Spridda tankeskurar
Av ljuden att döma har den här bostadsrättsföreningen förärats med en präriehund! Ska jag oroa mig för kisse, som är ute just nu, månne?
Sedan hör jag prärievargen fnissa.
Ett högst betryggande ljud.
(Det var då också en fest!)
Jag tänker mycket på mamma just nu. "Dödsdagen" - femte september - närmar sig. Så det är väl inte så konstigt. Egentligen.
Fast det är så länge sedan nu. Så väldigt mycket länge sedan.
Det är något oroväckande med sorg, som tappar räkningen.
Jag har visst skrivit här i bloggen att det är sjutton år sedan hon dog. Men det är ju "bara" sexton, insåg jag ikväll, när jag satt med min målning och min s.k. dikt, inspirerade av och tillägnade mamma.
Och visserligen är jag dålig i matte. Men ändå!!
Fast vad spelar ett år hit eller dit för roll?
Hon fattas mig lika mycket.
Alltid fattas hon mig.
Som den klyscha vi båda har blivit.
Präriehunden har tystnat. Högklackade fötter smattrar mot asfalten utanför mitt fönster. Jag hör avlägsna skratt. Och jag längtar efter deras gemenskap. Till och med katten har övergett mig ikväll. Med min tillåtelse, förstås - det är trots allt jag som öppnar dörren ut till nattfriheten åt honom.
Men jag saknar honom den lilla stund han är ute. Det gör jag.
För han är trots allt den enda familj jag har. Här hemma.
Så deprimerande becksvart det är ute. Och då är det ändå inte "riktig" höst, vad nu det är. Enbart enstaka gula löv i det gröna, än så länge.
Men ljusen jag har tänt härinne gör en stor skillnad.
Sedan hör jag prärievargen fnissa.
Ett högst betryggande ljud.
(Det var då också en fest!)
Jag tänker mycket på mamma just nu. "Dödsdagen" - femte september - närmar sig. Så det är väl inte så konstigt. Egentligen.
Fast det är så länge sedan nu. Så väldigt mycket länge sedan.
Det är något oroväckande med sorg, som tappar räkningen.
Jag har visst skrivit här i bloggen att det är sjutton år sedan hon dog. Men det är ju "bara" sexton, insåg jag ikväll, när jag satt med min målning och min s.k. dikt, inspirerade av och tillägnade mamma.
Och visserligen är jag dålig i matte. Men ändå!!
Fast vad spelar ett år hit eller dit för roll?
Hon fattas mig lika mycket.
Alltid fattas hon mig.
Som den klyscha vi båda har blivit.
Präriehunden har tystnat. Högklackade fötter smattrar mot asfalten utanför mitt fönster. Jag hör avlägsna skratt. Och jag längtar efter deras gemenskap. Till och med katten har övergett mig ikväll. Med min tillåtelse, förstås - det är trots allt jag som öppnar dörren ut till nattfriheten åt honom.
Men jag saknar honom den lilla stund han är ute. Det gör jag.
För han är trots allt den enda familj jag har. Här hemma.
Så deprimerande becksvart det är ute. Och då är det ändå inte "riktig" höst, vad nu det är. Enbart enstaka gula löv i det gröna, än så länge.
Men ljusen jag har tänt härinne gör en stor skillnad.
posted by carra at
22:48
3 Comments:
Hemskt med mammor som lämnade för tidigt. Min var så gammal och trött. Hon var rätt gammal när jag föddes så jag var inte så gammal när hon dog, men det var en stor lättnad. Och faktiskt känns det bättre så - jag som fasade för att hon skulle lämna mig, önskade det till slut.
By
Bloggblad, at lördag, augusti 20, 2005
Åh, vad fräckt av missen att vara ute och drälla. Löjs tycker jag är ganska fräck just nu också. För att jag inte ligger i sängen och myser med henne... :-s
By
Anonym, at söndag, augusti 21, 2005
Bloggblad: Jag förstår hur du menar. Så kände jag till sist när vi satt vid mammas dödsbädd. Hon hade så ont och det gick inte att göra något, lika skönt för henen att få somna in. Men sorg är egoistisk...
Sia: Min pälsboll vankar omkring och gnäller, otroligt irriterande! Jag vet inte riktigt vad det är, ibland är han som en enda jättebaby. Men säg inte att jag sa det ;)
By
carra, at söndag, augusti 21, 2005
Skicka en kommentar
<< Home