Ingen återvändo

Nu har jag sagt till E, att jag vill följa med henne och besöka M på sjukhuset vid tillfälle. Samt att E inte ska säga till i förväg, utan "knipa" mig strax innan, så att jag inte hinner gruva mig så mycket. (Jag är fruktansvärt sjukhusrädd, för den som inte vet.)



Nu värker det i nacken, och jag känner mig gråtfärdig vid blotta tanken på ett sjukhusbesök!
Men samtidigt är jag glad att jag har tagit det första steget. För jag vill ju så gärna besöka M. Jag måste göra det, annars förlåter jag inte mig själv.