2005-10-31

Bara en till...

Sedan måste jag verkligen gå och lägga mig! Fast jag skulle kunna stanna uppe hela natten; har jordens kreativitetsflyt! Typiskt nog är det måndag, och plikten kallar imorgon... :P Jag säger det igen: Varför kan inte arbetsgivaren ge sina slavar en och annan kreativitetsdag?? Precis som de (i alla fall min arbetsgivare) ger dem friskvårdstimmar. :)







Den här är utan titel.
(Akvarell, tusch)
Men inspirerad av den här raden:
For the heart is an organ of fire
(Ur The English Patient, 1996)



Fast... jag har inte så värst mycket eld i mig längre... :(



Jag har misslyckats på ett par ställen (med målningen, alltså), men trots det är jag väldigt nöjd med den. (Om man nu får säga så själv ;)) Jag fångade mina känslor.
Några av dem.
För så enkelt är det ju aldrig att man har en nätt uppsättning känslor, som man kan framkalla vid tillfälle/behov och analysera ur alla tänkbara och otänkbara vinklar.
Inte ens akvarellens möjligheter kan fånga mitt färgspektra!
Men jag älskar möjligheterna att uttrycka dem, som målningen ger mig. :)

November runt hörnet

Gråvädersinbäddad, mensvärk och utan choklad.
Tur att jag kan måla måndagen lindrigare!
(Och att dagen bjöd på en trevlig "överraskning".)
Jag experimenterar med olika tekniker och material. Det är så roligt, att jag kommer på mig själv med att le.
Trots allt.



Men emellanåt hettar det till. Leken blir till allvar. Och de där jäkla tårarna kommer. (Jag tycks bara vara ett enda stort skvalande numera!)
Nåja.
Det var skönt att gråta en skvätt. Och att få måla smärtan. Den som är så svår att klä i icke-gnälliga ord.



Har för mig att Ingrid berättade att bildterapipatienter bland annat får måla träd.
Jag skulle kunna tänka mig att gå i bildterapi.
Fast jag inte har någon som helst rätt att göra det.
Jag får nöja mig med att sätta färg på känslorna i min ensamhet.
Och det är (nästan) gott nog.







Titel: Trädrygg
(Oljepastellkrita, tusch, akvarell)



Ursäkta att det blir så många bilder på målningar här i bloggen. Jag har ett stort behov av att lägga ut bilder på målningarna (inte alla, förstås, då skulle det bara bli målninger, men de som känns viktiga), av någon anledning. Jag får nog göra i ordning ett sådant där galleri, som Boel önskade sig häromdagen. Så kan jag lägga alla bilder där, så att jag får mitt "publiceringsbehov" tillfredsställt och de som kan tänkas vara intresserade att titta kan göra det, utan att bloggen blir igenkloggad. :D

Men...

Hur sugen på att måla är jag då?
När jag glömmer att köpa choklad på vägen hem!
Glömma chokladen!
En sådan här dag!!
Dessutom.

Monday bloody Monday

[gnäll]
Vilken pissig j*vla måndag!
Regnig och smutsgrå.
Värk.
Och mensvärk.
Idiotiskt folk som tror att de kan göra hur som helst.
Och jag som måste sopa efter dem.
Tvingas tacka nej till något roligt.
Som jag hade sett framemot.
Bara för att jag inte orkar just nu.
Orkar inte med några krav.
(Ja, även roligt kan vara krav!)
Det räcker med jobbkraven.
Funderade på att stanna hemma.
Och ta hand om mig själv.
Men nej.
Plikten! Kallar!
AAAARGHHHH!
(Gollum-vrål)
[/gnäll]

2005-10-30

Att leva med en katt

Först jamar han upp mig ur sängen.
Tidigt.
Så att han ska få mat.
*slafs slafs slafs*
Sedan river han ut min korg med målarmaterial.
Och skrattar i morrhåren:
Jaså, du trodde du skulle få läsa tidningen i fred?
*städar upp*
När jag återvänder har han somnat på tidningen.

2005-10-29

Nämen... vad hände?!

Jag skulle ju bara lägga en bakgrund.
Till en ny målning.
Med hjälp av svart krita.
Men så fick mina fingrar eget liv...
för att inte tala om kritan!



... first my left foot then my right behind the other ...

Styrkt av...



* tacksamheten över en dag i stort sett utan smärta
* de värdefulla vänskapstimmarna med Älsklings-Bollen
* kreativitetsglädje
* opera
* och - högst prosaiskt ;) - ett glas rött



... så lyckas jag med den målning, som gick åt akvarellpipsvängen igår.







Titel: Fearscape (Krita, tidningsfoto, tusch och akvarell)



Även om jag idag har lyssnat på opera, så är den här målningen inspirerad av Tori Amos "Mother" (Little Earthquakes, 1992) och en sömnlös natt:



I escape into your escape
into our very favourite fearscape
it's across the sky and across my heart
first my left foot
then my right behind the other

Vad gör det att dagen är grå?!

För första gången på... väldigt länge kliver jag upp till en dag utan värk!
Jag nästan gråter av tacksamhet.
Nu ska jag fira med att åka ned på stan.
Shoppa loss i Konstnärsshopen.
Och fika med Boel.

2005-10-28

Frustrationernas kväll

Jag har målat hela kvällen.
Och misslyckats.
Gång på gång.
På gång.
Många svordomar har svärtat mitt tak.
Inga tårar, dock.
Men det var nära en gång.



Det handlar om mig och mamma.
Då målar jag med hjärtat.
Och hjärtan kan brista.
Det gjorde mitt för länge sedan.
Åratal sedan.
Dessutom är de inte speciellt pålitliga.



Tori Amos sång "Mother" har varit kvällens inspiration.
Speciellt de här raderna:



i escape into your escape
into our very favorite fearscape
it's across the sky and i cross my heart
and i cross my legs oh my god
first my left foot
then my right behind the other
breadcrumbs lost under the snow

(Little Earthquakes, 1992)



Som jag försökte måla.
Det är enkelt att måla Mamma.
Till en viss gräns.
Sedan misslyckas jag. (Alltid?)
Precis som vi gjorde. (Alltid?)



Jag försöker igen. Imorgon.
(Alltid?)



Den sista målningen landade.
I alla fall.







Även den inspirerad av mamma.
Och en Tori-sång.
Eller några specifika Tori-rader:



maybe she's just pieces of me
you've never seen

("Tear in Your Hand", Little Earthquakes, 1992)

Kvällens gapskratt

Dr Phil till familjen Ozborne:
You are America's most dysfunctional family!
Ozzy:
Who's the most functional? The Bushes?
(Ur en trailer till Dr Phil)



Hahaha! Bless ya, Ozzy! :D

Tröst i vardagströstlösheten





Lägger ut den här bilden i bloggen också, eftersom fdbok.se inte alltid gör bilderna helt rättvisa (hård komprimering) - de blir liite bättre här, tycker jag.
Och jag är rätt nöjd med det här fotot, så jag vill att det ska bli en så bra återgivning som det är möjligt; Photoshop-kursen har onekligen gett resultat! (Även om det är myyycket kvar att lära, förstås.)



Bilden talar väl sitt eget språk, men jag säger det ändå:
Nästan osannolikt vackert har det varit på sina håll idag.
Trots det gråa, ogina vädret.
Jag är glad att jag förmår se det vackra även i vardagströstlösheten.

Inget ont som inte har något gott med sig...

Natten födde idéen till en målning.
Long live insomnia!
...
Eller?

2005-10-27

Vänner är A och O i livet

En snabb kopp kaffe med Ingrid i morse.
Hon lyssnade.
Och brydde sig om.
Och förlät mig för att jag hade schabblat med boken.
Som jag hade lovat att låna ut.
Lunch med Jennie.
Viktiga samtal.
Om viktiga beslut.
Tack, älskade vänner.
För att ni orkar med mig.
När jag inte gör det själv.
I övrigt är det ingen bra dag.
En gråten-i-halsen-dag.
Trots att solen skiner.
Nu måste jag orka med kvällen också.
Sista träffen på Photoshopkursen.
Fast jag vill krypa ned i sängen.
Och sova.
Jättelänge.

2005-10-26

"and laugh as violins fill with water" *

Nää, fy f*n vad ont jag har idag!
Det blev bara värre och värre ju längre dagen led.
......
...... sedan skrev jag en lång drapa om detta...
...... sedan deletade jag hela inlägget!
Nästan.
(Blir så less på mig själv och mitt gnäll!)
Detta blev kvar:
Att dagen ändå inte var fullständigt misslyckad.
Jag fick tanka vänskap tillsammans med Lotta.
Och underkläderna jag tröstshoppade var snygga.
Praktiska, det medges.
Men snygga. ;)



* Tori Amos, "Girl", Little Earthquakes, 1992)

Treminutersrapport

Ajajaj...
Sjutton vad stel och öm jag är efter gårdagens massage! Tur att jag har ett höj- och sänkbart skrivbord! Sitter jag för länge stelnar jag till ytterligare så att jag knappt mig upp. Betydligt skönare att stå.



Det snöar. Himlen är ogenträngligt silvergrå.
*mutter*



Dagens glädjeämnen:
Ett högst oväntat mail från en gammal klasskompis (från grundskolan), som hittat åt mig via bloggen.
Har bestämt med pappa att åka hem till dubbelhelgen. Längtar.

2005-10-25

Efteråt

Sällan har ett hett bad och hett te varit så efterlängtat!
Massagen gjorde mig förfärligt frusen. Och just nu känns det som om jag hade en myrstack i rygg och axlar. Men det är bra, då gör massagen det den ska med mina muskler. Och inombords mår jag gott. Som jag alltid gör när jag har besökt ER. Jag finner lindring för både kropp och själ hos henne. Kvinnan med guldhänderna.



Ingen inflammation eller svullna leder. Ingen läkare.
*puuh*
När man inte finner en fysisk orsak får man fråga sig om det finns några psykiska orsaker. Vi har pratat mycket om orsak och verkan, inre och yttre stress, känslospektrat mellan skratt och gråt (jag har lätt för båda delarna, men inte det som ligger emellan), om vad som är viktigt för mig och hur - om - jag anammar det.



Det låter antagligen som psykologiskt mumbo-jumbo för en del. Men jag varken kan eller vill gå in närmare på det; det är för privat. Det är mellan ER och mig.



