Tre positiva och ett minus

+ Underbar kväll tillsammans med Älsklings-Bollen på Lottas! Åh så välbehövligt att få flamsa och skratta! Och ändå ryms allvaret, smärtan. Att få vara fullständigt tryggt!



+ Vårt delade gapskratt åt denna replik:
Boel, kom ut ur garderoben!
Åsyftande bl.a. en bok och en troshylla och... nej, det går inte att förklara, så som privata skämt sällan går att göra. Men så mycket kan jag säga att "Freud would have a field day"! *fniss fniss fniss*



+ Har fått svar på mitt mail om den fatala förkortningen. Det verkar ha slagit ned som en bomb, typ "tänkte inte på det", och nu ska de ändra det.



- Grannen skrämmer nästan slag på mig, genom att helt plötsligt börja damma ett lakan strax ovanför mitt huvud när jag passerar hennes balkong på väg mot porten. Det fick mig att inse hur nära under huden rädslan för Hagamannen ändå ligger. Visserligen är jag relativt lättskrämd även vanligtvis, men den nästan paralyserande skräck som drog igenom mig när hon viftade till med lakanet gick bortom all rim och reson. Det var så nära att jag hade skällt ut henne! Usch!

Hmm...

I ett officiellt, här ej namngett sammanhang stötte jag idag på en förkortning bestående av bokstaven K tre gånger efter varandra. (Jag skriver så för att inte få hit en massa "troll", jag vet att ni kan se vad det blir.) Det var ett forum i det här sammanhanget, vars långa namn förkortats på detta sätt.



Jag måste säga att jag hoppade till. För mig är den förkortningen väldigt laddad! Och det förvånade mig storligen att det hade använts i ett sådant här sammanhang. Sååå olämpligt!



Jag kunde inte sluta tänka på det, så till sist satte jag mig och skrev ett mail till en av de berörda. Det är om inte en direkt protest, så i alla fall ett sätt att markera mitt missnöje. Det kändes mycket bättre efteråt. Så får de väl tycka att jag överreagerar då. Men för mig står den förkortningen för något så avskyvärt, att jag bara inte kan låta det passera.

Tisdagsblues med guldkant

Grått, dimmigt, blött, trött.
Vänskapsdate med Älsklings-Bollen efter jobbet piggar dock upp.
Samt att jag fick paketet med bl.a. ryska akvareller igår.
Grått, dimmigt, blött, trött.
Men jag kan måla världen.
Och skratta den skimrande tillsammans med min vän.
Det är oskattbart.

Behövligt måndagsfikagarv

Följande konversation hade utspelat sig hemma hos A (min arbetskompis) igår mellan A:s dotters kompis (vi kan kalla henne K, som i kompis ;)) och A:s sambo, S.
K:
- Varför gör man lumpen?
S:
- För att bli en man.
K:
- Ska inte du också ta och göra lumpen då?



Hahaha!



A berättade också om ett samtal mellan S och dennes son, T, som utspelades för ett antal år sedan. Av någon anledning hade samtalet kommit in på kastrering av hankatter.
T:
- Varför kastrerar man katter?
S:
- För att de ska bli lugnare, inte så heta!
T:
- Ska inte du kastrera dig, pappa?



Hårda bud! *asg*

Mutter

Paketet från Artistbutiken har inte kommit.
Det anlände till Umeå igår kväll.
Great!
Men:
- Vi får inte in några paket på helgen.
Sa killen på utlämningsstället.
Gaaaaaah!
Voffo gör di på dette viset?!
Visserligen har jag gott om färg och papper.
För att inte tala om underbara nya kritor.
Men mycket vill ha mer.
Så:
Vem kan jag stämma?!

Jag, en målarjunkie?

Längtar hem när jag är på jobbet.
För att jag vill måla.
Hela tiden vill jag måla!
Helst slippa jobba.
För att inte tala om att sova.
Och äta.
Blir nästan arg när jag måste laga mat.
Före jag får börja måla.
Ibland skippar jag helt enkelt middagen.
Ety målarhungern är värre.
Det börjar likna ett missbruk, banne mig.
Med en stor, avgörande skillnad:
Det gör mig så förbannat och hälsosamt lycklig!



Hälsningar Rödhättan
mellan torkande målningar, och
i otålig väntan på att maten ska bli klar
och uppäten...

