Paus i pausen

Organisationens personalförening hade bjudit in till en av de årligen återkommande jobbpubarna. Jag hade inte tänkt gå, eftersom jag (egentligen) har min Photoshop-kurs på torsdagar. Men liksom förra torsdagen orkade jag inte gå på den, trots att det bara handlar om fem tillfällen och varje träff därför är viktig... men just nu räcker orken bara till för bildterapin...



Idiotiskt att ställa till det så att två vardagskvällar är uppbokade, speciellt när en av dem kräver så mycket av själen! Det var ju inte planerat så från början, men jag borde ha dragit åt bromsen när jag sedermera såg vartåt det barkade... Oh well! jag får väl gå om Photoshop-kursen till hösten!



Nå, ikväll gick jag på jobbpuben, istället. Som denna gång hade rockmusik på agendan - fem band, där de flesta av medlemmarna kom från organisationen ifråga. Även om jag inte riktigt gillade all musiken var det roligt att få lyssna på levande musik, för en gångs skull - det gör jag alldeles för sällan!



Men det som fick mig att kasta mig över bloggen, trots pausen, var det mer eller mindre sublima budskap, som mötte mig på baksidan av en T-shirt framför mig:



MIN RYGG ÄR GULD VÄRD!



Det träffade mig som en pil i hjärtat, om ni ursäktar klyschan. Eller rättare sagt: Som en pil i ryggen!



För jag har haft så jävla ont i ryggen de senaste dagarna, att jag t.o.m. har vaknat upp mitt i natten och inte kunnat somna om. Men ändå tänkt att det där går nog över, vad det lider, ingen idé att gå till sjukgymnasten igen, för vad kan hon göra, hur som helst, och det är ju återigen *ursäkta Ingrid!* det där med att det finns de som har mycket värre värk...



Bullshit! sa den där T-shirten ikväll.



MIN RYGG ÄR GULD VÄRD!



Ibland är jag faktiskt beredd att tro på Ödet.



When you gonna make up your mind
When you gonna love you as much as I do
When you gonna make up your mind
(Tori Amos, "Winter", Little Earthquakes, 1992. Hela texten finns här.)