Målat misslyckande(?)

När jag cyklade hem från jobbet kom jag plötsligt ihåg pappas tänkta födelsedagspresent, en bild som jag målade för drygt två veckor sedan och som jag har kallat Hemma är..., eftersom jag tänkte på pappa och på Sörberg (hans barndomshem, tillika mitt paradis på jorden) under målandet. Jag hade då en känsla av att det var något som fattades i bilden, och tänkte att om den fick "vila" ett tag, så skulle jag sedan, med hjälp av "färska ögon", kanske komma fram till vad det kunde vara.



Med bara två dagar kvar tills jag åker hem för att fira pappa, har det blivit hög tid att se över målningen igen. Vilket jag gjorde direkt jag kom innanför dörren, utan att ge mig tid att äta eller ens klappa om pälsbollen - jag är fort, remember? ;)



Vilken besvikelse!
Usch, så dålig!
Inte kan jag ge bort det där...!



Jag blev så deppad, att jag blev gråtfärdig. Tänkte att jag skulle slänga ut penslarna och färgerna och aldrig aldrig mer...



När jag målade den tänkte jag på pappa och på Sörberg, som sagt; det var en ren, harmonisk känsla av hemhörighet och trygghet, som jag försökte fånga med min pensel.
Nu såg jag bara färgplumpar och intetsägande platthet.



Och tänkte att det som fattas i den s.k. måningen är Jante-dumstruten:
Vem tror du att du är??



Nåväl.
Nu har jag fått skriva av mig den värsta besvikelsen. Jag ska äta - lågt blodsocker är antagligen inte den bästa grunden för "konstkritik". ;) Sedan ska jag ägna kvällen åt något mindre ångestladdat än kreativitet.



Först imorgon kväll ska jag ta fram bilden igen. Känns det fortfarande pest då, gör jag helt enkelt ett födelsedagskort av den - det duger den till.



Under tiden gäller det att fundera ut en Plan B, d.v.s. vad i all sin dar ska pappa få i födelsedagspresent?!