kommer den helt att sakna
makt över älskande par, som är alltför nakna,
alltför famnande, med bävande
hjärtan i halsgropen.



Ålderdomen är bara moralen
i en förbrytares liv.
Ack ja, var och en är ung!
Lidandet (kapitel tre)
kränker inte din kropp.
Döden
tar dig när sömnen är tung.



Och du kommer att drömma
att ingen tvingas andas,
att tystnad utan andning
är nästan som musik,
att du är en liten gnista
som slocknar i takt.



Döden är bara sådan. Du hade mera ont
av rosen som du höll
och kände större skräck
då ett blomblad föll.



Världen är bara sådan. Bara så kan
du leva. Och dö inte mer än så.
Och allting annat är Bach
än så länge spelad
på såg.



(Wislawa Szymborska, "Begrundar världen", Rop till Yeti, 1957)

Backlash (?)

Jag börjar få näsan ovanför pappershögarna. Tempot har sjunkit, stressen minskat. Äntligen kan jag andas igen.
Då dalar humöret istället. Jag blir så himla besviken på mig själv. Varför varför gör jag såhär mot mig själv?!



Jag visste inte att du ställer så höga krav på dig själv! sa M, en av mina kollegor. Man kan ju inte kunna allt! tillade hon milt.
Vilket hon naturligtvis hade rätt i...
Varför dömer du då dig själv så hårt? avslutade M.



Jag hade inget svar att ge. Jag vet ju precis vad det är jag har hållit på med de här senaste veckorna. Lagt krav på stress på känsla av misslyckande på egen dom om misslyckande - usel usel usel handläggare...



Men inte varför. Annat än att "old habits die hard"...
Och Duktighetsfällan är så svår att ta sig ur. Varje gång jag tror att jag har lyckats kravla mig ur den, så slår den igen om mig på nytt.
Och den här gången tog det extra hårt.
Gick jag sönder. Lite grann.



Plötsligt längtade jag efter ER. Så intensivt att tårarna rann upp i ögonen. (Men jag började inte gråta. Tack och lov! Nog för att M är trevlig och så, men jag ville inte sitta där och grina!) Måste måste måste få prata med henne!
Men hennes telefontid var över. Jag lämnade ett meddelande.
Men vi lyckades inte få kontakt under dagen.

Lysande affärsidé! (Eller?)

A-ha!
Jag kom just på ett bra tema för nästa års fest!
Bara för att jag inte är med i den nya festkommittén.
(Praise the Lord! för att parafrasera Mamselamsen.)
Hmm.
Man kanske skulle tipsa dem.
Eller sälja idéen till dem?
Ännu bättre och betydligt mer lönsamt!
En resa till... säg, New York... i utbyte mot min briljanta idé.
(De har naturligtvis inte några egna idéer.)
En resa för två.
Ja, det blir bra.
Vem vill följa med?
Undrar en Rödhätta med akut skrivklåda.

Nostalgitripp

När stressen och vardagen slår mig i huvudet, när måndag lägger krokben för mig... då händer det - inte ofta, men ibland - att jag anlägger moteld. Vanligtvis genom att shoppa. Heh. Hur förutsägbart är inte det?!



Ändå hjälper det.



Just nu är det mycket månad kvar av lönen.
Men det struntade jag i. Shoppingen behöver inte nödvändigtvis vara dyr för att fungera. Och det är det inte många terapiformer man kan säga om!
Idag köpte jag mig en färgsprakande höstbukett.
Den lyste upp måndags- och höstgråheten som en fyrbåk.
För att inte tala om min själ!



Åsså köpte jag Ratata Guld 1981-1987 på Åhléns CD-rea.
Värsta, bästa nostalgin! :D



- Hej. Mitt namn är Carra, och jag är en Ratata-junkie.
- Hej Carra!



Ratata de tidiga åren håller fortfarande. I alla fall för en gammal Ratata-junkie. Det där smetiga kletet som Mauro gjort efteråt, det kan jag vara utan. Men låtar som "Jackie", "Soulboy" och "Någonting"... ååh, jag blir alldeles till mig! Sååå många minnen! Och "Doktor kärlek" är en sådan där underbart tramsig, flamsig och irrelevant nonsenslåt, som jag kan vara så svag för, att nattgammal is är stark i jämförelse!



"Någonting"... den har jag dansat mycket till i mina dagar.
På den där tiden då jag dansade. :)
Min dåvarande bästis J och jag var som galna i låten. Tjatade sönder varenda DJ i Umeå för att få den spelade varje gång vi var ute på lokal... och det var vi ofta. Tjugoplus och med fötter som bara ville dansa och galna i Mauros saltstänkta smörröst och i "Någonting". Jag har inte tänkt på den låten på åratal. Men ikväll när jag kom hem och spelade upp mitt reafynd och "Någonting" dånade ut genom högtalarna... då log jag stort och lyckligt på ett sätt som jag inte har gjort på ett bra tag!



Det är en farlig lek
och det vet du med
men du låtsas blunda
låtsas inte se
/.../
För det är någonting hos dig
Som gör någonting med mig
Ja det är någonting just nu
Som gör att det kan bli jag och du



*dansar runt för mig själv*
Yeaah man!



Att man kan bli så hög på nostalgi!



Texterna är enkla, på gränsen till banala.
Någon vidare poet är han ju inte, den gode Scocco. Eller vad sägs om rader som:



För jag orkar inte älska och jag orkar inte hata
och jag orkar inte gråta och jag orkar inte prata
("Försent")



Men de funkar. För det mesta. Bara för att... bara för att det är Ratata. Gruppen som lyckades vara både smörig och cool. Hur nu det gick till!



Och faktum är att jag kan känna igen mig i de där raderna.
Hur banala de än är.
Det har funnits stunder även för mig när jag har fastnat i mina känslor. Att inte kunna känna något överhuvudtaget, det är värre än värst...



Sedan har vi ju "Jackie". Det var genom den låten jag upptäckte Ratata. Jag tyckte den var så vansinnigt läcker och skön!
Sedan fick jag deras första skiva av J i födelsedagspresent. Och på den vägen var det. Varje ny skiva var en happening. (Lite som det är nu, när Tori släpper sina skivor.) Jag lyssnade så mycket på dem, att det är ett under att vinylen höll. Kunde alla texterna utantill. Grät till det där banala om kärlek som Mauro sjöng om. Dansade om och om och om igen till "Någonting".



