I min bildmapp

Lyssnar på jazz och inventerar mina alster i bildmappen, som jag fått av Jennie. Är lite förvånad över hur mycket det har blivit på kort tid.



En del bilder suckar jag tungt över, de känns redan obegripliga - känslan flydd i och med målandet - och/eller pinsamt kassa. Skäms nästan, fast det inte finns någon anledning; jag har inget att bevisa för mig själv eller någon annan.



Några lägger jag åt sidan, för att återanvända till kort eller andra roligheter. Men inte så många som jag trodde. Och det känns skönt, på sätt och vis. För det tyder på att jag ändå har en tilltro till mitt målande...



... som även det faktum att högen med bilder som jag vill jobba vidare med är större än de andra två högarna visar. (Dock inte lika stor som högen med "färdiga" bilder.)



En bild tänker jag rama in och sätta upp.

Jo, minsann!
Det låter kanske jättepretto och/eller skrytigt eller som att jag har drabbats av hybris eller något sådant. Men jag gillar den här bilden, jag kan inte hjälpa det! För min del är den det ultimata självporträttet. Trots eller kanske just för att den tillkom delvis genom ett misstag från målarens sida.



Det där är Rödhättan, yours truly, Eva Carina Johansson. So sue me! ;)
Jag störs lite av två ränder, som har uppstått efter vatten som har runnit utan att jag lagt märke till dem.
Men sedan tänker jag att jag bär mina förfulande "vattenspår", jag också.



I tell you there're pieces of me you've never seen
Maybe she's just pieces of me you've never seen
(Tori Amos, "Tear in Your Hand", Little Earthquakes, 1992)