Handfasta råd har hon gett mig. Viktiga frågor har ställts. Det surrar i mitt huvud.
Men det är bra, det också.
För två år sedan startade vi en process tillsammans. Och den pågår ännu, trots alla mina försök att intala mig själv att jag är "klar". (Man kan ju fråga sig varför jag tycker att jag borde vara "klar". Men det är väl ett utslag av "duktighetssjukan".)
Många frågor kvar att ställa.
Det känns mindre bra, på sätt och vis. Det finns en frestande trygghet i att stanna, att säga "fäärdig". Livet blir liksom så mycket lättare.
Samtidigt som jag vill röra på mig. Inte stanna, stagnera.
Våga leva. Våga må bra.



På vägen till bussen gick jag in på Åhléns och köpte en bok om blandtekniker för det facila priset av 49 kronor på rean. Dels för att belöna mig själv, dels som ett led i det ER och jag har pratat om.



Förfärligt frestad att börja måla!
Men jag vågar inte. Jag behöver komma i säng i tid ikväll. Det känns som att om jag börjar nu, så kommer det inte att finnas någon hejd. Och jag har ett möte "first thing in the morning".
Något som för övrigt borde förbjudas i lag. ;)



Istället ska jag dricka ännu en kopp av mitt goda te (Earl Grey Crème) och läsa i min nya, fina bok en stund. (Som i och för sig lär fresta mig ännu mer att måla.) Värma mig med den hysteriskt kelsjuka katten och tända ljus. Ty så ska mörkret och slasket där ute fördrivas.

Nej, nu...

SNÖ!
Gaaaah!
Jag ska be att omgående få lämna in en protest.
Skriftligt. Och muntligt.
Jag är inte redo för snö.
Jag har ju inte ens fattat vad som hände.
Med sommaren.
Hade vi någon sommar?

Kungar i all ära, men jag vet vem som äger guldet

Hmm. Var det inte jag som sa (skrev), att det var bra, att jag inte hade tillgång till Sagan om konungens återkomst igår kväll? Eftersom den skulle ha hållit mig uppe alldeles för länge för att det ska vara bra för en kontorsslav i början av arbetsveckan.



Kollar.
Jo, det var jag.



Då kan man verkligen fråga sig varför i himmelens namn jag satte igång att måla som ett tok sent på kvällen?
Och inte kom i säng förrän kvart över ett!!!



Lika med halvdöd idag.
Och nu har jag dessutom beställt filmen! (328 kr, från Ginza.)
Som tur är - eller otur, hur man nu ser det - så kommer den inte förrän om ett par dagar.
Fast...
... målarattiraljerna finns ju hemmavid...



Nu ska jag snart iväg till ER. Gruvar mig lite. Men samtidigt ska det bli välsignat skönt att få massage. Hon är ju kvinnan med guldhänderna!

2005-10-24

Sådan mor, sådan... målare?

Tänker på en sak som AKJ sa:
Du målar som Gertrud!
(Gertrud = min mamma.)
Jag instämde redan då.
Men kanske lite halvhjärtat.
En dotters önskan att Inte Vara Som Mamma.
Men ikväll slog det mig:
Ja, hon har ju rätt.
Mitt sätt att måla.
Påminner väldigt mycket om mammas sätt att måla!
Lustigt.
Mitt målande föddes ur orden vi aldrig kunde dela.
Mamma och jag.
Ur smärtan.
Besvikelsen.
Sveket.
Make of it what you want.

Murar

Nu när jag har lämnat verklighetsflykten för denna gång, märker jag att jag sitter här och förbereder långa "försvarstal" i hjärnan inför morgondagens möte med ER. *
Tänker att jag inte alls har speciellt ont.
Och det har jag inte heller! Just nu.
Eftersom det är sjukhusrädslan som talar, och jag är rädd för att ER ska säga att jag måste gå till en läkare.
Och jag har ju lovat att lyda henne.
Därför slutar det (nästan) att göra ont. (If that makes sense.)



Det är nog jobbigt när hjärta och hjärna bråkar med varandra! Och det gör de ofta, för min del.
Men när den fullständigt irrelevanta ångest, som är sjukhusrädslan, brakar samman med förnuftet. Då går jag sönder.
Litegrann.







(Sjukhus)rädsla
Den här kommer nog att ingå i mitt nystartade projekt med temat "Jag ser mig". Inget mästerverk, au contraire, men bland det mest äkta och djupast kända jag har målat!



* Det är alltså den massageterapeut jag går till för mitt onda

Tolkien mania

Återfall extra ordinarie!
I mitt Lord of the Rings-dille.
Såg ettan på TV förra lördagen.
Och tvåan (extended) på DVD igår.
Ikväll har jag frossat i extramaterial.
Det är allt en jäkla tur.
Att jag ännu inte äger trean.
(Om än något märkligt.
Long story, don't ask.)
Då hade jag väl satt mig att se den ikväll.
Och hu!
Så sent det då hade blivit.
(Arbetsvecka, you know.)
Men imorgon ska jag köpa den.
Eller till helgen.
Det senare är kanske det bästa.
Med tanke på längden.
Fast - vad bryr sig en fanatiker?
Om rationella argument.

2005-10-22

Schpektaklet fyller femtio år

Congratulations, firandet av Schpektaklet, som fyller femtio år, är en skön och lättsam lördagsunderhållning. Och jag skönar och lättsammar mig.



"And ziz iz ze votez of ze Rödhättan jury":



"Congratulations" - England, Cliff Richards:
Hmm, ingen schlagerhöjdare, direkt, men själv har jag trevliga minnen till den här låten. Min första pojkvän gav mig på min födelsedag (21:a?) ett gratulationskort, som spelade upp en entonig version av "Congratulations". Jag minns att jag tittade på honom och log och sjöng med, inför hela partyt:
And I tell everyone that you're in love with me...
Aah. Young love. ;)



"What's Another Year?" - Irland, Johnny Logan
Sentimental extra ordinaire. Det tyckte jag då. Det tycker jag nu. Ändå är den oemotståndlig. Ja, jag erkänner, jag är svag för den här typen av ballader. ;) Den påminner mig dessutom väldigt mycket om min bästis i gymnasiet, J. Hon som nu har fått leukemi. Jag hoppas innerligt att hon får många "another year(s)"!



"Diva" - Israel, Dana International:
Nej. Den här typen av "eurodisco" är inte min melodi, hehe. Jag såg inte just den här finalen, tyvärr. Men jag gillar att det är en vinnare som sticker ut! Mer sådant i den här tävlingen, tack!



"Eres tu" - Spanien, Mocedades:
Boring snoring!
(Da King, som har sovit sig igenom de första bidragen, vaknade till liv lagom för att tassa ut i köket för en sexa vatten. Sedan gav han låten en halv trasig klo! Och somnade prompt igen. Hahaha! Jag önskar att han kunde kommentera en tävling som denna direkt i TV...)



"Ein bisschen frieden" - Tyskland, Nicole:
Sockerkräktes åt den här låten redan på den tiden det begav sig. Den har inte blivit bättre!
(Da King hälsar att han har slut på hårbollar (för tillfället). Annars skulle han ha kräkts upp ett par av dem all over TV-skärmen! Sådant här slisk representerar det värsta med tvåbentingarna! tycker han. Som aldrig är sötsliskig. Men alltid katt-outstanding-snygg!)



(Nu sitter han vid balkongdörren, som alltid, och stirrar menande. Tydligen har han gjort sitt som Schpektakel-domare, hahaha.)



"Nel blu dipinto di blu (Volare)" - Italien, Domenico Modugno:
Verkligen ingen låt som jag förknippar med Schpektaklet; pappa och jag brukar digga loss till den. Av den anledningen helt OK ;)



"Waterloo" - Sverige, ABBA:
Ja, jag är olidligt partisk, förstås. Men jag vidhåller att det här är en av de bästa vinnarna någonsin.
*gastar med i texten*
samtidigt som
*tar en sväng på parketten tillsammans med en föga imponerad katt*
YEAH! :D



"Fly on the Wings of Love" - Danmark, Olsen Brothers:
Sådär kräkvänligt sötgullig, som jag bara avskyr. Förutsägbar vinnare av den anledning! Det enda roliga med det här bidraget var när de, efter vinsten, sjöng:
"You're the greatest public we've ever had..."
Hehehe.
*språkpoliser kan vara väldigt lättroad*



"Poupée de cire poupée de son" - Luxemburg, France Gall:
En för mig totalt intetsägande sång.



"Every way that I can" - Turkiet, Sertab Erener:
Jag tokgillade den här låten! En bra kombination av "egna" rytmer och bra popmusik. Magdansen där i slutet av sången skadade ju inte heller. Det var (är) en egensinnig låt, som stack ut i Schmeten på ett mycket behövligt och efterlängtat sätt.
(Nu vaknade Da King till liv igen. Och jagade förnöjt sin egen svans i takt till de turkiska rytmerna. Det blir nog en hel klo där, eller två, om jag ska våga mig på en kvalificerad gissning. ;))



"Ne partez pas sans moi" - Schweiz, Céline Dion:
Jag såg aldrig det här numret på den tiden det begav sig. Tror jag åtminstone. Om jag gjorde det så har det inte lämnat några kvarstående minnen. Precis som Céline Dion aldrig har efterlämnat några kvarstående minnen i mitt musikminne.



"Hold me now" - Irland, Johnny Logan:
Honom minns jag, dock! :) Även om jag har glömt året. ;) Jag minns bara hur oerhört sorgsen jag tyckte att den var. Den gör mindre intryck idag. En bagatell i en tävling som specialiserat sig på bagateller.



"Save Your Kisses for Me" - Irland, Brotherhood of Man:
Har alltid gillat låten, men i likhet med "Nel blu dipinto di blu (Volare)" så förknippar jag den inte med Schepktaklet. Numera kan jag tycka att det är en charmerande bagatell, som jag så gärna förlåter.



"My Number One" - Grekland, Helena Paparizou:
Jag höll på Helena i år. Ja, jag vet, som svensk borde jag hålla på det svenska bidraget. Men nej! Martin Stenmarck å ena snygga sidan, ett bedrövligt bidrag å andra sidan; det valet var lätt! För det här var en jävligt skön, dansant sång!



Vad övrigt är:
Jag (hoppas och) tror att ABBA vinner.