Sedan tog Ratata slut. Och åttiotalet. Och Mauro inledde sin, i min mening, mindre lyckade solokarriär. Han var inte cool längre. Bara smörig. Och då höll det liksom inte längre. För mig i alla fall.
Jag fann andra husgudar.
Men det är ren och skär njutningsnostalgi att lyssna på den här skivan. Åratal efter att jag senast lyssnade på en Ratata-skiva.
Och jag blir fortfarande lika fånigt glad av den popnonsens extra ordinaire som "Doktor kärlek" är:



Och om du blivit smittad
sjukdomen är hittad
tveka inte älskling
doktorn sa till mig
jag kallas doktor kärlek
medicus amor
kom till mig
i hjärtat ditt jag bor

Idols okända kattjury

Jag bryr mig inte om det däringa Idol.
Jag vet ju vem som är Da King!
En riktig katt har päls på bringan.
Och sjunger damerna i trans.
Jag skulle sopa golvet med de där amatörerna.
Ledigt!
Men det tänker jag inte göra.
Det är helt enkelt inte mödan värt.
Jag bryr mig inte om det däringa "fifteen minutes of fame".
Jag vet ju vem som är bäst.
Ändå.

Festen då, sent omsider

Fast egentligen, egentligen är det väl inte så mycket att berätta. Trots att jag har hållit er på halstret de senaste dagarna. ;)



Det är svårt att njuta av en fest när man är med i festkommittén. Det går aldrig att helt slappna av, alltid är det något man måste ordna eller hjälpa till med. När sedan majoriteten av ens festkommittékompisar drabbas av kollektivt hjärnsläpp och slutar tänka själv.... gaaaah! Ett tag slets och drogs det i mig, så att jag höll på att bli knäpp!
Carina, vad ska jag göra med det här...
Carina, vart ska jag ställa det här...
Carina, när ska vi...
Carina, vet du...



MEN TÄNK SJÄLVA FÖR FAN!!



Eller som när S, som hade ansvaret för tekniken, kom fram till mig:
Du, det är nog bäst att vi tar bort de där sladdarna, så att folk inte snavar på dem!
Då röt jag som ett sårat lejon:
Det är ditt jobb!
Vad fan, det var väl bara att plocka bort sladdarna, fanns ingen anledning att springa till mig och påpeka det!!



Men, men.
Mot slutet av kvällen tog den här Duktiga flickan helt fräckt ledigt från ansvaret. Pratade med en massa trevliga personer. Drack lite vin. Skrattade. Och fick dansa tryckare...



Vågade inte bjuda upp Söta pojken. Var på väg flera gånger, men han såg så frånvarande ut, för att inte säga lite kall. Inga charmiga leenden där inte.
Herregud, fyrtio år och inte våga bjuda upp! :D
Fast jag har alltid varit dålig på att bjuda upp. Feg.



Roligast denna kväll var en slipsklädd herre, som i normala fall personifierar ordet "korrekt", en riktig pappersvändare vars titel får en att gäspa... han rockade loss värre än värst tillsammans med bandet i en gammal rockklassiker! Jag lovar att varenda haka på hela festen trillade i golvet då! :D



Skandalerna lyste med sin frånvaro. Det var faktiskt lugnt på gränsen till städat. ;)
Men lite spännande skvaller bjöd ändå kvällen på, när två personer upptäcktes bakom en stolpe, vilt hånglande... ungefär de sista två människorna på jorden som jag skulle ha trott kunde tänkas vara intresserade av varandra! Jag tror nog att det mest var ett festhångel, men väntar ändå med spänning på en eventuell fortsättning.



Inget hångel för den här Rödhättan, dock.
Det var så länge sedan, att jag antagligen skulle behöva en instruktionsbok!
Men...
... så var det ju den där tryckaren. Sista dansen. Då kom en av de snyggaste och trevligaste killarna på det där plejset fram och bjöd upp. Och jag vet inte när jag senast dansade en sådan tajt, skööön tryckare!
Där han lyckades vara nära utan att gå över gränsen.
Det blev mest en enda låång kram.
Men inget tafs, inga sexuella undertoner.
Jag tror att han helt enkelt tyckte det var skönt att kramas lite. Och det gjorde jag också.



Den dansen kan jag leva länge på.
Det var så otroligt skönt att vara så nära en man, om än för bara två danser. Jag riktigt kände hur mina konturer, som hotat att upplösas av ensamhet, fylldes i på nytt. Ibland känns det som att jag inte finns till, eftersom ingen rör vid min hud...
Så tack för den kramsköna dansen, Stilige mannen!
Jag känner mig lite mindre frusen nu.



Nästa gång det beger sig (det här är en årligen återkommande fest), så ska jag parta som om det vore 1999... fast det har det ju redan varit... nå shit the same!... så ska jag festa och dansa och njuta hejdlöst av att vara festkommittéfri! ;)
Och kanske få dansa ytterligare en sådan där skön tryckare med Stilige mannen?

Ljusglimt

Aaah!
Bollen och jag har bokat biljetter till Kalle och chokladfabriken på onsdag.
Alltid bra att ha en Depp som morot när livet autobahn-rusar! :D
Åsså är ju choklad inblandat dessutom!
Hmm.
Undra vad man ska äta för godis på den föreställningen...?

Tankar från ett måndagskontor

Gick inte in igår och jobbade. Har varit desto mer effektiv idag.
Men nu har jag tappat orken.
Jag är så himla trött!
Har en klump i halsen. Och lätt huvudvärk.
Jag behöver semester. Igen.
Jag behöver dansa fler tryckare som den i torsdags.
Kramar behöver jag också. En masse!
Jag vill skriva skriva skriva här i bloggen.
Men det blir ju bara gnäll och elände och tråkigt tråkigt.
Alla andra skriver så spirituellt och bra.
Eller elakt och bra.
Fast det här är ju min blogg.
Och jag är inte roligare än såhär just nu.
Solen skiner. I alla fall.
Och jag har gnällt ytterligare ett varv.
Så det är väl bäst att jag fortsätter jobba.

Fort lördag

Oj, vad fort den här dagen har gått! Och jag har inte hunnit vila något alls, som jag skulle ha behövt göra, som jag så väl behöver! Men vad kan man göra när underbara, one-of-a-kind Ettan kommer till stan, och jag inte har fått träffa henne på två år?! Bara att se henne komma emot mig på trottoaren och hur vi öppnade våra famnar och sedan en sådan där lååååång skön vänskapskram - det var värt allt, allt! Trött, stressad, i starkt behov av vila, men jag fick rå om min älskade vän ett par dyrbara timmar.



