Finns det ett bloggarfacit?

Det händer inte så ofta nuförtiden, men emellanåt hemfaller jag till slösurfande bland för mig hittills okända bloggare/dagboksskrivare (gränsen tycks vara hårfin... eller?). Gör några riktiga fynd, annars förkastar jag det mesta.



Men sedan jag "blev med" blogg har något förändrats. Efter fyra år på nätet, när jag har skrivit högt som lågt och - för det mesta - skrattat åt kutymerna, har jag plötsligt fått väldigt lätt att ta åt mig personligen! Det finns så otroligt många påstridiga åsikter på nätet om vad en "riktig" blogg är... det var just därför jag så länge tvekade om att skaffa mig en blogg! Jag trodde att jag hade lagt allt det där bakom mig när jag väl tog steget ut; jag deklarerade högt och tydligt när den här bloggen startades att jag minsann skriver dagbok på nätet och använder ett användbart bloggverktyg. Men ändå.



Ändå.
Alla dessa åsikter om vad en riktig "blogg" är. Och jag kan aldrig uppfylla dem. (Vem kan?) Varför tar jag så illa vid mig? Vem eller vad är det jag försöker leva upp till? Varför kan jag inte bara nöja med mig med den jag är och det jag skriver, and damn the rest?!



Man ska, tydligen, skriva korta inlägg.
- Jag babblar all over the place, för det mesta!
Man ska, tydligen, inte skriva alltför personligt.
- Jag är jag all over the place!
Man ska, tydligen, vara nischad! Eller åtminstone ha kategorier.
- Jag är bara jag och ingen nisch. Och kategorier... jag har ingen aning om under vilka kategorier det här pladdret skulle kunna placeras!
Und so weiter.



Jag bara skriver. För att jag älskar att skriva. För att det här verktyget passar mig. För att jag tycker om att skriva och bli läst - för det blir jag, uppenbarligen. Och jag började verkligen inte skriva dagbok på nätet för att vinna någon slags popularitetstävling! (Sådana har jag hur som helst aldrig kunnat vinna. Plain old me ;))



Varför tar jag då åt mig av alla dessa metadiskussioner om bloggens vara eller inte vara?
Varför blir jag oresonligt glad när en känd URL:are länkar till mig eller kommenterar hos mig?
Varför känns det ibland som om jag är tillbaka på högstadiet, och aldrig aldrig aldrig kan bli medlem i den populära klicken?
Och varför bryr jag mig överhuvudtaget om vad som anses vara rätt och vem som anses vara mest inne?!



Som om jag inte hade något värde bortom min dagbok (blogg)!



Vad är det egentligen för gamla rädslor som väckts upp inom mig?



And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
It's your right to laugh at me
and in turn that's my opportunity to feel brave



Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane
(The Ark, "It Takes a Fool to Remain Sane", We are the Ark, 2001)