Viktigt vatten

Det är nyttigt att bli påmind.
Emellanåt.
Om sådant man tar för givet.
Som tillgången till vatten.
I Sverige är vatten ingen bristvara.
Vi har fri tillgång till vatten.
I det närmaste.
Det tänker jag sällan på.
Men nu när händerna värker.
Så gör jag det.
När jag skruvar på kranen.
När mina värkande händer finner lindring i det heta vattnet.
Då är jag tacksam över att bo i Sverige.
Tacksam över vatten.
Att jag kan svalka min värk med hett vatten.
Just nu.
Och igen.
Igen!
Så många gånger jag vill.

Tema: Jag ser mig





When I come to terms
to terms with this
my world will change for me
I haven't moved since the call came
since the call came I haven’t moved
I stare at the wall
knowing on the other side
the storm that waits for me

(Tori Amos, "Parasol", The Beekeeper, 2005)

Lyx

Nattens lyxdröm:
- Hot, steamy...



Dagens lyxshopping:
- Badskum
- Akvarellfärger
- Målarsvamp
- Ny ljuslykta



Eftermiddagens lyxmåste:
- Ett långt, hett bad



Kvällens vardagslyx:
- Tori Amos The Beekeeper
- Arbete med två målningar
- Ett glas vitt vin

Bara studenter?

Promenerande dam till sin väninna:
I de här husen är det mest studentkorridorer.
Väninnan, häpet:
Menar du det? Rena studentkorridorer? Bor det bara studenter där?
Promenerande damen:
Ja. Därav namnet.

Ja se barn :)

Pappa till sin lille knatte, ca två år, som nästan sprungit in i mig:
Se vart du går!
Knatten lyser upp och pekar stolt med ett otroligt gulligt litet krokigt finger:
Jag gål däääl!

2005-10-21

Trots allt

(Eller: Nej, jag går inte med håven.)



Alla som är less på mitt gnäll om och min förtvivlan över värken ombedes sluta läsa här och nu. Det här är min blogg, och jag skriver om vad jag vill. Precis som ni läser det ni vill läsa.



Och jag behöver gnälla.
Eller skriva av mig. Snarare.



Jag har ont.
Jag undrar hur många fredagkvällar, eller hur många kvällar över huvud taget, som jag har sagt och skrivit det. Men så är det. Jag har ont.



Det onda flyttar runt i kroppen. (Det gör så ont på vissa ställen att jag inte känner dem? Fast... jag känner av ryggen också. Öm hud. Liksom) De senaste dagarna har jag haft värk i händerna. Det har eskalerat. Ikväll tycker jag faktiskt att vänster hand känns lite svullen och varm.



Men det kan ju vara som jag inbillar mig.



Men att det gör ont, det inbillar jag mig inte.
(Snarare underskattar.)



Jag fattar inte det här med händerna. Det gör jag bara inte.
Jag kan förstå rygg och nacke, det var ju där allting började. Och jag känner till det där med kappmuskeln. ER har "ritat" upp den för mig. På min hud. Och förklarat, när jag förvånat mig över punkter där det gjort särskilt ont, utan att jag kunnat förstå varför just de punkterna gör ont.



Men händerna?!



Jag är ju administratör. Och knattrar otroligt mycket på tangentbordet. Både på jobbet och hemma. Och jag har haft tendens till "mushand" tidigare, när jag skrev min forskningsförberedande uppsats (15 poäng) i litteraturvetenskap; då hade jag ett tag sådana besvär med "mushanden", att jag nästan inte kunde bära något med den; den liksom domnade bort... scary!



Men det var ju då det.
Och det här är ont på ett annat sätt.
En varm, liksom "ömmande" värk.
I båda händerna.



Tack och lov!
Att jag har tid hos ER på tisdag!
Att jag kan måla min smärta.
Att det är fredag.
Att jag är frisk. (Trots allt.)
Att min katt pussade mig när jag kom hem - helt ensam är jag inte!
Och nu sover som ett extra varmt garnnystan intill mig.
När jag smeker honom över den silkeslena pälsen "kurrar" han kärleksfullt.
Då dör man nästan av kattvardagslycka.
Att jag kan fylla ett kort till Shw med bubblande glädje och förväntan.
Att jag kan skratta. (Trots allt.)
Att jag kan må så förtvivlat gott.
Trots allt.

2005-10-20

Att slåss mot troll

- Now that sir is with us I am sure the miscreants will just melt away. Has sir by any chance gone sir-on-one with a troll before? No? A little advice, sir. The important thing is to get in front of them and dodge the first blow. They always leave themselves open and sir may then step smartly forward and select sir's target of choice.
- Er... what if... if I'm not in front of one when it tries to hit me? /.../ What if it is in fact behind me?
- Ah, well, I am afraid that in that case sir has to go back and start all over again, sir.
- And, er, how do I do that?
- Being born is traditionally the first step, sir.

(Terry Pratchett, Thud!, 2005)



En sak är säker:
Hur trött, arg, frustrerad, ledsen, etc, jag än är, så kan Terry Pratchett få mig att skratta. Och tro mig, jag har verkligen varit ledsen vissa gånger när jag har läst honom!
Som jag sa till Jennie: Jan borde få Nobelpriset i litteratur bara av den anledningen.



"Sir-on-one with a troll", hahaha! Så kan man emellanåt känna sig när man arbetar med jämställdhetsfrågor!

Låt mig landa hos dig

Efter två dagars intensivt konfererande, varav ett avslutande tungt eftermiddagspass om sexuella trakasserier, var jag tvungen att avstå från kvällens Photoshopkursen; jag orkade helt enkelt inte ta in en endaste liten detalj till i ett huvud, som surrade, snurrade och värkte av intryck, tankar och känslor.



Istället gick jag förbi Jennie, och lockade med mig henne ut på en öl.
Synd på kursen, speciellt som den är så kort, men skönt för vänskapen - vi har träffats så lite de senaste månaderna av olika skäl.



Nu är klockan kvart över nio, och jag funderar redan på att gå till sängs.
Jag håller nog på att bli ruskigt gammal. ;)



Dagens citat:
Min kropp är redan använd av någon annan. Den har inget värde längre.
(Ung flicka i stor enkät om våld - både fysiskt, psykiskt och sexualiserat - i våra gymnasieskolor.)

2005-10-19

Kort summering

Vilken festprisse man är, va? Konferensmiddagen började klockan sju. Jag var hemma tjugo över nio. :) Vääldigt tunga ögonlock blev det på den här Rödhättan efter mat och vin, samt av den obeskrivliga värmen i festlokalen. När så bordsgrannen AW lockade med skjuts hem var Rödhättan inte sen att tacka ja! (Speciellt med tanke på lokaltrafiken i den här stan...)



Det har varit en lång dag. En till stor del intressant dag. Men lång. Som sagt. Temat har varit jämställdhet. Diskussionerna många, intensiva och (mestadels) givande. Skönt att för omväxlings skull få diskutera jämställdhet med folk, som förstår vad man pratar om utan att man först måste dra jämställdhetens ABC. Att arbeta med jämställdhet känns annars som att ro utan åror, ensam på fientligt vatten. Behövligt att få landa bland "själsfränder" någon gång!



Middagen var väldigt trevlig. Jag blev faktiskt "uppraggad" på en gång, hahaha! Det var AW, som slog klorna i mig och frågade om vi inte hade läst tillsammans en gång i världen. Det tog en stund att reda ut det, men det lyckades. En himla söt, trevlig tjej, som jag gjorde sällskap med resten av (den tämligen korta) kvällen. Bredvid oss satt en kvinna från Stockholm, och vi hamnade i livligt samspråk. Jag kan känna mig så himla dum och "fel" i sådana där sammanhang, men ikväll var jag trygg och lugn. Kanske börjar jag äntligen våga tro på min egen kompetens i de här sammanhangen?



Middagsmaten var dock helt enkelt bedrövlig! Den vegetariska maten, alltså. Där de andra bjöds på röding bjöds vi vegetarianer på en avlång brödbit med en skiva friterad (smaklös) ost... (Tillsammans med ris och en liten bit rödbetspaj, som alla andra också fick.) Det är faktiskt det sämsta jag någonsin har varit med om att få som vegetarian, och då har jag ändå haft min beskärda del av halvtaskiga vegetariska alternativ! Jag tänker faktiskt klaga via konferensledningen - det är en jävla skillnad mellan röding och bröd med smält ost! Nästan så att man borde få tillbaka en del av middagsavgiften, faktiskt. *förbannad*



Nåväl. Frånsett detta så är jag väldigt nöjd med den här konferensen so far, och det var dessutom ett plus att få återuppta bekantskapen med AW. De flesta föredragen har varit givande, och jag har haft anledning ett par gånger under dagen att tänka till och ompröva mina ståndpunkter. Skönt också att "bara" få sitta och ta emot, utan att behöva prestera. Det är nyttigt för den här Duktiga flickan!



Men nu ska jag nog gå och ta ett bad, innan jag kryper i säng. Det har varit väldigt stela och ömma leder idag. Typiskt när man ska sitta så mycket som man gör på en konferens! :(







Den här bilden har jag utlovat Siv för länge sedan... :) Kan berätta att halsbandet var en hit, Siv!

Morgonsnabbis

Är inne på jobbet som hastigast och kollar mail.
(Vadå, vad trodde ni??)
Det är väääldigt lugnt här.
Sedan ska jag gå iväg på "hemmaplanskonferens".
Och konferera i dagarna två.
Med tillhörande festmiddag ikväll.
Då ska jag ha min "lilla svarta".
Klackar!!
Eller kanske inte.
Och det snygga, men för mig något djärva halsbandet.
Som jag köpt av Siv.
Shit vad snygg jag ska vara...
hmm...

2005-10-18

Cleaning out my desk

OK, jag vet att jag inte bloggar ikväll.
Men jag tycker om att bjuda på goda skratt. Så jag låter Terry Pratchett blogga i mitt ställe. Terry Pratchett, som är fotnötternas okrönte kung:



Vimes had got around to a Clean Desk Policy. It was a Clean Floor strategy that eluded him at the moment.



OK, det kanske är roligt enbart för de som jobbade tillsammans med mig på det förra stället. Där bossen envisades med Desk Cleaning Day (han älskar att svänga sig med engelska uttryck!) en gång om året.



Men då kan ni ju alltid skratta tillsammans med mig.
De delade skratten är de bästa.
Det tycker både Pratchett och jag.

Dis-Organizing

Ikväll bloggar jag inte.
Jag läser nämligen Terry Pratchetts senaste Discworld-roman Thud för fulla muggar. Och skrattar! Min favvokaraktär Sam Vimes är tillbaka med ett nytt mord att lösa, samtidigt som det blåser upp till krig mellan troll och dvärgar inför årsdagen av Koom Valley, den enda strid där båda sidorna har anfallit ur bakhåll... (Don't ask - read!)