Sedan fikade vi - Ettan, hennes kompis M, Jennie, Pellen och jag - på Café Björn ("Båten") nere vid kajen. Och vi skrattade, plapprade och levde om, så att det är ett under att vi inte åkte ut. :D Det höll på att bli en allvarlig kris där ett tag, när kaffet tog slut - ja kaffet! Allvarligt, har ni någonsin varit med om att kaffet har tagit slut på ett fik?! Det tog närmare en halvtimme, fyrtiofem minuter innan det dök upp två små ynka kannor kaffe igen... då hade volymen vid vårt bord hunnit sjunka betänkligt... Men så snart kaffet föll ned i våra strupar var vi igång igen. Herregud vad mycket jag har skrattat idag, jag har faktiskt ont i käkarna!



Cyklade hem i kall septembersol, och damp ned i soffan lagom för att hinna se reprisen av Desperate House Wives. Kisse var hysteriskt mattesjuk, och låg klistrad som ett frimärke mot mina ben...



... gaaaah, en katt som just lade svansen rakt över en av ljuslyktorna! Fraaas, sa det, åsså var han lite svanspäls fattigare. Att han aldrig lär sig! Han har även en viss faibless för att stoppa ned nosen i ljuslyktor, trots att han verkligen borde veta vid det här laget att det inte är något för en katt. Och det är lite svårt för honom att neka att han har gjort det - morrhåren brukar bli alldeles krulliga, se. ;)



Nå, var var jag...



Jo! Efter Desperate House Wives cyklade jag ned på stan igen, och hängde med Ettan och ett gäng av hennes vänner på Pub Freja. Det är filmfestival här i stan i helgen, och det brukar, enligt Ettan, vara bra drag på det plejset. Men ikväll var det ganska dött, måste jag säga. Själv var jag alldeles för trött för sådana här roligheter, trots det trevliga sällskapet. Så jag bröt upp vid halv tio redan, och då hade jag suttit och gäspat en bra stund.



Imorgon tänkte jag gå in och jobba en stund, få undan några papper som har tyngt mitt samvete de senaste dagarna. Men det känns så otroligt jävla motigt... Jag skulle vilja sova i en vecka! Varför är helger så korta?!

The One and Only Mr Depp

Sätter nästan teet i halsen när jag läser att Mamselamsen har sett Johnny Depp! Jag är så grön av avund, att Frogs United kommer att lämna in en stämningsansökan! Johnny Depp, fatta - Johnny Depp!!... jag är som Nemi, jag skulle kunna tänka mig en choklad-Johnny Depp i helfigur! I brist på originalet, då... jag undrar vad jag skulle ha gjort om det hade varit jag som hade sett honom! Jag vet vad Nemi skulle ha gjort *asgarv* men även om hon och jag är lika i många avseenden, så är hon vildare än mig! ;)



Ettan är i stan - hurra hurra!
Jag klev upp med en stark känsla av att jag ville vara ensam hemma och vila efter den här mastodontveckan. Men eftersom skalmen på glasögonen måste lagas (den där lilla skruven som håller fast den har lossnat) är jag helt enkelt tvungen att cykla ned på stan och få det lagat. Det kändes ju bara hur motigt som helst... tills jag erinrade mig Jennies SMS från igår med Ettan-nyheterna. Yay, fika på stan med Ettan, Jennie och Pellen! Det gör den stadsturen mödan värd!



Och vad Ettan ska säga när hon får höra om Mamselamsens Depp sighting vågar jag inte ens tänka på... ;)
But you have heard of me!
Hahaha! Ursäkta, internt skämt! ;)


Fyran och festrapport kommer senare idag.
Eventuellt. ;) Hehe. Gillar att hålla vissa läsare på halstret... ;)

Sömnlös kontorsråtta flyr fältet

Nä. Det här går bara inte! Jag är så trött att jag bara sitter och stirrar framför mig som en zombie... ja, nästan i alla fall. Dags att utnyttja flexmöjligheten!



Så nu är det helg!
ÄNTLIGEN!



Kvällen ska tillbringas i störssssta möjliga luuugn. Jag hyr nog en film, förslagsvis Shrek, behöver skratta.



Fast risken är stor att jag somnar i samma sekund jag sätter mig i soffan.



Då kan jag drömma om den där långa, skööööna tryckaren jag dansade med Stilige Mannen igår. (Inte att förblanda med söte pojken som jag skrev om häromdagen.)



Blev ni nyfikna nu?



Bra!

Memo to self inför morgondagen

Stressa mindre
Ge vardagen fingret
Köpa strumpbyxor
Köpa cigg
Måla läpparna
Njuta av festen
Dansa med söta pojken
Kom ihåg! att skratta!

Varje gång det händer är fem minuter av min tid

Vad är det i orden "det är ditt ansvar" som vissa personer (ingen nämnd, ingen glömd...) inte förstår?
Varför måste h*n ringa till mig hela tiden och berätta att det har uppstått vissa problem?
Som jag inte har något med att göra!
Som jag inte ska ha något att göra med!!
- Jag har fullt förtroende för att du och X löser det där! sa jag.
Något frostigt.
- Jo, men det hjälper att tänka högt tillsammans med någon! kom det från personen i fråga.
Betydligt gladare.
Men det stör mig när du gör det...!! Tänk högt med X istället!
Men det sa jag inte.
- Du, jag måste sluta nu, jag ska iväg på kurs! sa jag istället.
Som det mähä jag är.
- OK, men jag ringer dig senare!
GAAAAAH! Nej, gör inte det! Jag har inte tiiiid!
Men det sa jag inte. Heller.
Vad är det i orden "det är inte mitt ansvar" som jag inte förstår?
Määää-häääää!

Stress och leenden

Egentligen har jag inget att skriva om. Alldeles tom i bollen!
Men jag skriver väl något ändå. Skriva skriva skriva!
Så jag inte tappar orden. Också.



Jag känner mig som Piff och Puff (ja, båda!) när de ska försöka berätta för Musse om sina äventyr med Pluto och julgranen i TV på julaftonen. Men jag har inget (jul)kort att hoppa in i. Jag måste försöka Piff&Puffa den här veckan så gott det går.