En stad i rädsla

- Jag kör inte härifrån förrän jag har sett att du har gått in i trappuppgången! sa taxichauffören.
(ja, det blev sent ikväll! ;))
Och det är ju helt igenom rätt och omtänksamt tänkt.
Men det gör mig vansinnigt arg att vi - kvinnor - ska behöva tänka så!
Att den där jävla Haga-mannen ska få styra över mitt och andras liv!
Jag vägrar att vara rädd!
Förnuftig ska jag vara, och är, ja!
Men inte rädd.
Jag vägrar att vara rädd.
Varför ska jag vara rädd?
Är det inte samhällets skyldighet att se till att jag inte behöver vara rädd?
Men det är kommentarer som denna som drar in mig i rädslan.
Trots att jag vet att det sades enbart av omtanke. Om mig.
Och alla potentiella våldtäktsoffer. Kvinnor.
Men ändå!

"Vad är en vänskap, kan den förklaras"

Vissa dagar vaknar jag med gråten i halsen; dagar då sorgen gör rent fysiskt ont. Det är en sådan dag idag. Och jag har fruktansvärt svårt att få något gjort på jobbet.



Då är det tur att jag har mina underbara vänner! Jag har lunchat med Ingrid, pratat med Jennie-Pennie Kramkalas och Älsklings-Bollen, och ska ta en öl med Jennie efter jobbet. Jag blev så glad när Boel ringde att jag riktigt kvittrade. Och det hade jag väl aldrig trott att jag skulle göra en dag som denna!



Jag älskar mina vänner så mycket, och jag vill aldrig, aldrig ta dem för givna. De är helt enkelt bäst! :) Vackra också. *fniss* (Internt skämt. Fast de är förstås vackra!)

Skrattet och gråten förutsätter varandra

I kvällens avsnitt av Desperate House Wives begravde Bree Den Perfekta sin make. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle skratta åt en begravningsscen så snart (inte ens en månad!) efter faster B:s begravning! Men det var verkligen galghumor på sitt bästa... sådant älskar jag.



Sedan brast jag i gråt i alla fall! och missade hela slutet av avsnittet....



Jag är i alla fall glad åt en sak; att vi inte har öppna kistor här i Sverige!
Det var smärtsamt nog att se kistan med det vackra bårtäcket och veta, att hon sov där innanför...

Målande och tulpaner

Nu har jag varit och lämnat över den andra målningen, som jag har fått sälja. Det kändes rätt overkligt att få pengar i handen "bara sådär"! Men roligt.



I övrigt är det en regnig, grå dag, tillika "Bambi på isen"-halt. Jag har fortfarande inte fått de där kritorna jag beställde för en månad sedan. *surar* Tror jag ska köpa mig en bukett tulpaner. I olika färger, eftersom jag inte fått de där kritorna, menar jag, hahaha.

Olika arter?

Välkomna till kvällens Ad Lib, där vi ska lyssna på tre jubilarer; en svart, en vit - och en kvinna.



Hmm.

Dagens skratt

Samtalet vid fikabordet i eftermiddag kretsade kring musik till filmer och TV-serier. Bland annat kom Onedinlinjen på tal:
Jaa, kommer ni ihåg den, men hur sjutton var det den gick??
Chefen utbrast glatt:
Det vet jag! (Med sin höga basröst) Da-da-da-daaa!
Vi tittade konfunderade och inte så lite fulla i skratt på varandra.
Neej, det där kan jag då verkligen inte påstå att jag känner igen! sa någon.
Men! suckade chefen dramatiskt. Ni måste ju tänka er min röst tillsammans med en symfoniorkester och en massa stråkar! Har ni ingen som helst fantasi?!
Vi tittade på varandra igen, och någon, som ska få förbli anonym, svarar:
På något sätt känns den bilden väldigt skrämmande...

Första och sista

Sorgen går i cykler.
Det är alltid Ett Första.
(I ingen inbördes ordning.)
Första julafton.
Första påsken.
Första födelsedagen.
Första dödsdagen.
Första midsommar.
Första... många första blir det!



Dessutom finns det alltid ett sista!
Sista telefonsamtalet.
Sista orden.
Sista julaftonen.
Sista gången.
Sista... många sista blir det!



Jag har suttit här och målat.
Obsessively!
Och tänkt på faster B.
Alltid, alltid är faster B i mina tankar.
Just nu.
Sorg i mitt hjärta.
Faster B i mina tankar.



Jag har tänkt på Den Sista Gången.
Midsommar 2005.
Märkligt, egentligen - vi hade inte firat midsommar tillsammans på en herrans massa år!
Nu....
... är jag så glad att vi gjorde det just den här midsommarhelgen!
Att jag fick rå om henne just den helgen.
Midsommar. Som vi båda älskade.
Vi visste inte att det var den sista.
Tack och lov!