Bäst av allt är att Dis-Organizer är tillbaka. With a vengeance, som man säger. Nu med den allra senaste "technomancy", med bl.a. Bluenose och IHum... *asgarv*



Jag bara älskar bråken mellan Sam Vimes och hans Dis-Organizer!
Första gången jag läste om den var när min Miss FixIt fortfarande levde, och vi var fast på det där förfärliga förra stället jag jobbade på... Miss FixIt sprang omkring med en Palm Pilot, och avskydde det. Hon skrattade inte mycket, den bruden, God bless her.



Men sedan satte Ingrid Terry Pratchett i min hand, och han var troligtvis den enda som skulle ha kunnat få mig att skratta i den livssituation jag var då, med huvudet på väg in i tegelmuren av ren vantrivsel. Faktum är att jag skrattade mig igenom ett antal Pratchett-böcker de där månaderna. Och det var det, tillsammans med mina fantastiska vänner, som höll mig på fötter, tills jag blev erbjuden mitt nuvarande jobb och kunde säga upp mig. Och Dis-Organizer blev för mig den perfekta parodin på min dåvarande chef... men det är en för lång historia för att berätta här. Jag har faktiskt inte ens lust att berätta den. Det kapitlet är avslutat sedan länge.



Så det är med förtjusning jag möter den igen. Dis-Organizer, alltså. (Min f.d. chef träffar jag inte så gärna.) Fully up to date in technomancy! Och Sam Vimes bråkar vidare med den. Och jag skrattar lika mycket som första gången jag mötte dem båda. (Fast idag skrattar jag åt mycket annat också. Tack och lov.)



Så ni förstår ju varför jag inte bloggar ikväll!



The successions of Dis-Organizers he had owned had proved quite successful at very nearly sorting out all the problems that stemmed from owning them in the first place.

2005-10-17

"The rest is silence!" (NOT!)

Va?! Ingen skrivdiarré på ett par timmar nu?!
Förundras en eller annan.
Som läser här.
Men det är bara för att jag kom på.
Att jag har ytterligare en blogg.
Som jag kan förpesta bloggvärlden med.

Var ska jag då lägga min (något oväntade) energi?

Jag fick i alla fall prata med Jennie.
I min nya, fina mobil.
Äntligen!
Både Jennie och samtal i mobilen. Menar jag.
Det är ingen som ringer mig nuförtiden!
När jag vill prata i min nya, fina mobil.
Ooooh.
Vad det är synd om mig! ;)



Suck.
Dubbelsuck.
Trippelsuck.
Nu har jag drabbats av skrivdiarré igen.
Som i fredags.
Stackars mina läsare.
(Om jag nu har några kvar. ;))
Det är nog bättre att någon ringer mig.
På mobilen.
Så att jag kan prata loss någons öron.
Istället för att skriva loss mina läsares ögon.



Fast. Nu minns jag.
Jag tycker inte om att prata i telefon.
Egentligen.
Den nya, söta mobilen till trots.



Uh-oh!
Bäva månde bloggvärlden...

Fula ord en masse!

Nähä.
Det ville sig inte alls.
Med målandet. Ikväll.
Det började bra.
Om jag får säga det själv.
Och det får jag. Väl.
Idén är bra.
Den lockar min nyfikenhet.
Jag vänder ögat inåt.
Bildligt talat.
Betraktar mig själv.
Går att göra mycket av. Tror jag.
Speciellt det här med ögonen.
Vem är det som ser? Egentligen?
Men sedan valde jag fel.
Inte bara en gång. Utan två.
Och målningen sket sig.
Om ni ursäktar franskan.
Suck.
Dubbelsuck.
Trippelsuck.
Nåväl.
Ikväll orkar jag inte mer.
Men.
"Imorgon är en annan dag."
Eller hur det nu var.

Färglagd måndag

När plikten slutat att kalla på mig cyklade jag hem i svinkall oktober. Tonlöst trallande för mig själv. Lite ont i själen sådär, nemlich. Men ungefär halvvägs började jag le för mig själv. För mitt i gråkall måndag, dystra tankar på eventuella läkarbesök och värkande händer (ja, händer! den här värken vandrar omkring lite som den vill just nu), så fick jag besök av en musa. Hon satte sig på min målarhand, fjäderlätt för att det inte skulle göra ont, och blåste sitt magiska, varma inspirationspulver över den.



Hon log tillbaka mot mig i det hon lämnade mig.
Och handen glödde.



Så istället för att linda en katt runt mig, krypa ned under filten och tjuta en skvätt, som jag längtade efter tidigare idag efter mitt samtal med ER...
... istället målade jag.



Det är en ganska mörk målning, på temat "Jag ser mig".
Ändå skänker den mig - tillsammans med Syster Toris vackra, bitterljuva sånger (tror att jag är på väg in i en av mina regelbundet återkommande Tori-perioder, inte för att jag klagar, tvärtom) - en slags mild förtröstan. Och lycka.



Det är bara att instämma i Sivs kloka ord om att pyssel (eller hobby, som hon kallar det) borde skrivas ut på recept till sönderstressade själar.



Hmm.
Undra om färgen har torkat nu?

Ett slags beslut

Nu har jag fattat ett beslut angående eventuellt läkarbesök. D.v.s. insett att jag inte kan fatta beslut om det själv, dels på grund av min sjukhusskräck, dels på grund av att jag (mycket beroende på sagda sjukhusskräck) förringar min smärta och inte tycker mig ha rätt att gå till doktorn; inte tillräckligt ont och allt det där.



Men något måste ju göras. Så nu har jag bokat tid hos ER till nästa tisdag, och jag drog en kort summering av läget för henne på telefonen. Sa att jag kan inte ta det här beslutet, jag kan bara inte. Men om hon tycker, att jag ska uppsöka läkare eller annan typ av medicinsk vård, så gör jag det.



Jag litar på henne.
Hon känner min kropp och hon känner mig.



Men jag blir ledsen i kroppen av blotta tanken att jag kanske måste gå till en läkare! Och kroppen vet hur den ska reagera på sådan stress... :(
Så nu vill jag bara gå hem från jobbet, krypa ned under en filt och gråta.
Men det kan jag ju inte göra.
Gå hem redan nu, menar jag.
Plikten, you know.

2005-10-16

Recept för en mysig söndag

Choklad.
Johnny Depp.
I Pirates of the Caribbean.
Och...
Nä, förresten.
Det är gott nog.

2005-10-15

Sådan matte, sådan katt

Det slog mig, när jag såg kisse komma stapplande ut från köket, att vi är skrattretande lika varandra nuförtiden.
Gamla, stela och lätt ledbrutna.
Jag hoppas bara - för kisses skull - att han slipper ha ont.

Da King - filmkritikern





Da King:
Jaha, det där är alltså den där filmen du pluddrat så mycket om.
Jag:
Men FLYTTA på dig! Du är i VÄGEN!







Da King:
Skulle det där vara något att se? Det finns ju inte en enda katt med! Jag ger den en trasig klo.

Rubrik - välj själv

Nyss hemkommen från en vänskapsmiddag med Ingrid, Boel och Felicia. De skulle gå vidare till teatern, men jag hade ingen lust att se den där föreställningen, så jag cyklade hem istället. Men jag är glad för de knappa två timmarna tillsammans med dem - det gjorde mycket för mitt humör, som det är lite si och så med idag p.g.a värk.



Mina vänner tjatade på mig om att gå till läkare. Och de har väl rätt, antar jag. Samtidigt... jag tycker innerst inne inte att jag har tillräckligt ont... fast där är det väl min sjukhusskräck som talar. Man ska inte behöva ha ont över huvud taget, I know, I know. Men vad kan en läkare göra, egentligen? Det är ju en tämligen diffus värk. Och jag vill helst inte knapra tabletter. Fast jag vill inte ha ont heller.



Äh. Fan!
Vill inte tänka mer på det där.
Får inte precis mindre ont av att oroa mig över ett eventuellt läkarbesök!



Nu är frågan istället:
Ska jag se Sagan om ringen eller ska jag se Allt om min mamma?

2005-10-14

... ge mig... lindring...

Ge mig något varmt.
Skönt.
Helande.
Att svepa runt händer.
Höfter.
Axlar.
Rygg.
Och - framförallt - nacke.
Jag vill inte ta fler tabletter.
Jag vill inte ha ont.
Nu. Och eller längre.
Ge mig något varmt. Skönt. Helande.
Ge mig det nu!
Nej.
Ge mig det igår.

Det finns bara EN Eva Dahlgren

Den här rosa saken i Idol 2005.
Försöker sig ikväll på Eva Dahlgren.
Ängeln i rummet.
Jag gillar den rosa saken.
(Elina! Ser jag nu.
Att hon heter.)
Men när hon ger sig på Eva Dahlgren.
Min syster!!!
Så börjar jag fila på stämningsansökan.

Detta vill jag

Skriva en roman.
Få den publicerad.
Köpa ett hus.
Med trädgård.
Och en ateljé.
Där ska jag måla.
Pyssla. Kreera.
Vårda min själ.
Fast ibland.
Ibland!
Ska jag sitta i en skön stol.
Dricka kaffe.
Titta mig omkring.
Och prutta.
Högt!
Och vifta med tårna.

Mitt drottningdöme för en penseltvättare

Rengöringen av penslar är det tråkigaste.
Absolut tråkigaste med målandet.
Men nödvändigt. Förstås.
Det påminner mig om hushållsarbete.
Mekaniskt, nödvändigt och boring snoring.
Känd Konstnär hade en anställd.
Enbart för att tvätta penslarna!

Sa faster B i somras.
När jag tristesstvättade penslar i hennes diskho.
Inga övriga jämförelser!
Kom mitt blixtsnabba svar.
Sedan skrattade vi.

Motvillig bekännelse

Jag håller nog på att bli en operabuff.
I alla fall.
(Mina vänner ombedes sluta skratta.
Omedelbart!
Jag hör er nog.)
Ety när jag lyssnar på Maria Callas.
Så inser jag det.
Inser att jag måste -
- måste!!! -
få höra Madame Butterfly!
Jag kan nog inte leva.
Om jag inte får göra det.
Ja, jag är en drama queen.
Tillika blivande operabuff.
Hmm.
Jag börjar ana ett sammanhang.