Känns som om det borde vara torsdag, allra minst, har jobbat så mycket. Tio timmar igår. Normala kontorstider idag, men ingen lunch istället. Låg vaken halva natten inatt, spänd inför morgonens möte. Imorgon eftermiddag ska jag på kurs, det har jag inte alls tid med, men jag kan inte hoppa över den heller, för gud vet om det ges någon mer chans. Åsså den där jävla festkommittén och festen (på torsdag) mitt i alltihop! Undra om man kan avgå såhär "fem i tolv"? Nä, det förstås. Det gör man bara inte! Men man kunde ju släppa några grejer till de andra i festkommittén...



Borde ha jobbat över idag också... får göra det imorgon istället.
Ikväll ska jag se på Idol. Och sedan ska jag gå och lägga mig. Sömn är a och o just nu. Om jag ska orka hela veckan.



Det brukar ju vara hektiskt på jobbet den här tiden på året, men jeeez! vad extremt det har varit den här gången! Trodde att det skulle ha lugnat ned sig vid det här laget. Istället känns det som om någon har dragit åt skruvarna ytterligare.



Men allt är inte bara stress och trötthet.
I min omedelbara närhet rör sig just nu en söt pojke. Med bruna, bruna ögon, som blir liksom alldeles sneda och "skrattrynkiga" när han ler. Och det gör han ofta.
Inte för att det är något, eller så. Men det är skönt att vila ögonen på honom. Se honom le.
Det är faktiskt manna för en stressad Rödhätta.
Prosaiskt, men sant. ;)

Sommarminnen 2

OK, en till...







Den här bilden togs strax före jag tog mitt första och sista dopp i det kalla havet under skrivarkursen.
Det där doppet då jag fällde de bevingade orden:
Det var det underlivet, det!

Sommarminnen

Jag har en hel del foton från den här sommaren, som jag har samlat i en särskild mapp, med tanke på att jag skulle delta i en fototävling som Norrmejerier anordnade. Pinsamt nog missade jag deadline - ja jag är tankspridd och glömsk! om någon skulle ha missat det! :D



Det finns några riktigt fina foton där, om jag får säga det själv.
Och jag vill inte att de ska ligga i den där mappen och samla 010101-damm.
Så jag tänkte att jag kunde göra ett kollage av dem och lägga ut dem på nätet.
Men det får anstå till en annan dag. Typ när jag har gått den där kursen i Photoshop, som jag har anmält mig till. (Mina vänners födelsedagspresent till mig.)



Men under tiden lägger jag kanske ut en och annan bild här i bloggen. Olidligt beskurna, fe'stås. Men ändå. Som den här.







Den är tagen första kvällen på Bohus-Malmön, där jag alltså gick kursen Kvinnor skriver. Min rumskompis Anette och jag var ute på promenad i den kargt vackra naturen. Och jag stannade av ett par minuter för att försöka fånga den där simmande måsen. Jag trodde inte att det skulle bli något - den var ju inte stilla en sekund ens!! - men på sista försöket av cirka tio bilder lyckades det mig.



Jag älskar den blåa tonen i den här bilden.
Jag var lycklig när jag tog den.
Det är min miljö; hav, stenar, himmel. Hur floskligt det än kan låta.
Jag ville vara den där måsen. Jag var den måsen. I alla fall under några minuter, när jag följde dess förnöjda färd över vattnet genom min kamera.



Citat:
Det konkreta blir aldrig banalt. Det är det abstrakta som blir banalt.
(Malin, lärare på kursen Kvinnor skriver)

Where's the party? - Here!

Lördagskväll.
Jag borde vara på g nu. Antar jag.
Laddad inför en kväll på ett vattenhål frekventerat av diverse babes.
Cool outfit. Höga klackar. Good hairday.
Saker att göra, saker att se, pojkar att flirta med.
Skratta med målade läppar.
Göra stan osäker.
Skvallra med väninnorna inne på damtoan.
Och sådär.
Young, wild and crazy!



Gäsp.
Jag har gamla fladdriga slappisbyxor och en varm stickad tröja. Knallröda sockar.
Jag har en date, jag, tralala - med min soffa och min TV.
Dricker te och äter rostat bröd.
Omålad.
Det är rätt OK, det också. För min del.
Middle age, tame and sane.

Ned som en pannkaka, upp som en sol

Bara minuterna efter att jag hade skrivit av mig efter telefonsamtalet stod Boel på min kontorströskel. Lite oväntat, eftersom vi hade sagt att vi skulle ses på Rött, menack så välkommen! Dels är det alltid underbart att se henne, dels var det ju det att hon kom till mig där och då. Åsså kunde hon berätta att Ingrid, Jennie och Felicia också skulle komma till Rött! Blev så otroligt glad, för jag har knappt hunnit/orkat/båda träffa mina vänner på ett bra tag nu, och jag har saknat dem!! Saknat saknat saknat! Jäkla jobb, komma ivägen mellan mig och mina vänner på det där sättet! :D



Jag samlade ihop mina grejer, och cyklade tillsammans med Bollen till Rött. Vi diskuterade bloggar som bäst, när resten av tjejerna dök upp. Felicia har jag inte träffat sedan i juli (hon bor ju i Uppsala numera, den söta svartfoten ;)) så jag kramade lite extra på henne. Medan Jennie fick vänta i säkert tre minuter på en kram - hon var mäkta upprörd! :D



Sedan utbröt ett kackel, ett skrattande och ett vänskapssamtal utan dess like! Som det alltid är med det här gänget. Ikväll gästspelade Eva, Ingrids syster, M, samt en doktorandkompis till Jennie, E. Men dem hann jag inte alls prata med, tyvärr. Det var alldeles för många "för" inblandade; bordet var för långt, konversationen vid min bordsände för trevlig och intressant, och kvällen för kort.



Felicia, Bollen och jag pratade bl.a. om vikten av ritualer i livet. Jag ska inte säga mer än så, för jag hoppas kunna skriva (eller blogga, då ;)) mer om det vid ett annat tillfälle. Men det var ett välgörande samtal mitt i skratten och fredagsröran på Rött.



Jag var halvt om halvt sugen på att följa med Felicia och Jennie ned på Scharinska för lite stuffa. Eller först sa jag blankt nej, för jag är ju inte mycket för att dansa. Men sedan Jennie hållit ett entusiastiskt anförande om fördelarna med plejset, som inbegrep viktiga ingredienser som bar flies och pojkar som flirtar på dansgolvet och annorstädes (det skulle visst finnas platser för... samtal också! :D)), så var jag nästan på väg att ändra mig. Men som tur är - såhär i retrospektiv - stod jag kvar vid mitt beslut. Och det är jag, trots allt, glad för nu. Den senaste tiden har varit lite för intensiv för att jag ska orka gå ut och stuffa en fredagkväll! Ze Girls ska gå ut på Scharinska nästa fredag också, men då kan jag inte heller vara med, av andra skäl. De har dock helt osjälviskt gått med på att spana in läget ytterligare där åt mig; pojkar, platserna för... samtal, och allt det där! De är så ädla, mina vänner! ;)



Älskar älskar älskar de här tjejerna!