Vi visste bara att skratta - att njuta - att gråta - tillsammans!



Och att vi älskade varandra.
Även om vi inte kunde dela orden.

Habegär

Oh. My. God.
Skulle länka till Tori Amos.
(Efter att ha gjort en målning inspirerad av hennes sång "Twinkle".)
Då hittade jag det här!
Oh!! My!! God!!
Den måste jag ha, kosta vad det vill!

Nej, nej, nej...

... jag börjar känna av nacken!
De första stingen.
Ett slags dovt tryck.
Som ökar i intensitet.
Åsså den där punkten...
... den där punkten som är min Akilleshäl.
När det börjar "durra där" - då är det fara å färde!
Jag vill inte. Orkar inte.
Få ont igen!
Det är OK med lite ont i axlarna.
Det kan jag ta.
Men inte den där punkten!
När värken sätter in där.
Då slås jag ut fullständigt.
Ord kan inte beskriva hur ont det gör!
Nu har jag smort in de ömmande partierna.
Och hoppas på det bästa.
Kanske kan jag "mota Olle i grinden".

Vad söt han är...

... den kära pälsbollen. :)
*ätaätaätaätaäta* hördes det från köket.
Men plötsligt kom han springande.
Kurrhoppade upp i soffan.
*kelakelakelakela*
När öronen var tillräckligt omskötta blev det en ny rusch.
Tillbaka in i köket.
*ätaätaätaätaäta*

Men oj!

Det är femton grader kallt ute.
Och det blåser.
Fatta vad jävla kallt!
Alldeles för tunt klädd har jag varit också.
Men - det finns värme i kylan.
Idag har jag fått sälja en målning.

Ännu mer najs

Börjar dagen med att få en komplimang.
Inte illa!
Solen skiner, dessutom.
(Fast det är svinkallt!!)
Idag ska jag sluta tidigt.
Efter två långa arbetsdagar.
Long live flexen!

Najs & bajs

Najs:
• Har skrattat högt och glatt med några av mina kollegor idag.
• Du måste ha ett trevligt jobb, som får göra människor glada! (Sagt av en människa, som jag just gjort glad.)
• Får en förfrågan om jag säljer mina målningar. Och vågar svara ja, trots att det är hybris och förmätet och allt det där som min egen variant av Jante skriker om.
• Ung pojkvasker flirtar med mig vid busshållplatsen!!
• Kreativiteten flödar just nu. Man kan nog faktiskt säga att målandet börjar likna en "obsession", fast på ett positivt sätt. Eller passion, som är ett trevligare ord.
• Lunch med Jennie.
• Samtal med Älsklings-Bollen - tack för ditt stöd!
• Oerhört vacker musik på det för mig nyupptäckta programmet Ad Lib på P2, som inspirerar i hög grad. Musiken alltså. ;)



Bajs:
• Upptäcker att jag har gjort ett misstag på jobbet, som inte direkt drabbar någon, men gör det lite besvärligt för en del personer.
• Gråvädersblåst och långt till sommaren.
• Stress på jobbet. Och medföljande tvivel på min duglighet.
• Taggtrådssaknad.



Dagens bonus:
Att najsen är fler än bajsetn. Heh!

Puh...

... det är en sådan där kväll igen.
När jag bara gråter.
Och målar.
Jobbstressen slår igenom taket just nu.
Värre än vanligt. Är det.
För jag är redan så slutkörd.
Ibland tänker jag hädiskt:
Älskade faster B... f*n ta dig!
Varför måste du dö just nu?!
Mitt i smällkalla jävla vintern?!
Pah...
... som om det skulle vara lättare om sommaren!
Men det hjälper att tänka så.
Hjälper att vara arg.
Hur hädiskt och hemskt det än kan tyckas vara.

Champagnekväll hos Ingrid

(Med anledning av att hon har fått en doktorandtjänst.)



Det är ju flera veckor sedan jag drack champagne!
(Boel, avd: Det här med champagne börjar bli en trevlig vana i vårt gäng. ;))



- Blodmat - euch! Neej, det gillar inte jag.
- Men Carra, du är ju vegetarian!
(Pellen sets things straight.)



Mitt värsta hårmisstag var när jag ville se ut som Whitney Houston, och glömde att hon är svart och jag är vit...
(Jennie)



Nu har jag upptäckt att det bor en hund i grannen!
(Den ständigt lika observanta Ingrid.)