Den bästa, billigaste och mest skonsamma medicinen

Vaknade med värk, mest i nacken (surprise, surprise... not!), men även i höfterna - det känns som om någon har kastat in en näve krossat glas i dem!
Så typiskt! När man ska vara ledig.
Men inte helt oväntat, kanske. Det har som sagt varit en tung vecka, och jag har antagligen spänt mig alldeles förfärligt. När jag sedan ska vara ledig och därför tillåter mig själv att slappna av... go figure.



Men jag orkade inte inte orka, if that makes sense. Så jag proppade i mig tabletter och gav mig ned på stan. Det var en skön, solig höstdag, som så ofta denna höst. Jag vandrade en lång stund inne i Trädgård Norr - har inte reflekterat förut över hur vacker den kan vara på hösten, den har mest varit förknippad med sommaren för mig. Därinne fann jag frid.



Sedan gick jag till Konstnärsshopen, eftersom jag behövde mer papper. Eller behövde och behövde, jag hade en del kvar, men jag vill ha mycket papper på lager. Den här affären är fullständigt livsfarlig för mig, jag får nog snart titulera mig konstnärsmaterialjunkie! *fatta hur det skulle se ut på ett visitkort!* Hundralapparna brukar flyga, och det gjorde de även idag. Men så fick jag också tag på två helt underbara penslar, hutlöst dyra men värda varenda krona. Färger, papper och knåddgummi hamnade också i min "korg". Jag var lite sugen på det där nedsatta men fortfarande svindyra papperet, som expediten vill pracka på mig varenda gång, det är tydligen något slags "one of a kind"-papper. Men jag blev för snål. Igen. Det känns så förmätet att fuskarkludden Johansson skulle besudla ett sådant dyrt kvalitetspapper!



Jag undrar hur många spontanbesök av oss vänner som Boel får nuförtiden, när hon bor mitt i centrum? :D Idag fick hon i alla fall ett av mig. En kopp kaffe och en stunds vänskapsprat var som balsam för värk & själ. Tack för båda delarna, vännen.



När jag kom hem kastade jag mig (förstås) över papper, penslar och färger. Jag hade längtat efter att få måla ända sedan jag klev upp... det var ett sådant oerhört starkt behov! Medan Maria Callas sjöng kristallvackert målade jag min sorg över det som hänt MB.







(Livsmärken)

Get your priorities right, woman!





Varför håller du på med den där duttorn hela tiden? Du måste kela med meeeeeej! NU, innan jag dör av kelsjuka!

Fredagsfyran v 41

Veckans fredagsfyra



Tema: Fredshjältar



Vilken historisk person har gjort mest gott för världen (tex Gandhi, Moder Theresa)?
Det är i princip omöjligt att välja ut en enda person. Det beror ju på vad man menar med "gott för världen" och vilken tidsperiod vi pratar om. Själv beundrar jag vardagshjältar, som visar kurage i svåra situationer och som gör ett litet, men viktigt gott. T.ex. de som hjälpte judiska familjer under andra världskriget.



Skänker du pengar till välgörenhet/hjälporganisationer?
Inte regelbundet, men det händer.



Är du aktiv i någon hjälporganisation?
Nej.



Vilket är det mest "onda" i världen (det sämsta för alla levande varelser och naturen)?
Krig, svält, miljöförstöring, terrorism... vi människor får nog ses som det sämsta för oss alla. :/

2005-10-13

Staying up late

Varför sitter jag här och hänger??
När det är arbetsdag imorgon?!

Sa jag strängt till mig själv.
Svaret lät inte vänta på sig:
Därför att jag inte vill sova just nu!
Jag vill hellre sitta häääär!
Och softa.

Luther snärtade mig på näsan.
Hårt och vant.
Pliiiiikten!
Mässade han.
Och fann genast gehör hos Duktiga flickan:
Duuuuuktig!
Nära var det. Att jag gett efter.
Sedan tog jag en slurk vin.
(En torsdagkväll!! Men jag har ju semester imorgon!)
Gardinerna fladdrade.
Det tjöt i ventilerna.
Katten fräste.
Och fick ståpäls.
DÄF* grät i himlen.
När Luther och Duktiga flickan fick se sig besegrade.
I alla fall för den här gången.



* DÄF = Duktiga Flickor Änglar

Virtuella relationer i all ära, men vänskap - det är oskattbart!

Den stormande förälskelsen mellan mig och Photoshop har mojnat, och vi har haft vår första kris. Den gick ut på att Photoshop gjorde vad jag sa åt den att göra och inte vad jag ville, vilket alla vet är en väsentlig skillnad! Kommunikationsbristen oss emellan var alltså total. Kanske är det så att vi helt enkelt inte pratar samma språk!
Typ:
Manligt - kvinnligt?
Eller:
Datorprogram - kvinna?



*hmpfnr*
Jag har tagit ett glas vin i ren protest.
Vad Photoshop tröstar/styrker sig med vet jag inte.
Bryr jag mig inte om!
Men jag hoppas den får... eh... en bugg!
*hehehe*
I alla fall en tillfällig bugg.



Men roligt är det. Med kursen, alltså.
Trots allt.
Trots att jag mest av allt kände mig som en fågelholk, för att inte säga lätt imbecill, den sista halvtimmen, och att jag antagligen kommer att drömma mardrömmar om skorstensjävlar inatt (don't ask...)!



Nästa gång ska vi ta med egna foton. Till dess hoppas jag att Photoshop och jag har "kissed and made up". Jag hade nästan tänkt ta ett samtal redan ikväll - gå inte till sängs osams, ni vet - men jag insåg att vi båda var för trötta.
I alla fall är jag det.
Men imorgon, ! Nej just ja, jag skulle ju inte planera något för morgondagens spontansemesterdag. Hm. Men snart, får jag väl säga då! ;)



Vad övrigt är:
Jag har världens bästa vänner!
Jo, det har jag! Jag älskar dem så mycket, att... att... att jag blir mållös! Och då kan ni ju tänka er!
Vänskapslyckan har värmt mig hela denna gråa, blåstråkiga dag. Eller det började redan igår, med tre missade samtal på mobilen medan jag satt på Lottas med lite folk (bl.a. Söte pojken) och de hysteriskt roliga och underbara telefonsvararmeddelanden som bara Jennie kan lämna. Jag skrattade högt, till mina öldrickande kompisars förundran, åt denna kommentar (citerat ur minnet):
Kom ihåg att jag jagar dig för att jag älskar dig, inte för att ställa krav!



Idag fick jag så äntligen träffa henne, först över telefonen och sedan babblade vi värsta järnet över en matbit (eller glass med chokladsås och kaffe för min del) en timme efter jobbet, innan våra respektive kvällsaktiviteter kallade på oss.



Boels mail och omtänksamma telefonsamtal har också varit en räddare i nöden.
Jag är så dålig på att kräva mina vänner. Åsså blir jag så överlycklig när de visar att de bryr sig om mig. Som om jag tvivlade på det! Men det gör jag ju inte. Jag tvivlar "bara" på mig själv - som vän, eller vad det nu är...



Men jag orkar inte tänka på det där ikväll.
Ikväll vill jag uteslutande njuta av vänskapslyckan.
Som ett brev från Shw, det andra inom en vecka. Henne saknar jag så mycket, att jag ska försöka uppfinna en apparat som gör att man kan snabbspola veckor - då spolar jag fram till min Uppsalatripp den 9-13 november! :D Med samma apparat ska man även kunna sakta ned tiden, så att de där fyra dagarna går betydligt långsammare än vad fyra dagar normalt sett. Jag ska kalla den "Vänskapsmanicken".



*fniss*



Ja, jag är lite spejsad ikväll. (Mer än vanligt??) Men så har jag ju haft min första kris med Photoshop!! If I never see a chimney again, that's too soon! *hmpfnrrrr!!!*

Spontant beslut

På ringfronten intet nytt.
Det har varit en tung vecka.
På många sätt.
Jag behöver en andningspaus.
Har tagit ledigt imorgon.
Genast blev jag lite gladare.
Imorgon ska jag pyssla om mig själv.

2005-10-11

uppochned, nedochupp





God I love to turn my little blue world upside down
God I love to turn my little blue world upside down
inside my head the noise
chatter chatter chatter chatter chatter
You see I'm afraid I'll always be
still coming out of my mother
upside down



/.../
you say the world is getting rid of her demons
I say baby what have you been smoking



/.../
well I found the secret to life
I found the secret to life
I'm O.K. when everything is not O.K

(Tori Amos, "Upside Down", 1992)

And the way I feel tonite...

Det är som sagt lite vemodigt ikväll... främst det här med den förlorade ringen. Ja, jag ställer in mig på att den är förlorad. Och att det är mitt eget fel. Skulle jag bli överbevisad om motsatserna, så kan jag glädjas åt dem. Annars har jag deppat nog över detta ikväll och behöver inte göra det mer. Hoppas jag.



Har tänkt jättemycket på MB också. På hur fort livet kan förändras. Och hur tacksam jag är överr att jag är frisk, att mina vänner och min far är (mer eller mindre) friska, och att jag får vara en del av deras liv. Minnet av MB:s ledsna ögon har jagat mitt hjärta hela kvällen. Eller... kan inte bestämma mig för om de var ledsna, eller helt enkelt... tomma! Det sista är än mer "heartbreaking".



Kvällen räddades av opera (herregud, jag håller på att förvandlas till en operabuff!! *fniss*), tända ljus, en mer än lovligt kelig fyrtassare, ett bokfynd (botaniserade bland bibliotekets hyllor istället för att äta lunch idag), och, sist men viktigast, en hel del pyssel - jaa!



Jag kom på ett roligt, annorlunda sätt att ge ett boktips. Kan inte skriva mer än så eftersom jag ska ge det till en vän som brukar läsa här. Åsså avslutade jag målningen från igår. Jag är faktiskt - håll i er! - nöjd med den. *kollar oroligt omkring mig ifall muserna skulle få frispel och straffa mig för hybris* Och det verkar som om jag har lärt mig ett och annat sedan jag började måla för ynka sex månader sedan; jag var ytterst nära att sabotera målningen genom att lägga dit ett par detaljer, som jag tyckte skulle ge den extra djup, men i sista sekund hejdade jag mig, med tanke på hur katastrofala sådana spontana beslut brukar bli. När jag återigen satte mig att betrakta målningen, insåg jag att de där extra detaljerna skulle ha förstört allting.