---
Fredagsfyran handlar om svamp denna gång. Och det är definitivt inte ett ämne för mig, om man så säger... så jag samlar frågorna kring ett enda svar:



Hur ofta brukar du plocka svamp?
Vilket är det bästa sättet du vet att tillaga nyplockad svamp på?
Plockar du all svamp du hittar och sorterar sedan, eller väljer du ut några få som du är säker på att de är ätliga?
Har du någon gång gått vilse när du har letat efter svamp?



- Jag avskyr svamp!



:D



---
Dagens citat:
- Elektrakomplexet?
- Ja, det är en kvinnlig motsvarighet till Oidipuskomplexet.
- Ja, det vet jag! Men vad har det med hörseln att göra?



(Avdelning: "Vad är det vi pratar om egentligen??"
En inte helt ovanlig förvirring i vårt gäng...
OBS! I just det här samtalet var, för en gångs skull, förvirrade Johansson inte inblandad. :D)

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Har haft världens flyt idag, och känt mig både glad, utvilad och effektiv. Så hamnar jag såhär fem i tolv av arbetsveckan i ett telefonsamtal, där personen i andra änden lyckas få mig att känna mig osäker, inkompetent och värdelös. Jag vet att det absolut inte var hennes mening, men ändå. Luften gick liksom ur mig. Duktiga flickan grät i mitt öra:
Världens sämsta handläggare!
Och jag tänker att jag måste gå in och jobba på söndag; förbereda och läsa in mig (igen) på det här ärendet tills jag formligen slukas av det. Tills jag kan det bättre än bäst. Fast det egentligen inte finns något givet svar.



Och varför, varför trillar jag ned i de här "fällorna" med (o)jämna mellanrum? Vad är det för faktorer som triggar igång de här osäkerhetskänslorna? Varför är jag så himla flat?! Det är som om jag bestämmer mig för att något är så komplicerat eller svårt att jag inte kommer att kunna, och då kan jag inte heller (också kallat självuppfyllande profetia)? Medan jag i andra fall kan kasta mig utför stup utan betänkligheter, och kan fast jag egentligen, om jag hade fått tänka efter, inte borde kunna. Feg ibland, modig ibland, eller vad man nu ska kalla det.



Tack och lov är den här arbetsdagen strax över! Jag ska plocka ihop det material jag behöver för att jobba med under helgen. Sedan ska jag gå på Rött och ta ett glas eller två tillsammans med Älsklings-Bollen. Stackars vännen, hon lär få allt det här rakt i ansiktet innan vi knappt ens har hunnit sätta oss! Jag får bestämt lov att bjuda henne på ett glas vin som kompensation... :/

Kattinspiration

Jag älskar att leka med ord.
Älskar att vända dem ut och in. Hitta avigan.
Eller en ny kombination - bäst av allt!
Nu har kisse inspirerat mig till ett, som jag tror, nytt ord:
Kattmatskoma!
Det är det som inträffar nuförtiden, när min sextonårige fyrtassare har slukat en portion kattmat. Med lätt glasartad blick lämnar han skålen, raglar in i vardagsrummet, drar sig upp i soffan eller fåtöljen, och somnar pronto.
Och sover länge.
Länge!
Inga små catnaps här inte!
Han vaknar faktiskt inte förrän han blir hungrig.
Eller när han tycker att det är dags att a) kela, b) gå ut, c) gå och lägga sig med mig, d) gå och lägga sig på något annat ställe, e) vanka omkring som en äggsjuk höna i lägenheten och tycka synd om sig själv (för lite mat, antagligen!), f) väcka mig, eller g) äta igen.
Eller hela alfabetet.
"Whiskas - när katten själv vill sova"?
För om man får tro Da King himself, så är det han själv som bestämmer när och om han ska sova. Basta!
Men jag vet, jag. Och jag ler för mig själv.
Kattmatskoma!
"Whiskas - när du själv vill att katten ska sova!"

Jobbig aktivitet, men inte jobbig

Det är när man börjar tänka i termer om att man inte har tid och/eller ork med en rolig jobbaktivitet, som stressen har slagit igenom taket, och man verkligen måste slå till bromsen. Därför åkte jag, trots gruvlig mensvärk och stressen sprutande ut genom öronen, med på den årliga upptaktsdagen på Norrbyskär. Kände redan vid det inledande fikat hur rätt det beslutet var, när jag fick börja med att skarpt dementera att jag skulle vara gravid, trots att magen kom först och sedan kom magen och sedan kom jag! Dessutom satt jag med händerna liksom beskyddande över ballongen magen, såsom en del gravida kvinnor gör; men det var ju "bara" för att jag hade så jäkla ont. K suckade dramatiskt om att attans också, nu hade jag förstört hennes bästa skvaller på länge! Det delade gapskrattet gjorde gott för både trilskande mensmage och stresstrollen.



Egentligen är jag allergisk mot konsulter, efter alla sådana som jag tvingades genomlida på mitt förra jobb. (Long story, som jag hoppas kunna skriva en krönika om någon gång.) Men den här var väl inte så farlig. Hon var i alla fall sprudlande glad, och lät bli att skriva oss på näsan. Så kunde jag förlåta henne för ord som "värdegrund" och sådana där floskler. Och det efterföljande "grupparbetet", där vi skulle diskutera kring begreppen tillit, respekt och samhörighet kopplat till medarbetarskap, blev riktigt intressant. Jag satt bredvid P, som jag inte har haft något att göra med, han är chef för en annan arbetsenhet, och han hade många tänkvärda tankar om både medarbetarskap och chefskap. Blev faktiskt lite förtjust i honom ;)



Hela eftermiddagen var vikt till olika aktiviteter, som segling, bågskytte, äventyrsbana, supergunga (snacka om att det såg livsfarligt ut! men superkul... om man inte har höjdskräck, som yours truly), etc. Själv hade jag valt "Historievandring" i tron att vi skulle få en guidad visning på ön, men det visade sig innebära att man med hjälp av en mini-pini-ytte-pytte karta fick strosa runt själv på ön. Solen gassade och vi njöööt. Pliktskyldigast gick vi runt lite, sedan slog vi oss ned på stranden och fikade och solade och skrattade åt de som skulle segla.