Alltså, den kvinnan blir upphetsad av fröväxter!
(Ingrid, avd: Vi ska nog inte gå in på bakgrunden till detta uttalande...)



Tänk om du skulle se ut som du är!
(Jennie till Boel, avd: Glöm det där med snäll flicka...)



Bilder från kvällen finns här.
Tack till mina fantastiska vänner, som får mig att skratta även när hjärtat gråter. I love you guys!

Hahaha!

Det var värt hela den här periodens TV-licens att få se Paolo Roberto i paljetter...

Längtan efter sommaren

Här en bild som jag tog i somras, och som jag nu har "stylat" till lite i Photoshop.
Min längtan efter sommaren blev inte precis mindre efter det... ;)

Kattkur

Finns det bättre medicin än en katt? (Om man nu inte är allergisk eller avskyr dem, förstås...)



Jag kom hem helt slutkörd efter en otroligt intensiv dag på jobbet, kastade i mig lite mat och kröp sedan ned i sängen för att ta en tupplur. (Cat nap, hehe.) Men det gick inte, ögonen brände torra och hjärnan skenade. Jag kände mig helt igenom hudlös, hade ingen ork, ingen motståndskraft kvar.



Då hoppade katten upp i sängen.
Med ett mjukt kurrande.
Som han reserverar bara för mig.
Han kröp tätt intill mig, och bad skamlöst självbelåtet om kel och smek. Jag virade in mig i honom och formligen öste ur mig både kel, smek och pussar. (Det senare är han inte så förtjust i, men han finner sig i det.) Han spann, så att han nästan lyfte från sängen.



Då började jag gråta, helt oväntat (eller kanske ändå inte), och stort, ont. Kisse fann sig stoiskt i en extra hård kram och att bli tårvåt i pälsen.
Vi behöver varandra.
Det bara är så.



Efteråt slickade han min kind.
Efteråt somnade vi.
Efteråt vaknade jag av en sträv kattkyss.
På näsan.



Nu ska jag nog kunna ta mig igenom den här kvällen, trots att jag är både trött och genomledsen.
Men för säkerhets skull håller kisse vakt över mig.
Gyllene ögon som plirar kärleksfullt.
En spinnande massa av varm kattkropp intill mitt lår.
Och hur han kurrar när jag petar med fingrarna i hans päls.



I vissa stunder kan man förlåta dem, pälsbollarna, för allt, allt!

Dagens citat

Jag kräver att ni som har headset har på er en mössa med en röd lampa när ni pratar i telefonen!
(Min frustrerade chef, avd: Hur f*n ska jag annars se att ni är upptagna?!)

Tröst för ett tigerhjärta

Har ett väldans flyt i målandet ikväll.
Trots, eller kanske just för att jag bara lattjar.
(Jämfört med gårdagens hjärteblodsmålande.)
Kastar då och då ett ögonkast på Eight Legged Freaks.
Som visas på Femman.
Den är så oförblommerat B-film att den är rolig.
- What exactly is that?
- A spider, man!
Efter en dag full av gråt i halsen hör jag mig själv skratta.
Högt och från hjärtat kommet.

Stundtals...

... blir jag så ledsen, så ledsen.
Att jag nästan inte kan andas.
Och gråten trycker i mitt bröst.
(Om ni ursäktar klyschan.)
Jag vet att det här kommer att tid.
Jag vet att de här stunderna hör till.
Men jag vill ändå inte kännas vid dem.
Jag vill inte.
Orkar inte.
Gråta mer!
Istället målar jag.
Det är också en sorts gråt.

För övrigt...

... tycker jag att Konstnärsshopen borde ge mig ett rabattkort snart.
Bara idag har jag sponsrat deras fika för fyra veckor framåt! ;)
Men, jaja.
Whatever makes me happy makes them happy.
Och det är ju fint så.
(Eller om det är tvärtom.
Fint ändå.)

Klädsel för insomniacs?

Vilken tur att de har rea på underkläder på Den Där Butiken.
Jag behöver en behå för påsarna under ögonen.
Nu är frågan:
Svart eller röd?
Spets eller kysk mormorsbomull?
Push up... nej, kanske ändå inte.
Åsså den eviga frågan:
Vilken storlek??

