Ögonblicksbarn
På vägen till affären passerade jag en flicka, som stod och diggade för sig själv till någon låt i den bärbara CD:n. Bredvid henne satt en hund. Tålmodigt väntande.
Tjabba tjabba tjabba! sjöng flickan högt. Omedveten om att jag tittade på henne.
Hunden viftade förstrött på svansen.
Lite längre fram mötte jag ett syskonpar, som sprang i kapp. Lilltjejen sprang för allt vad de små smala benen höll. Efter kom storasyster med långa, men inte för långa kliv. Just när lillans ben höll på att stumna, ropade storasyster:
Jag ger mig! Jag ger mig!
Lillasyster vände sig om, skinande som en sol, och utropade lyckligt:
Jag SA ju det - jag ÄR snabbare!
Storasyster och jag log mot varandra.
Tjabba tjabba tjabba! sjöng flickan högt. Omedveten om att jag tittade på henne.
Hunden viftade förstrött på svansen.
Lite längre fram mötte jag ett syskonpar, som sprang i kapp. Lilltjejen sprang för allt vad de små smala benen höll. Efter kom storasyster med långa, men inte för långa kliv. Just när lillans ben höll på att stumna, ropade storasyster:
Jag ger mig! Jag ger mig!
Lillasyster vände sig om, skinande som en sol, och utropade lyckligt:
Jag SA ju det - jag ÄR snabbare!
Storasyster och jag log mot varandra.
posted by carra at
14:47
2 Comments:
Ungar är hur coola som helst... för det mesta. *ler nostalgiskt*
By
Vi på Kantarellen, at lördag, augusti 13, 2005
Egentligen finns det hur mycket stoff till skrivande som helst omkring mig; gården vimlar av ungar! Någon gång ska jag skriva om de samtal jag har hört, när jag har suttit på min balkong, och haft ungar som suttit under balkongen, omedvetna om min närvaro... :D Det gäller att fnissa tyst sådana gånger!
By
carra, at lördag, augusti 13, 2005
Skicka en kommentar
<< Home