Jag är en fort målare, precis som jag är fort i det mesta jag tar mig för, men jag kan kanske lära mig att dra ned på tempot i målandet - vilket skulle vara behövligt av många skäl. Speciellt om jag kunde ta med mig det in i mina övriga kreativa strävanden! Många gånger är jag så fort - för att inte säga otålig! - att jag lägger krokben för mig själv...



Så jag tog mig genom kvällen.
Nu undrar jag bara varför jag inte krävde mina vänner.
När jag behövde dem.

Den sorgliga sagan om ringen

Faan också, det verkar som att jag har tappat mammas guldring! Troligtvis i samband med vattengympan imorse, när jag knövlade på i de där minimalistiska skåpen, hur det nu har gått till - upptäckte det inte förrän nu eftersom jag aldrig tog fram ringarna ur "ryggan" efter vattengympapasset. Jag ringde nyss till [idrottsanläggningen], men de hade inte fått in något; dock tipsade de mig om att ringa imorgon, efter att städet har farit över stället i natt. Men det vet man ju hur folk stjäl på det där stället!



Faan... räcker det inte med att jag tidigare tappat en ring, som jag fått av henne?! Jag blir så himla ledsen! Varför ska jag vara en sådan jävla klant?!

Tungt besök

Vi besökte MB idag. Skönt att det äntligen blev av, men oj så tungt! Jag tycker inte det ser så lovande ut, och man undrar ju hur mycket "här" hon egentligen är. Det gjorde så ont att se henne i en sådan här situation. Nu känner jag mig alldeles tom. Fast mig är det ju faktiskt inte ett dugg synd om!

2005-10-10

Måndag med överraskningar

Det ligger någon slags förkylning i systemet och skvalpar. Trött och hängig är jag. Munsår! (Och jag som ska träffa Söte pojken på onsdag. Typiskt!) Ont i den där *många fula ord som det är bäst att jag censurerar så att jag inte skrämmer iväg de eventuella läsare jag har* nacken! Dessutom är det måndag. Måndagar borde förbjudas av FN såsom stridande mot de mänskliga rättigheterna. Det är grått och trist ute. Inget roligt händer. Var är den där tjusige prinsen på sin vita springare, som ska svepa upp mig i sin famn och föra mig in i solnedgången... eller något. Jag är inte så nogräknad, det duger gott med en fattig pöjk med skrattiga ögon och en skraltig cykel... ;)



Som upplagt för ännu ett gnällinlägg, det enda jag tycks åstadkomma nuförtiden.
MEN!
Det är måndag. Förvisso.
Och allt det där ovan.
MEN!
Jag ler lyckligt.



På vägen hem från jobbet och en eftermiddag spenderad på ett särdeles tråkigt fyratimmarsmöte, fick jag plötsligt en idé till en målning!
Vaaa?!
Efter veckor av torka (pardon my pun)!
Jag vågade nästan inte tro på detta...
... tänkte försiktigtvis (fortfarande fyra, fem minuter hemifrån) att även om det inte skulle bli något av den, så var det gott nog med en idé - en kreativhungrande tar emot minsta smul! Och jag var så säker på att det bara skulle bli den där enda smulan. Att hela lägenheten vid det här laget var förgiftad av kreativitetskramp. Eftersom jag ju inte kan måla (eller skriva eller fotografera eller skapa överhuvudtaget!) - jag fuskar ju bara!



Måndag! Som sagt.



MEN!
Idén höll mig kvar i sitt grepp.
Fram åkte penslar, mitt fina akvarellskrin, papper och vatten.
Valde musik - idag blev det Tori Amos The Beekeeper (2005).
Slog mig ned i soffan.
Sedan målade jag.



Som den drama queen jag är så var jag nära att brista i gråt av pur tacksamhet!
Men lugn, det gjorde jag inte. ;)
Istället log jag.
Stort!



Målningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men jag är inte säker på att det nödvändigtvis är av ondo. Och än kvarstår mycket att göra på den. (Den där förbaskade färgen ska ju torka mellan varven! Och då torkar ändå akvarellfärger relativt snabbt - fort som jag är av födsel och ohejdad vana skulle jag antagligen aldrig kunna måla i olja... *fniss*)



Men jag målade!
Äntligen den kreativa islossning jag längtat så mycket efter.
Och jag tror på den här idén. Även om den här målningen inte blir som jag har tänkt mig, så vill och kan jag arbeta vidare med den.



Och det bästa av allt var att under tiden jag målade, så kände jag hur några ord, ett par meningar började röra på sig...



*knackar i det kreativa träet*

2005-10-09

Smärta, men med guldkant

En dålig dag med mycket värk. Skulle gå på min gudsons femårskalas, men jag orkade inte. Jag är så trött på att ha ont. Trött på att hindras av värk, trött på min kropp som sviker. Och ja, jag vet att det finns de som har det värre. Men jag kan bara utgå från hur det är att leva i min kropp. Och den gör ont.



Helt bortkastad var inte dagen, dock. Tittade på den underbara filmen Finding Neverland med the one and only Mr Depp i huvudrollen. Fick gråta en skvätt - behövligt! - och samtidigt tröstas av filmens budskap om fantasins krafter.



Särskild tröst gav den här dialogen:



- I still have no idea what to write.
- Write about anything. Write about your family, write about the talking whale!
- What whale?
- The one that's trapped in your imagination and desperate to get out.




Jag ska befria den valen!

2005-10-08

Sköna lördag

Latmasken har fått stryk idag - den funderar på att stämma mig. Helst av allt ville den, och jag, ligga kvar i soffan, där vi parkerat oss under fleecefilten, och mysa med en bok. Men jag lyckades sparka igång oss. Kände en lätt ömhet i nackregionen, och tog det som ett tecken på att en promenad var av största vikt. Jag vet ju att jag måste hålla igång med promenader och vattengympa för nackens och ryggens skull. Men jag är lat av födsel och ohejdad vana, och brukar vara duktig på att skjuta upp det där... om och om igen.



Nåväl, idag kom jag mig i alla fall ut på en promenad. I över en timme var jag ute och gick, lyssnandes på Ratata och letandes motiv med kameran. Det blåste förfärligt och jag hade håret utsläppt, så att jag mest av allt liknade Medusa. Ändå var det en skön tur. När jag väl har kommit mig ut så är det inga problem att promenera. Jag hinner tänka en massa, och har jag bara kameran och CD-spelaren med mig så blir jag inte uttråkad, som jag lätt blir av ensampromenader.



Dagens promenadtankeämne var ett intressant jobb, som är utannonserat, och som jag försöker bestämma mig för om jag ska söka. Det är ett jobb som jag har hoppats på - kan inte förklara närmare än så - men det kommer ju för tidigt! Jag känner mig inte riktigt klar med mitt nuvarande jobb, jag skulle vilja ge det minst två år till, sedan får det där jobbet bli ledig! Men nu ville det sig inte så.



Jag vet vad jag har - ett bra och mestadels roligt jobb, bra arbetskompisar, bra lön och en god relation med min chef. Det är värt mycket. Jag vet inte vad jag skulle få - bara att det antagligen är ett jobb, som är mer krävande och stressigt än det jag har nu. Orkar jag med det? Och tänk om det är en dålig arbetsmiljö... orkar jag med det igen? Samtidigt vill jag inte "play it safe", jag är så trött på min egen feghet!



Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska göra, eller jag bestämmer mig stup i kvarten för att söka för att i nästa ögonblick ändra mig. Jag vet, det är bättre att söka och ta ställning om jag skulle erbjudas jobbet (antagligen har jag inte en chans), än att inte söka och ångra mig efteråt. Men inga logiska argument tycks hjälpa, jag bara velar och velar. Deadline är den sjuttonde... Jag tänker att jag åtminstone borde ringa dit och höra mig för om jobbet. Men inte ens det har jag lyckats företa mig.



Gaaah!
Behöver nog ännu en långpromenad, för att sortera ut det här.



Har varit hos Ingrid ikväll och tittat på X-Men och X-Men 2. Och dreglat över Wolverine (Hugh Jackman). ;) En skön avslutning på en skön lördag.

2005-10-07

Idol-minnen

Kvällens Idol 2005 kör med 80-talstema. Åttiotalet var ju mina young and wild years. Så istället för att kommentera de tävlande tillåter jag mig att frossa i sångerna och de minnen som många av dem framkallar.



"Sweet Dreams (Are Made of This)" med Eurythmics:
En natt på stranden med en söt engelsman. Hångel, frys, hångel, och åh! som han kysstes, den pojken!
Många, måånga år senare så återupplevde jag Eurythmics i allmänhet, och den här sången i synnerhet tillsammans med Exet Kexet. Han kunde kyssas han också. Och hånglet var mycket, mycket bättre! ;)
För övrigt: En supercool sång med en av världens vackraste och sexigaste sångerskor. Om Johnny Depp alltid är Johnny Depp, så är Annie Lennox alltid, alltid! Annie Lennox.



"The Look" med Roxette:
Inga speciella minnen, annat än att jag på den tid det begav sig tyckte att det var en supercool låt.



"Tell It to My Heart" med Taylor Dane:
Har stuffat runt på dansgolvet på Krogen Krogen (nu ler eventuella umeåbor nostalgiskt) till den här låten. Åttiotal i kvadrat! För två år sedan öppnades Krogen Krogen igen, under nytt ägarskap. Det var med blandade känslor jag gick runt där. Det var så mycket som var sig likt, men annat var främmande. Och jag var en annan. Men jag kunde skymta mitt åttiotalsjag - komplett med permanentat, slingat hår, knallrosa sweatshirtkjol och axelvaddskavaj! - där inne... och det gjorde lite ont. Det var så mycket jag hade velat säga henne, så mycket hon hade behövt höra från sitt äldre jag... men det är en annan en historia.



"I'm So Excited" med Pointer Sisters:
Åh, en av de roligaste låtarna i världen att dansa till! Och bäst av allt var det att dansa med Den där pojken... tjugoplus tror jag visst att jag var, och han dansade som en kratta, men ååh, så snygg! Och jag var so excited, I just couldn't hide it... så hur kvällen slutade kanske ni kan lista ut. *host harkel* Fast jag har inget som helst minne av vad han hette! *asgarv*



"True Colors" med Cyndi Laupers:
Ååh.... Som jag har gråtit till den här låten! Det är H, min första förälskelse, min första hopplösa kärlek, killen som jag aldrig aldrig glömmer. Och hur jag grät för att jag såg honom men han såg inte mig. Det tog år att komma över honom! Jag har så många låtar som påminner om honom, den här hade jag faktiskt glömt, men nu när jag hörde den igen... *nostalgisk suck* Det är något visst med den första kärleken!
(Efteråt har jag tänk att H antagligen var gay/bi, ännu inte ute ur garderoben, men den där tjugoplustjejen med det stora håret var alldeles för naiv för att förstå det. I den lilla inlandshåla där jag växte upp pratades det inte om homo- eller bisexualitet; där handlade det bara om "karlakarlar" och "riktiga kvinnor". Needless to say, jag passade aldrig in där.)



