Ja det är våren, det är våren...

Cyklade ned på stan i det där vita solljuset, som man bara finner på våren. Det fick mig att kisa och gråta farttårar. Men samtidigt gjorde det mig lycklig. Precis som de första små ynkliga tussilago, som kantade min väg. Jag bara älskar våren! Och tänker, som alltid, på Elmer Diktonius' rader:



Det är så konstigt om våren
Man bara gråter
Man bara skrattar
Man bara - är



Trots att jag såg Supersize Me förra lördagen tog jag en vegburgare på en av Umeås alla snabbmatsvagnar (de är som Egyptens gräshoppor!), sittande vid en brunsliten träbänk ute i ljuset och värmen. Yay!



Svetten sipprade efter min rygg, när jag cyklade hem. Solen gassade. Ljuset bländade. Jag log och log och log. Ren lycka! Trots att ryggen värkte.



I våren vill jag vara.
I våren är jag!
Just nu.