Kattförundran

Mitt i alla starka känslor under målandet.
Så får jag syn på kisse.
Han sitter alldeles stilla.
Sådär stilla som bara en katt kan sitta.
(Inte ens svansen rör sig!
Bara en sådan sak.)
Men hans ögon rör sig.
De följer penselns dopp i vattenglaset.
Färden över till papperet.
Det frenetiska målandet.
Doppet i vattenglaset, på nytt.
Tillbaka till papperet.
Stora, stora kattögon.
What the dog are you doing?!
Tänker han.
Men han låtsas oberörd.
Ingenting imponerar på eller förvånar en katt.
Vet ni väl.

The Return of the Vardag

Så har man överlevt första arbetsdagen efter ledigheten då. Mycket att göra, skönt, men ganska ledsen stundtals. Håller på att bli förkyld också - fin timing - not! :P



Men jag har i alla fall fått prata med Felicia. Ett viktigt samtal. Min fina vän.

Nää...

... verkligen dags att gå och lägga sig nu!
Trots allt.
Har målat och målat.
Samt gluttat/lyssnat på "Musikredaktionen rekommenderar".
Tack och lov!
Hur skulle jag annars ha upptäckt Johnny Cashs sång "Hurt"?
Sååå mäktig!
Den ska bli min.
I sinom tid. ;)



I wear this crown of thorns
upon my liar's chair
full of broken thoughts
I cannot repair
beneath the stains of time
the feelings disappear
you are someone else
I am still right here

Inte för att jag tror på Gud...

... men "Gud signe" mina underbara vänner!
Ikväll skrattade jag in några välbehövliga strimmor sol i mitt hjärta.
Tillsammans med dem.
Och då har vi ändå pratat om Döden.
Nu ska jag måla en stund.
Strunt samma om det är sent på kvällen.
På måndag kallar vardagen igen.

Snabbis

Vilka vackra skymningar det är såhär års! Jag satt på bussen på väg hem från stan och bara njöööt av panoramat på himlen. Den som ändå kunde måla med sådana färger!



Har fikat med Bollen, och ska snart sätta mig på bussen igen, har bjudit hem mig själv till Jennie och Pellen ikväll :) Efter nästan en vecka av (självvald) isolering känns det skönt med sällskap igen. Mina älskade vänner, som jag känner mig trygg med, och som står ut med mig när jag bara pratar om mig själv ;) och/eller kanske inte orkar vara så himla supertrevlig. Jag får bara vara när jag är med dem. Jag är lyckligt lottad!

Verklighetsflykt

Jag fortsätter att frossa i film. Ety allt är så upp och ned just nu. Mest ned. Så svårt att skratta, att ens le. Jag kan inte läsa, har inte den koncentrationen, och då är det allvarligt! :/ Jag sover (en masse), ser på filmer, målar (allt hamnar inte i bloggen, tro mig! ;)), kelar med kisse, lyssnar på musik, och gör... just ingenting.



Igår såg jag två filmer, Quiz Show (på DVD) och The Breakfast Club. Jag har en liten Ralph Fiennes-frossa just nu, tycker så mycket om hans vackra, sensuella magnetism i kombination med obestridliga begåvning, jag har gillat honom i tio års tid, och finner tröst i att se honom på film, jag vet faktiskt inte varför. Quiz Show är en av hans första filmer (jag har sett nästan alla, yeah that's right, jag är ett fan! ;)) och förutom att det är en väldigt bra film så är han osedvanligt vacker i den. Det räcker gott för mig just nu. Jag orkar inte med drama, djupa känslor, mörka underströmmar, etc, just nu, jag vill bara bli underhållen. Det, och dregla lite på kuppen! ;)



The Breakfast Club är ju en gammal kultfilm, som fortfarande håller. Jag gillar särskilt det som sedermera skrivs i uppsatsen:



Dear Mr. Vernon,
we accept the fact that we had to sacrifice a whole Saturday in detention for whatever it was we did wrong.
But we think you're crazy to make an essay telling you who we think we are.
You see us as you want to see us...
In the simplest terms, in the most convenient definitions.
But what we found out is that each one of us is a brain...
...and an athlete...
...and a basket case...
...a princess...
...and a criminal...
Does that answer your question?
Sincerely yours,
the Breakfast Club.



Dessa jävla normer! Och alla de där självrättfärdiga människorna, som bara ser det de vill se (och fördöma)...



Ikväll var det dags för Ice Age, en av mina absoluta favvofilmer. Jag var tvungen att slå en pling till pappa och tipsa honom om den. Han är barnsligt förtjust i tecknat, precis som jag, och han behöver skratta lika mycket som jag gör just nu. Faktum är att jag har svårt att komma på en film som så enkelt och skönt får mig att skratta som Ice Age! Speciellt den förhistoriska ekorren, eller Scrat, som den visst heter.