Ord kan inte beskriva hur välgörande det var för den här stressvimsiga Rödhättan!
Kände riktigt hur hjärnan blåstes ren och frisk!



Bilder finns i Rödhättefoton.



Dessa bilder, liksom Yoda-fotot igår, påminde mig om hur lite jag har fotograferat på sistone. Om det är fint väder i helgen ska jag gå ut med kameran och låta mig inspireras av de vackra färger, som naturen målar med just nu.



Nu är jag trött som en gnu - frisk luft är nog livsfarlig för kontorsråttor! - och glad att jag valde bort AW med Annika, samt erbjudandet om att gå på konsert med Ingrid (och Bollen?) ikväll.
Ety ibland måste man säga nej tack till det roliga.
Trots allt.

Da King säger det själv

Han har inte bara ett snyggt pälsansikte - om han får säga det själv - han liknar en känd filmkaraktär också.
Fast han är förstås mycket snyggare.
Om han får säga det själv.
Och det får han.
Och det gör han.

Samtal med chefen

Eller:
"Min tankspriddhet når nya höjder!"



Jag:
Jag har gjort ett misstag!
Chefen:
Vad har du nu gjort då?
Jag:
[förklaring]
Fem minuter senare kom jag in till honom igen:
Du vet det där felet... stryk det! Det var rätt från början, sedan trodde jag att det var fel, men det var fel.
Chefen:
??
Jag:
Jag menar, det var rätt från början. Så vi behöver inte göra något. Sorry... du måste ju tro att jag är helt vimsig!
Chefen (med halvt roat, halvt uppgiven min):
Jag är van med vimsiga fruntimmer. Jag bor med ett!

Nej nej, inte NU!!

Hmm, känner mig lite hängig idag, ont i höfterna och kroppen, lite huttrig. Jag hoppas att det "bara" är mensen, som är väldigt konstig den här gången (det vill liksom inte bli något av den), så att det inte är feber på gång. Så snart jag har fått tag på JD och fått slutföra det här ärendet, som inte kan vänta, så ska jag utnyttja tillfället till extra friskvårdstid, som erbjuds i eftermiddag, till att gå hem och vila. Det måste väl vara friskvård att vila så att man inte blir sjuk, va? :/



Fan, jag har verkligen inte tid att bli sjuk... Eller det har man väl aldrig, men absolut inte nu, vet inte hur jag ska få saker att gå ihop om jag blir liggande! *stress!!!*

Syns jag, finns jag?

Syns man inte finns man inte! säger en av alla de som deltar i Idols audition i Malmö. (Sexton år tror jag visst att hon var. Sexton år kaxig, i alla fall. ;))
Det får mig att oroligt granska mina lemmar; månne håller de på att upplösas och jag bli osynlig??
Ibland undrar jag om jag tillhör en utdöende art, som inte vill synas och stå i ytlighets-kändis-spotlighten?
Men jag tror att jag finns. I alla fall.

Pladder - mission accomplished!

Det sista jag trodde att jag skulle kunna åstadkomma i det här halvt, av nattens sömnlöshet framkallade komatösa tillståndet var, att jag skulle lyckas åstadkomma en recension av senaste Harry Potter-boken!
Eller recension och recension; herregud hur pretentiöst och inbilskt lät det!! :D Men några reflektioner, åtminstone.
Trodde faktiskt inte att jag hade några hjärnceller kvar till det efter de här två dagarnas mördarstress på jobbet. Så jag blev glad över hur fingrarna plötsligt kastade sig iväg över tangentbordet. Och påmind om hur roligt det är att skriva om böcker.



Hmm. Kanske lite fult att göra reklam för sitt eget skrivande. ;)
But shit the same!



Idol 2005 har börjat - jag höll mig vaken tack vare boktokspladdret - och jag har redan skrattat mig halvt kissnödig åt ansiktsuttrycken hos juryn när den "obegriplige mannen med hästsvansen" sjöng! Det var t.o.m. roligare än hans s.k. sång!



Men nu ska jag brygga lite te. (Måste ju ge Intresseklubben deras dagliga dos. ;))

Hålla sig vaken eller inte vaken, det är frågan

Akut sällskapssjuk idag, och försökte få med mig Boel på en spontan snabbis på Rött. Som har låga priser på dryckjomen i höst p.g.a. ombyggnationer, och vi, Bollen och jag, pratade så sent som i fredags om att poppa in där sådär chict spontant någon dag och ta ett glas. (Ja vad trodde ni?? ;)) Men hon var redan upptagen idag, det var några idiotiska arbetskompisar som hade hunnit norpa henne. Jag tjurade i svarsmailet att jag tyckte att jag borde ha första tjing på henne. Men det hjälpte visst inte. ;)



Så nu sitter jag åter här i min gamla fula soffa och gäspar ikapp med katten. Fast varför han gäspar förstår jag då rakt inte; han har ju varit hemma och sovit hela dagen (han låtsas som att han vaktar huset, men jag vet nog), medan jag knappt sov något alls natten mot idag och har farit omkring som en svetsloppa på jobbet hela dagen. Eller "det ringer och jag springer", som jag så poetiskt/lakoniskt/båda uttryckte det till AL. Hur jag ska hålla mig vaken till Idol 2005 är för mig en gåta. Tar till samma gamla vanliga knep och pratar för att hålla mig vaken. )Shw vet en del om det... ;)) Men eftersom jag inte har någon att prata med - Da King har somnat nu - så får jag väl skriva istället.



Hmm...
*trummar med fingrarna mot tangentbordet*
*suddar ut alla konstiga tecken*
Jag sa, hmm!
* trummar med fingrarna, denna gång mot knät*
Äh vad fan, bara därför blev det helt slut på ord!

Trots allt

Pälsbollen lägger hakan i min hand och purrar vänskapligt. Och då ler jag. Och det känns skönt att le. Mamma skulle ha tyckt om det.
Sedan går vi och lägger oss. Kisse tar upp halva sängen, om inte mer.
Men det förlåter jag honom så gärna.
Mamma skulle ha tyckt om det också.