"I Wanna Dance" med Whitney Houston:
Inga speciella minnen.



"I Promised Myself" med Nick Kamen:
Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag någonsin har hört den här låten! *lätt chockad*



"Papa Don't Preach" med Madonna:
Det tog några år innan jag verkligen förstod den här låten. (Ja, jag var kriminellt naiv på åttiotalet!) Men redan från början tyckte jag att den var suverän. Den här spelades nog på Krogen Krogen också, om jag minns rätt. Numera tycker jag att det är bland det bästa Madonna har gjort.



"Don't You (Forget About Me)" med Simple Minds:
Åh, den här har jag dansat mycket till i mina dagar! Jag var aldrig något fan av Simple Mind, men jag gillade just den här låten. Mest för att min naiva och romantiska själ kunde koppla ihop den med ett antal olika pojkar, vare sig de var "mina" eller inte.



"Sign Your Name " med Terence Trent D'Arby:
Var det här verkligen åttiotal? Jag skulle ha gissat nittiotal. Jag älskade låten! Och jag minns en grönögd, svarthårig pojke med rart leende... och hur blyga vi båda var. Needless to say, det blev aldrig något. Story of my life! Men det här minnet gör bara gott!



Jag saknar låtar som "Everybody Wants to Rule the World", "99 Luftballons", "Girls Just Wanna Have Fun", "Flashdance", "Forever Young", "Take On Me", "What is Love?", "Heartbreaker", and so on, and so on.
Men det är kanske lika bra att vi inte fick höra dem.
Det har slaktats nog ikväll.

Da King gets his fur done

Mina vänner brukar säga att jag inte kan skjuta på mina nöjen. Bah! säger jag om sådant förtal. Jag kan minsann vänta i... eh... flera minuter innan jag börjar läsa boken jag just har köpt. Ibland har det faktiskt - håll i er! - gått flera timmar. Jag vill dessutom påpeka att jag fortfarande vare sig har sett eller köpt den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst, samt att det tog mig en månad att inhandla senaste Harry Potter (dessutom sköt jag upp läsningen av upplösningen en dag). Bara en sådan sak!



Detta för att knäppa mina älskade vänner på deras söta nästippar! :D Men annars så måste jag erkänna att jag inte kunde hålla mig många sekunder från det jag kom hem från jobbet till dess jag kastade mig över datorn för att leka i Photoshop, fortfarande med den glada entusiasmen från gårdagens kurs i kroppen. Det var knappt att jag kom ihåg att ge Da King mat, faktiskt - det ska han nämligen ha i samma stund jag kliver innanför dörren, helst minuterna innan! - men ett par välplacerade klor i mitt lår, och jag kom på andra tankar. Sedan fick jag leka!



Da King fick agera motiv.
Vad vill du ha för färg på pälsen? hojtade jag till honom.
Glufs glafs gulp! fick jag till svar. När han hade svalt tuggan väste han, med munnen halvvägs ned i matskålen på nytt:
Vadå färg på pälsen?! Den är vacker som den är!
Suck. Vad annat svar kan man vänta sig av en pälsboll?!



Men jag lät mig inte hindras, utan föreställde mig att jag var Andy Warhol - med en motsträvig katt som Marilyn Monroe, då - och gick loss med mina nyvunna Photoshop-kunskaper.



Under lekens gång blev Da King klar med middagen (han vill få fört till protokollet att det så klart var alldeles för lite mat!).
Så han satte sig bredvid mig.
Och inspekterade.
(Onda respektive goda kattögat.)
Och kommenterade.
(Klospråket.)
Och skrattade.
(Ja, katter kan skratta! Det låter bara... kattigt!)
Jag tror minsann han var lite förtjust.



Så, vad tycker ni - klär han inte i blått??







Fler varianter finns i Rödhättefoton.



Fråga mina fans! uppmanade Pälsis mig ivrigt när alla bilder var klara.
Fråga dem vadå? frågade jag konsternerat.
Han slog sig för pannan med tassen, så att pälsen kom i oordning. Detta måste förstås åtgärdas, men han kan både tvätta sig och prata (han är ju katt!):
... mutter putter... amen ... fräs... att man ska behöva förklara allt för de här tvåbentingarna... spott spott... [särskilt svårt bit av pälsen att få ordning på] idiotiska människor...
Han såg upp från sina bestyr och himlade med ögonen (det är värre än både onda och goda kattögat):
Fråga dem om jag ska färga pälsen? Och vilken färg passar jag isåfall bäst i! Och vilken pälssalong de kan rekommendera?



Sedan tassade han iväg till sin nuvarande favoritsovplats, ovanpå stereon, och slog sig till ro där. Innan han somnade hörde jag honom mumla:
Andy Warhol, what a pussy...

2005-10-06

Rubrik, rubrik, mitt drottningdöme för en rubrik!

Kvällskurser är egentligen inte min melodi. Efter en lång arbetsdag - oavsett om den har varit stressig eller "lagom" - så känns det otroligt motigt att behöva ta sig iväg till en kurs. Tröttheten dunkar bakom ögonlocken och soffan känns mer lockande än någonsin. Bara tanken på att försöka ta in ny kunskap får hjärnan att stänga ned och åka på långsemester.



Eftersom jag är lite trött efter gårdagens "utsvävningar" (jag suddade ju till typ halv tio! :D) så kändes det om möjligt än mer motigt att bege mig till Photoshop-kursen. Det var faktiskt så att jag för en stund funderade på att skolka. Men nej, jag har ju sett framemot den här kursen och det är så få träffar att jag behöver gå på dem alla!



Och jag är glad för att jag inte skolkade!
All trötthet blåstes bort och kroppen fylldes av skön entusiasm, när vi väl satte igång. Hur kul som helst har det varit ikväll! Vi har börjat arbeta med lager och bl.a. målat om ett hus... börjar också fatta vad en del av alla de däringa tingesterna på paljetterna (heter det så?) är till för. Och möjligheterna tycks mig plötsligt oändliga! För att inte tala om hur fel och bakvänt jag har jobbat med mina bilder. Undra på att en del av dem har sett lite märkliga ut! :D Men kan man inte så kan man inte, det är ju därför jag påbörjade den här kursen. (D-oh!)



Skulle egentligen vilja sätta mig och leka vidare här hemma... men nu blev jag plötsligt väldigt trött igen. Väldigt!



Men i helgen, då jäklar! Och det bästa är att jag även kände Kreativiteten börja röra på sig nere i de djup där den har sovit på senare tid, alltför många veckor... Åh jag hoppas jag kan komma igång med målandet - skrivandet - fotograferingen igen! Det behöver inte vara allt på en gång, jag skulle bli överlycklig över ett par droppar kreativitet åt något håll, vad som helst bara inte denna tomhet.



Men först måste jag sova.
Sedan måste jag jobba.
Sedan är det helg.
Sedan...

2005-10-05

Gäääsp!

Klockan är egentligen säng för en numera kvällstrött Rödhätta, men jag vill ändå plita ned några rader innan jag kastar omkull mig. Klockan är tio i tio, jag har kokat mig en kopp te eftersom jag är lite huttrig efter cykelturen hem från stan, trots att det är häpnadsväckande tio grader varmt ute (dock tio höstgrader, och fukt i luften), och jag spelar skön musik. Da King har fått sin försenade middag (gissa om jag har fått höra att den var sen!!) och sitter nu intill mig här i soffan och purrar förnöjt medan han gör sin kvällstoalett. Jaja, jag älskar dig också, jäkla underbara pälstuss!



Har tankat vänskap under en avslappnat trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med Bollen. Det började som en teaterdate, sedan utvecklades det till teater och att jag skulle "inspektera" hennes lägenhet, nu när hon fått de flesta möbler på plats, och slutligen landade vi i middag, lägenhetsinspektion och teater. ;) Avdelning hur man tidigarelägger och på sått förlänger en vänskapsträff, också känt som vi ville umgås!



Teatern var en enkvinnsföreställning med Shima Niavarani:



Om fördomar. Om välvilja och ovilja. Om hur politik kan skapa schablonroller. Och om hur schablonroller begränsar oss som människor och kringskär vårt tillträde till det offentliga rummet



Det var en osedvanligt kort föreställning, faktiskt så kort, att ingen i publiken först förstod att den var över! Till sist fick Shima säga "Hej då!" för att vi skulle fatta galoppen. *fniss* Förutom att föreställningen var lite väl kort så får den ett stort minus av mig för att Shima inte använde mikrofon; det var helt enkelt svårt att höra vad hon sa emellanåt, speciellt som hon pratade väldigt snabbt. Och då gick ju hela poängen med en föreställning, som bl.a. bygger på samhällskritik och ifrågasättande av diverse normer, förlorad. Jag sa efteråt till Boel att jag skulle ha velat läsa texten, för av det jag lyckades uppsnappa förstod jag att Shima har mycket tankeväckande och intressant att säga. Så synd att det liksom drunknade i tomrummet mellan scenen och publiken! Men en del poänger gick fram, i alla fall, och åh! den här tjejen har saker att säga! Hoppas hon ges tillfälle att växa och att återkomma, att hon hittar rätt forum för sina budskap - det kanske inte ska vara en teaterföreställning? vad vet jag?



Redan tio över åtta klev Boel och jag in på Lottas; som sagt, det är nog den kortaste föreställning jag varit med om! Men som Bollen sa, mer tid för vår "show" :) Och hur trevligt det än är att gå på teater, så kan det inte slå att umgås och prata med min vän. Skratt, allvarligheter, gnäll, funderingar kring män och mödrar och jobb och vänskap och resor, and whatnot; allt hann vi klämma in på dryga två timmar. Om det inte hade varit för att vardagsklockan klämtade hade jag gärna suttit en stund till, trots att jag är så trött, men nu är det ju arbetsdag imorgon. *hmpfnr*



För övrigt kan jag berätta att jag lyckades tappa nya mobilen i stengolvet inne på Sagateatern, men den höll, som tur var - det hade ju sett ut om jag lyckats slå sönder den efter två dagar! Åsså har jag köpt ännu mer underkläder. Boel hade en märklig teori om att det skulle ha något samband med Söte pojken och det faktum att jag ska gå på Lottas med honom (OBS!!! inte bara med honom! ;)) nästa onsdag... Men det har faktiskt inget som helst samband.
Faktiskt.



