Söndagssena tankar

På eftermiddagen åkte vi ned till stan och köpte en ram till målningen. Pappa är för kul ändå; han hade tänkt betala ramen! Men då protesterade jag med kraft:
Nej det är ju jag som ska betala!!! Det är ju en födelsedagspresent!
Så han var tvungen att ge sig. Gullepappa. (Får man säga så när man är fyrtio år?? Äh vad fan, jag säger det ändå! För han är ju min gullepappa, och jag älskar honom så mycket.)



Det var en mycket märklig känsla att se min egen målning inramad; ja, det är den första. Nästan som en tavla. Men tavlor... inte gör jag ju tavlor - förutom en och annan tabbe emellanåt ;) - det gör ju typ konstnärer och sådär. Jag kluddar ju bara. Även om jag numera kallar det målande. Men ni fattar... något jag har skapat utifrån en glad och ren känsla (pappa, Sörberg, det är så roligt att måla!) ramas in och hängs upp på en vägg. Nästan som en riktig tavla!



Men det var en angenäm känsla. Det erkänner jag villigt. ;)



På bussen tillbaka till Umeå läste jag en stund i Giraffens tårar, förnöjsamt skrockande för mig själv. Sedan somnade jag. Så nu är jag pigg som en... ja, pigg i alla fall. Eller pigg och pigg, men inte trött i alla fall. Jag har målat lekt en stund över akvarellblocket, testat olika tekniker och att kombinera olika material. Shit, vad pretto det lät! :D Men kul har det varit.



Imorgon ropar vardagen mitt namn igen. Måste faktiskt erkänna att det känns lite motigt.
Jag trivs mycket bättre hääär, där jag kan sitta och måla och lyssna på oooopera!
För att parafrasera en viss känd tjur. (Nej, jag pratar inte om Svennis. Oops! Vem skrev den meningen??)
Fast jag antar att det skulle bli långtråkigt att bara måla och skriva och lyssna på opera.



Fast... fan tro't! ;)