It seems to me you lived your life like a candle in the wind

Avdelning fånigt ställe att gråta på:
Tvättstugan!
Måste erkänna att jag inte riktigt var beredd på det. Men det var väl därför tårarna kom också. Oförberedd är tårarnas bästa vapen.
En liten, liten snyft var det. Men likväl en himla tur att ingen granne kom in! Vad hade de trott om de hittat mig med röda ögon halvvägs inne i torkskåpet?! :)



Jag skulle nog ha köpt choklad ändå! Var så stolt över mig själv för att jag stod emot när jag passerade affären på väg hem. Varför jag skulle försöka vara chokladtapper just idag, av alla dagar, vet jag dock inte. Det kändes viktigt, just då. Av någon anledning.



Det är märkligt... att när jag försöker tänka på henne, försöker minnas, så händer det ingenting.
Det bara känns där inne, känns så mycket. I den där biten av mitt hjärta, som hon tog med sig när hon gick.



Kanske är det därför jag inte kan minnas något?
Det är liksom nog ändå.



Snart är den här jäkla dagen slut i alla fall. Obemärkt passerar den aldrig. Mycket värre än mammas födelsedag är den. Trots att det har gått så många år nu...

Fången mellan kontoret och hemmet

Klockan är tio över sex, och jag är fortfarande kvar på jobbet. Och borde stanna kvar här ännu längre; jag måste, jag borde, jag får inte glömma att... Men det är som illa bevänt med effektiviteten nu, det måste tillstås. Jag åt lite till lunch (tyst Boel!) och börjar känna mig lätt yr i bollen och längtar som en galning efter choklad och något fettdrypande... men det är naturligtvis mat jag behöver, lugn lugn.



Fast... jag drar mig lite för att gå hem. Så länge jag sitter här med mina ärenden, så slipper jag tänka så mycket. Och jag vill inte gå hem och tänka ensam. Fast jag vet inte varför jag känner så. Jag har suttit ensam på mammas dödsdag många, många gånger. Fast inte när jag varit såhär trött, hungrig och superstressad, kanske, vilket gör mig mer vemodig än vad jag egentligen är... if that makes sense. Har ingen motståndskraft idag, helt enkelt. Det där jäkla menseländet vill inte komma igång heller, och det gör ju inte humöret bättre precis.



Gnäll gnäll gnäll!
Blir så less på mig själv.



Men nu måste jag cykla hem (på en trilskande cykel, gnäll gnäll, som sagt) innan jag svimmar av hunger. Och vad gör det, egentligen, om jag inte har motståndskraft mot min saknad och mitt vemod? Jag får väl gråta en skvätt i kisses päls - wouldn't be the first time! Och/eller måla en stund, även fast jag har ont i nacken. Eller skriva. Eller krypa i säng med en garanterat icke-seriös bok, något som får mig att skratta, kanske, eller något med troll och häxor och sådant där.



Måste ha choklad, bara! Gaaaaah! :D

Den där speciella dagen...

Idag är det sexton år sedan mamma dog.



Och vad kan jag säga nu, som jag inte har sagt förut? Jag önskar att jag hade nya, fräscha ord att sätta på saknaden och sorgen. Men känslorna är desamma, även om de har mildrats genom åren, så att de nu mest påminner om vemodiga, skira slöjor, som rör sig i vinden.
Liksom orden är desamma.



Alltid kommer jag att älska dig, mamma.
Du fattas mig.

Ingen bra dag

Djävulsk värk i nacken. Dessutom ont i magen - mens på gång. Hatar när den inte vill komma igång! Har legat i soffan större delen av dagen, tagit värktabletter, läst, sovit och sett på TV. Läste ut Harry Potter, och det var ett sorgligt, om än inte helt oväntat slut. En hel del överraskningar bjöd hon dock på, den goda Rowling, och nu känns det motigt att behöva vänta på bok sju. Alltid denna väntan.



Känner mig liten och låg. Ganska värdelös, faktiskt. Bara ligga här och tycka synd om mig själv - patetiskt!
Imorgon väntar en stressig dag på jobbet.
Nu får det gärna hända något roligt snart.

Frammålad känsla

Säg inte, att du ska lyssna
när du inte har öron
Säg inte, att du ska prata
när du inte talar
Säg inte, att du ska vara här
när du inte är någonstans
Säg inte, att du vet
när du inte känner -
mig

Pyssel - Harry Potters ärkefiende?

Nu har jag ca hundratjugo sidor kvar i Harry Potter, och det börjar dra ihop sig till den sedvanliga klimaxen - i berättelsen, kanske jag ska tillägga. ;) Jag antar att ett flertal av mina vänner, som vet hur fort, otålig och - inte minst - nyfiken jag är, svimmar av förvåning nu, men jag har faktiskt bestämt mig för att skjuta på läsningen av de där sista hundratjugo sidorna till imorgon. Ja, skjuta på spänningen - faktiskt! (Ingrid, jag ser nog din skeptiska min! ;))



Vadan detta nu?
Ah, nej, det är inte fråga om någon plötslig karaktärsmetamorfos. Inte heller är det ett Underkänt till J K Rowling; storyn är nog så spännande som de tidigare! Förresten tror jag att jag vet vem halvblodsprinsen är och var en av de s.k. "horcruxes" finns, och vill gärna se om jag har rätt...



... men jag är pysselsugen!
Jag har ett par idéer till olika målningar och till en present till en god vän. Har dessutom en hel hög med nya, spännande utklipp ur tidningar (inte damtidningar, denna gång), som jag skulle vilja försöka göra något av - kollaget lockar mig oerhört, trots att jag är så värdekass på det. Eller kanske just därför. ;)



Så pysslet vinner över min nyfikenhet.
Eller rättare sagt:
Genom att skjuta på upplösningen av HP, bubblar spänningen och nyfikenheten inom mig, otillfredsställda och starkare än någonsin. Och det tror jag är bra ingredienser för mina kreativa eskapader. If that makes sense.



Den fina ordtjuvbok, som The Witch gjort till mig, har tyvärr fallit isär. Så jag behövde en ny sådan. Ingen av de skrivböcker jag tittade på lockade mig; de tycktes mig fantasilösa (been there, done that), barnsligt gulliga eller helt enkelt ointressanta. Så kom jag på idéen att göra en bok själv. Eller rättare sagt, att designa... nej, det låter så vansinnigt pretentiöst!!.. att måla en skrivbok efter eget tycke istället. Och köpte en enkel vit liten sak för tjugo pix, i samma veva som jag köpte HP.