Dagens citat:
Alla snackar skit om Big Brother-Carro. Ändå är det hon som är normen.
(Shima Niavarani. Avdelning: Ska man skratta eller gråta?)

2005-10-04

Plus och minus

Eller:
Ibland måste jag påminna mig själv...



Najs:
• Min nya leksak mobil
• Telefonsamtal med Ingrid
• Som bjuder in till "Hunkafton" på lördag
• Brev (handskrivet, nota bene!) från Shw - blev så glad över de omtänksamma orden att jag fällde ett par tårar
• Martina Haags Hemma hos Martina - skrattfest!
• Teater tillsammans med Boel imorgon kväll
• Photoshop-kursen, andra träffen nu på torsdag
• Har fått låna (på obestämd tid) ett staffli av J:s dotter
• Många komplimanger för kavajen



Bajs:
• Mensvärk
• Nästintill obefintlig nattsömn (se ovan)
• Kreativ stiltje - alldeles för länge nu!
• Ont i nacken







Sommaren är en längtan, runt hörnet bara...

Sammanträdesräven tipsar

Knep för att hålla sig vaken under ett tråååkigt möte:
Skriv!
Då kan resultatet bli såhär:



Nu skriver jag för att hålla mig vaken.
Nu håller jag mig vaken genom att skriva.
Nu vaknar jag för att kunna skriva.
Nu skriver jag genom att vakna.
Nu somnar jag för att jag skriver med öppna ögon...



Och detta är den märkligaste "dikt" jag någonsin har skrivit!




Hahaha!
Vad tror ni - Bonniers Litterära Magasin direkt, va? ;)

2005-10-03

Shopaholic?

Nää, nu får någon sätta fotboja på den här shopping-Rödhättan! Hon löper ju fullständigt amok denna månad - nu har hon varit iväg och köpt sig en ny mobil också! Vad ska vi göra med galningen?!



Shopping-Rödhättan:
*harkel*
*skrapar med foten i golvet*
*mumlar*
... synd om... ont... värk... smärta...



Samvetet:
Men det är väl ingen jävla ursäkt! Massor med människor har besvär med värk, inte springer de och shoppar som skållade ekorrar för det!



Shopping-Rödhättan:
... mina pengar...



Samvetet:
Jaa - och?! Lägg dem på något vettigt istället! Du har ju redan en mobil!



Shopping-Rödhättan:
*blänger sturskt*
*sätter hakan i vädret*
*knycker på nacken*
(Aaaaj! Nej, inte knycka på nacken!)
*sätter hakan ännu högre i vädret*
... men den är gaaaammal, displayen är rispig och skadat, och batteriet håller på att ta slut! Nytt skal och nytt batteri kostar pengar det också; en ny mobil blev bara ett par hundralappar dyrare!



Samvetet:
*suckar*
*rullar med ögonen*
*blir svaret skyldig*



Shopping-Rödhättan:
*triumfatoriskt*
... dessutom... VILLE JAG HA!!



Samvetet:
*sätter sig i ett hörn och gråter av hopplöshet och förtvivlan*



En Samsung SGH-X480 (dessa jäkla telefonnamn!) blev det. För 1100 kronor hos Cyberphoto, som lämpligt nog är situerat här i Umeå. Så efter att jag hade knappat in beställningen var det bara att cykla iväg och hämta den lilla söta nallen.



Sedan har jag lekt. Heh. Eller lekt och lekt, men det är onekligen en del nytt med den här telefonen, även om den är mycket modest jämfört med andra, myycket dyrare modeller. En stilla undran: Kan inte alla tillverkare använda sig av samma system när det gäller knappar och strukturer och sådant där??



Värst var det när jag trodde att det inte fanns något uttag för laddaren!
Jag tittade på bilden i användarboken, jag tittade på mobilen. Jag vände och vred på mobilen. Jag tittade på bilden igen, tittade på mobilen igen. Öppnade och stängde locket. Tittade på bilden igen, kastade en sur blick på mobilen.
Ah men vad faan, det måste väl vara första gången i världshistorien de har missat att sätta dit ett uttag för laddaren på en mobiltelefon?!



Sedan fick jag syn på en liten knapp, som jag trodde var till för att "låsa upp" locket. Provade att öppna locket utan att använda knappen, gick hur bra som helst. Petade lite på knappen, aha... det verkar vara en slags "gummiflärp"... *drar prövande* AHA!



*host harkel*
Nåja. Jag har aldrig utgett mig för att vara särskilt teknisk. :)

Ont ska med gott fördrivas

Ont i huvudet.
Ont i axlarna.
Ont. Ont.
Mens på gång. Dessutom.
Uppsvullen.
Kunde göra en ballong grön av avund.
Flyr jobbet och arbetskompisarna.
Under lunchen.
Orkar inte med dem.
Fy på mig!
Köper en bok.
Macka och kaffe.
Gömmer mig inne i ett hörn.
Läser.
Skrattar.
Gott!
Finns ingen bättre medicin.
Ja, det skulle vara en hot lover då.
Fast det var ju det där med ballong.
Sådant struntar böcker i.
Tack och lov.



Om man äter fårost. Då är det ju mjölk från ett får som man har gjort ost på. Och getost kommer ju från getmjölk, det hör man ju. Men jag blir lite nervös när jag läser på mozzarrellapaketet. Den är gjord på buffel. Buffel är ju liksom en farbror-ko. Vad är det egentligen som man mjölkar och gör ost av på buffeln?
(Martina Haag, Hemma hos Martina, 2004)

2005-10-01

Underbart är kort...

Jag kan inte vara ädel och ödmjuk. Jag kan inte lida i tysthet. Eller tänka att det finns andra som har det betydligt värre. Eller trösta mig med att jag har så mycket att vara tacksam över. Jag har ont och tycker synd om mig själv! Så den som avskyr självömkan kan sluta läsa här. Det är min blogg och jag skriver vad jag vill - tycker hur mycket synd om mig själv som helst, om och när det känns så! Jag är en enda deppighet ikväll. Den här kvällen som skulle vara så underbar, som jag hade sett så mycket framemot - Ingrids traditionella teparty!



Redan när jag vaknade i morse kände jag de första tecknen... ömheten i nacken, stelheten, en brännande känsla... sedan blommade den ut på eftermiddagen i en infernalisk värk, så att ögonen tårades emellanåt, och jag nästan inte orkade hålla huvudet uppe... inte för att det var något bättre att ligga ned, tvärtom. Ett tag funderade jag på om jag skulle behöva ställa in. Men jag ville ju så gärna gå, längtade efter mina vänner så att allt annat var av underordnad betydelse! Så jag tog två värktabletter, sedan två till när de första inte hjälpte, och jag tog ett hett bad för att, om möjligt, slappna av. Det hjälpte. Värken retirerade, även om den kunde anas som ett lätt dunkande hot i periferin. Men jag kunde gå iväg till tepartyt.



Jag orkade två timmar.
Två timmar av underbara vänner, roliga samtal, viktiga vänskapskramar, god förtäring, viktiga (för mitt humör) gapskratt. Ingrid hade överträffat sig med chokladkakan - to die for! Teet värmde. Men mest värmde jag mig med mina vänner. Och gladast blev jag över Pellens lilla försynta smekning över armen och hans "länge sedan", hans glada ögon, att han var glad för att han fick träffa mig... älskade Pellen! Som senare satt och läste högt med "Svensk journalfilm"-röst ur en bok om vett och etikett, så att folket vid hans bord skrek av skratt. Jag hade också tänkt gå över till det bordet...



... men då hade värken börjat komma krypande igen. Försiktigt, ja nästan försynt, till en börja med. Sedan med kraft. Hur den nöp till i nacken med glödgad tänger... Och i takt med att smärtan ökar, så minskar min ork. Det är som om jag sugs in i smärtan. Och blir liksom alldeles tom. Jag ser hur människorna... mina vänner, for heavens sake!... skrattar och ler. Men jag kan inte ta in det längre. Och det är inte rätt vare sig mot dem eller mig.



Så jag gick hem. Gråten brände i halsen hela vägen. Det kändes så fruktansvärt orättvist! Jag behövde få vara med mina vänner, jag har nästan inte alls hunnit/orkat/båda träffa dem på sistone. Varför kunde jag nu inte få den här kvällen tillsammans med dem?!



Nu sitter jag här insvept i en tjock tröja, en sjal över axlarna, och fleesefilten insvept om benen... för jag har ont i höfterna också, det känns som om någon hade hällt ett lager med glaskross där. Och jag tycker oändligt synd om mig själv. Lyssnar på Pavarotti. Känner mig ensammast i världen.



Usch!
Vad jag är patetisk.



---
Kvällens citat:
Det är te utan smak som smakar te.
(Jennie)

Spökkatt?





Ännu ett sommarminne.
Katten som ville in i kyrkan.
Där på Bohus-Malmön.
Var den katten verklig?
Man undrar ju.
När man ser fotot.
Spöken har jag hört talas om.
Spökhus också.
Men spökande katt i en kyrka??
Den historien vill jag läsa.
Eller skriva.
Helst skriva.

Tre

Det var ett par dagar sedan nu som jag lovade Anna att svara på de här frågorna, men nu äntligen har jag kommit till skott.



3 saker som jag gillar:
Böcker
Skrivande
Resor



3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
Fanatism
Självrättfärdiga människor
Intolerans



3 viktiga saker i mitt rum:
Datorn
Katten (han är iofs ingen sak ;) men han är viktig)
Sängen



3 slumpvis valda fakta om mig:
Höjdrädd
Får lätt skavsår
Har varit i Jordanien



3 saker jag vill göra innan jag dör:
Ge ut en roman
Åka till Egypten
Åka luftballong



3 saker som jag kan göra:
Cykla fort
Sjunga
Skratta åt mig själv



3 saker jag inte kan göra:
Busvissla
Spela något instrument
Crawla



3 saker som jag säger mest:
Men vad faaan!
Shit!
Men hallå?!



3 kändisförälskelser:
Ralph Fiennes
Johnny Depp
Viggo Mortensen (som Aragorn)



3 stycken som jag tror kan svara på dessa frågor:
Jag vet inte vilka som har svarat, så jag uppmanar att svara i största allmänhet ;)