I penslarnas färgspår

Jag kommer högst sannolikt att få plikta för det imorgon, men jag var bara tvungen att måla ikväll. Måla mig lugn igen, efter den akuta stressen tidigare idag.



Jag tog en tablett, trots att jag hatar hatar hatar att göra det! Och sedan målade jag. Allt medan Ella Fitzgerald och Louis Armstrong sjöng för mig. Ute föll mörkret. Det dunkade dovt i nacken, tabletten till trots. Men lugnet sänkte sig över själen.







(Större bild i Rödhättefoton. Tyvärr gör blixten inte färgerna rättvisa!)



Alla dessa känslor... ibland kan jag bli alldeles matt av dem!
Men. Samtidigt är jag glad, för att inte säga tacksam över dem. Bättre en tusenfärgspalett av känslor, än inga alls. Förut stängde jag in allt. Nu skvätter jag ut all over the place!
Och över papperet, hehehe.



Det första utkastet till den här målningen misslyckades kapitalt. Jag försökte spraya bort misstaget med hjälp av en blomspruta, på samma sätt som jag räddade pappas målning häromsistones. Men se den här gången gick det inte alls!



Jaja! tänkte jag, sprättade bekymmerslöst bort papperet och lade det åt sidan.
En stund senare, när jag väntade på att de första färgerna i försök nummer två skulle torka, råkade jag kasta en blick på det där första försöket. Och spärrade häpet upp ögonen! I torkat tillstånd hade misslyckandet blivit något väldigt spännande och suggestivt, som verkligen tilltalade mitt sinne för fantasi.



Så nästa projekt blir att fundera på hur jag kan jobba vidare med det. Men inte ikväll. Jag har suttit drygt två timmar över "målarbordet", och vågar inte belasta nacken mer; jag ska trots allt orka jobba imorgon.



Men jag ser framemot att sätta mig ned med "misslyckandet" och se vart det bär hän.