2005-08-17

Jag ska bara...

Men gå och lägg dig då, människa!



Jag stirrar strängt på den lätt förvrängda bilden av mig själv i fönsterrutan. Mig själv ler bekymmerslöst tillbaka. Vill inte gå och lägga sig. Trots att det är arbetsdag imorgon (också).



Vi har det så bra, du och jag! säger Mig själv.
Och jag kan inte annat än hålla med.



Drog ut en CD på måfå ur stället. Det blev Louis Armstrong. Gammal hederlig jazz, gamle hederlige skrovlige Louis klockan tio en vardagskväll. Ute är det svart. Höstmörker.



Jag vill bara skriva... eh... något! mumlar Mig själv.
Och jag kan inte annat än hålla med.



Fast vad ska jag skriva om? Som jag inte redan har skrivit om tusen sinom tusen gånger? Min dagbok känns som en gammaldags hederlig LP-skiva, som har hakat upp sig, och till skillnad av Louis Armstrong håller den skivan inte längre. Drunknar i moderniteten. Behöver nya ord.



Men jag skriver ändå.



Jag är glad. Till exempel.
Glad över att vara älskad av den trumpna lilla tämligen storväxta pälsboll, som ligger på bordet och surar för att han inte får gå ut.
Glad för Ingrids skull!!
Och över att äntligen få krama om Bollen, när hon kom förbi på jobbet idag. Det var alldeles för länge sedan! Ja alltså sedan jag fick krama om henne; jag kräver inte att hon ska komma förbi på jobbet. ;)
Och över att vi har en date på fredag. Längtar efter vänskapsprat.



Louis Armstrong gör mig också glad. Jag får lust att dansa till den här låten, "St. Louis Blues". Tittar förhoppningsfullt på Da King. Men nej. Den blicken bådar inte gott.
Me loves jazz! Vem hade trott det när jag var tjugo år? Då var det pop - som i Trackslistan, åttiotal, syntheziser och hockeyfrillor - som gällde. Jag brände en skiva med åttiotalsmusik till Ingrid, som tack för kattvaktandet, och tog med mig på grillfesten. Vi lyssnade och mindes, vi rös, skrattade och förfasade oss. Forever young, är vi i åttiotalsnostalgin. Jag antar att kidsen av idag skulle skrika "vik hädan, musik-satan!" om de läste det där. Eller rasa, för det gör ju "alla" idag. ;)



Ledsen över M. Ledsen över S. Ledsen över att jag återigen plågas av värk i nacken. Så pass att jag gick hem tidigare från jobbet idag, trots att jag har så mycket att göra. Och trots att jag hade tagit en värktablett. Men den hjälpte inte. Nämnvärt.



Men jag blir glad av att titta på det blåa ljuset på bordet (på behörigt avstånd från den nu kvällstoalettande katten). Hur var det nu... "tänd ett ljus och låt det brinna"... Jag älskar levande ljus! (Om än inte låten. ;))
Räcker fingret åt höstmörkret och värken och det sorgsna.



Jag är glad... nej, lycklig för att jag skrev två försök till haikus, som jag kasserade utan att det gjorde något. Och sedan en dikt om skrivkramp, som i princip skrev sig själv. Den är helt knäpp, jag vet egentligen inte alls vad den vill säga.



Du måste gå in och stänga dörren bakom dig. Du har väl inte klaustrofobi? läste jag i Siri Hustvedts eminenta roman Vad jag älskade.
Livet stannade upp för några ögonblick, klyschan till trots.
Sedan skrev jag den där dikten. Och ja, de där två raderna finns med.
Make of it what you want!



Hur som helst är jag glad över vartenda litet ord som trillar ur mig. (Då menar jag inte dagbokspladdret! Ingen skrivkramp där inte! :D) Varje ord är ett steg bort från skrivkrampen ut ur den litterära väntan.



Men gå och lägg dig då, människa!
OK då.

2 Comments:

  • Men kolla! Du har ju visst skrivit - jättelångt! :D
    Nej, sorry. Det var inte roligt. Skrivkramp är ett skit. Hoppas det lossnar!

    By Anonymous Anonym, at torsdag, augusti 18, 2005  

  • Nej i bloggen råder ingen skrivkramp! Tack och lov, eller tyvärr, hur man nu vill se det ;)

    När det gäller det skönlitterära skrivandet (puh så pretentiöst ord! men för att förtydliga) så börjar krampen så sakteliga släppa. *peppar peppar* Har faktiskt skrivit några små textsnuttar de senaste veckorna!

    By Blogger carra, at torsdag, augusti 18, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home