Egentligen skulle jag väl inte visa den, för nu skrattar väl halva Internet åt den där tossiga Rödhättan som tror att hon är kreativ - bah!
But shit the same.
Jag är medveten om att den blev ganska klumpig, för jag har tummen mitt i handen när det gäller pyssel. Men jag kommer att använda den ändå, för trots klumpigheten så finns essensen i det jag ville fånga kvar; de delar av mig som stavas idéer, inspiration och historier (det röda "kaoset"), som stängs in bakom galler (det blåa). Galler brukar vanligtvis vara vertikala, men nu handlar det ju om skrivande, så självklart är de horisontella - som raderna i en tryckt text. Ordet "Ordtjuvbok" mellan gallren symboliserar mitt skrivar-jäklar-anamma och den magi som finns i ord. För ord kan spränga galler...



Jag önskar bara att resultatet hade blivit... elegantare, eller vad jag ska kalla det.
Men jag kan bara måla som jag målar. Och jag kan ju inte måla. ;)



Nu ska jag försöka mig på den där presenten till min kära vän.
Blir den lika klumpig och ful som ordtjuvboken, så får jag väl gråta ut här i bloggen. Eller dagboken, då. För jag "bloggar" lika klumpigt och halvdant som jag målar. Men skriva dagbok, det kan jag. ;)

Tankspridd - vem, jag?!

Skulle köpa en Rajder till eftermiddagsfikat.
Tio kronor! sa tjejen i kassan.
Varpå jag gav henne Rajdern som betalning.

Vet ni vaaad...

... solen skiner!
Det är varmt.
Jag har avverkat halva arbetsdagen.
Bara ett par timmar kvar. Sedan är det helg.
Jag har fått komplimanger för mitt hår.
Jag ska äta lunch med en vän.
Solen skiner.
Snart är det helg.
Hemma väntar Harry Potter.



Jag har ont i nacken. Men det är smällar man får ta.
Eller värktabletter.



Kan det bli mycket bättre?



För att parafrasera Mamselamsen:
Over and out/Rödhättan, som undrar när hon vinner Intresseklubbens Hederspris

Sorry, finns inga ord kvar för en rubrik!

Den här kvällen är den första den här veckan när jag inte har känt mig stressad, tom i bollen och dingelingtrögtänkt. Jag anar att det har med en och en halv timme hos frissan att göra, då jag inmundigade kaffe och skvaller, samt lyssnade på frissans pladder som inte kräver så många insatser från min sida. Det är faktiskt en slags terapi! :D Åsså Harry Potter, förstås. Jag har läst åtta kapitel ikväll, och njuutit - även om jag har mina reservationer, om vilka jag ska försöka resonera i Boktokspladder vad det lider. Men det är smärre rynkor i Rowling-manteln, och dem kan jag leva med, när jag mår så gott i övrigt av att läsa HP.



Nu har jag motvilligt lagt ifrån mig den, i alla fall. Annars stannar jag nog uppe hela natten och läser. Och det orkar jag inte just nu, med tanke på arbetsbelastningen.



Fast egentligen känner jag mig inte speciellt trött, trots alla bevis om motsatsen. (Hint: Ansiktet ville inte vara med på bild...) Och det är väl det säkraste tecknet på att jag trots allt är stressad, tom i bollen och dingelingtrögtänkt även ikväll! Att jag inte går och lägger mig, fast jag borde - behöver - måste.
Hela veckan har jag haft svårt att komma i säng "i tid", vad nu "i tid" är. Och jag sover lika ryckigt som en torktumlare.



Om det ändå var lördag imorgon, om ändå den här arbetsveckan vore över!
Jag vet av erfarenhet att den värsta stressen och hysterin är över nu. Även om jag har en jävla massa jobb. Ändå känns det motigt att gå till jobbet imorgon, ännu en dag av den här jävla arbetsveckan, slutet på den här jävla stressperioden... pardon my French! Antagligen för att den här kvällen har varit så avkopplande och skön. Med HP, ljus och te. Åsså kallar vardagen likt förbannat imorgon.



Nåja.
Därefter är det ju faktiskt helg. Och jag kan sova ut. Varva ned ett par snäpp. Läsa HP, måla, promenera, gå på Bondens marknad, laga god mat av de råvaror jag kan hitta där, och kanske även gå på det där jubileumsjippot på Stadsbiblioteket, om jag orkar. Åsså måste det städas här hemma. Tvättas, och sådant där tråkigt. Men just nu känns det som en välsignad kontrast till jobbet. Missförstå mig rätt, jag gillar mitt jobb, men just de här perioderna tenderar det att vara lite för mycket. Tur att de sällan är särskilt långa. Och nästan alltid följs av lugna perioder, där jag kan andas ut. Och städa mitt skrivbord, s.a.s.



Från det ena till det tredje, men helt i linje med denna fullständigt prosaiska och självcentrerade (ja, jag vet att New Orleans ligger under vatten, och att en massa människor dog i Irak igår, t.ex.) dag:
Nu är jag rödhårig igen! Sådär underbart gnistrande röd, som jag älskar att vara.
Bara det gör livet lite lättare att leva.

Äntligen!

Nyfrissad Rödhätta djupt försjunken i senaste Harry Potter.
(Nej, jag läser normalt inte med näsan inne i boken på det där sättet. Ansiktet ville bara inte vara med på bild. :D)



Under tiden föreslår jag att ni skyndar er till Rödhättefoton och spanar in den charmör som vi har haft på besök på jobbet idag.



Själv ska jag... guess what... ta-dah!... läsa vidare!
Nähä?! ;)

HP och rött hår i sikte

Tar en kort skrivbordslunch - macka och mineralvatten (måste ju hålla intresseklubben sysselsatt) - och passar på att knattra ned ett par rader samtidigt. Det är himmelskt väder ute! Jag tog en promenad till AK för att köpa Harry Potter. Men de hade inte Harry Potter!! Va, vad är det för en butik egentligen?! Visserligen är det främst studenter som frekventerar just den här AK, men ändå; läser inte studenter HP??



Var var jag... jo, solen skiner och även om det blåser (what else i den här stan?!) så är det ljumma, sköna vindar. Najs! Hoppas det håller i sig till helgen. Men det är väl att hoppas på för mycket. Sa hon luttrat.



Om ett par timmar blir jag skönt rödhårig igen. Yowsa!



Jag tackade nej till film- och pizzakvällen på jobbet. Kände att jag helt enkelt inte orkade. Jag vill mycket hellre ligga på min gamla fula, men sköna soffa och läsa HP. Eftersom det blivit något av "tio små negerpojkar" sköts därefter filmvisningen till nästa onsdag. Förhoppningvis har jag bättre ork då.



Och till dess har jag i alla fall läst ut Harry Potter. ;)