Det var aningen ovant, men skönt att höra ljudet av mitt eget skratt igen...



Speciellt åt detta, min absoluta favoritreplik, som jag kunde ha dödat för att ha fått skriva själv:







Det här är säkerligen jordens tråkigaste blogg just nu. Men den är min. Många gånger har jag skrivit för andra (inte uteslutande, men med läsare i åtanke), men just nu orkar jag faktiskt bara skriva för mig själv.



An ill-favored thing, sir, but mine own
(William Shakespeare, As You Like It, se även Quiz Show)

Kaffe, film och minnen

Faster B var fantastisk på att köpa julklappar och presenter; kom alltid med "rätt" grej, som passade just den personen. Jag har fått så många fina presenter av henne... små söta kort också, fast ibland kunde man undra hur gammal hon trodde jag var! ;) Jag hittade just ett häromdagen, det kort hon skickade när jag började på mitt nuvarande jobb för tre år sedan. Brast i gråt, det var lite larvigt och putte-nuttigt, men det fanns ju en sådan kärlek i det där kortet! Vilken tur att jag är så dålig på att slänga kort och brev... nu kan jag ha kvar det kortet som ett fint minne av henne.



Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan hennes julklappar. De senaste åren har hon gett mig jättefina muggar i julklapp, svarta med samiska runor, underbara att dricka ur. Två av dem har tyvärr gått sönder, men ännu har jag två kvar plus en mindre kopp i samma serie. När vi träffades i midsomras, sista gången som det skulle visa sig bli, så berättade jag för henne hur mycket jag tyckte om de där muggarna, och hon blev glad och sa att då skulle hon fortsätta ge mig dem, "jag tänkte annars att du skulle tycka att jag var lite fantasilös".



Nu när hon är borta... usch vad det tar emot att skriva de orden!... så har jag bestämt mig för att själv köpa de här muggarna, som minne av faster B. Som tur är så står det en URL-adress på en lapp under dem, så jag surfade in där idag, medan jag sippade kaffe ur just en sådan här mugg. (Mycket kaffe idag.) Till min förvåning visade det sig att det finns återförsäljare både här i Umeå och i Lycksele, så det blir inga problem att få tag på dem.



Det känns så hjärtegott att få samla vidare på de här muggarna! Det tror jag att hon skulle ha tyckt om.



Sedan har jag tagit mod till mig och ringt Hudmottagningen, för att få ett nytt recept för eksemen i hårbotten. Min sjukhusrädsla är så stor, att det t.o.m. är motigt att ringa till sjukhuset! Fånigt, jag vet. Syster S är tack och lov jätterar, så när jag väl har lyckats ta mig i kragen och ringa, så går det bra. Nu får jag inte receptet förrän i slutet av nästa vecka, tyvärr, men jag får ju skylla mig själv när jag väntat så länge med att ringa. Skönt att ha det bortgjort i alla fall. Så får jag bara hoppas att dr T inte får för sig att h*n vill träffa mig innan h*n skriver ut receptet! ;) Jag vet att det inte är någon "farlig" undersökning, herregud, h*n ska ju bara titta i min hårbotten, men det hjälper inte; det är en fullständigt irrationell rädsla! Tur att jag har underbara vänner, som ställer upp och följer med mig utan att göra någon big deal av det hela. Jag är lyckligt lottad, med sådana fina vänner!



Har tittat på den underbara filmen The African Queen, som är en av mina absoluta favoritfilmer i all sin enkelhet. Jag skrattar fortfarande åt den där scenen där Hepburn/Rosie häller ut Bogarts/Charlies gin! Den där prudentliga minen hon har, och han är så jäkla bakis att han inte ens orkar bli arg. :) Visst är det ett av de mest fantastiska kärleksparen på film i filmhistorien?



En skön dag idag, lite mindre ont i hjärtat. Jag behöver nog den här ledigheten, after all.

Filmtajm

Det finns få saker som är så avkopplande och som ger en sådan förströelse, som att se på film. Och jag behöver verkligen förströelse just nu! To take my mind off other things... Jag hade först tänkt gå på bio ikväll, men jag kände inte riktigt för att trängas med en massa folk, så istället hyrde jag två filmer. Jag ville inte ha något tungt & dramatiskt, eller - ännu värre! - något sorgligt. Egentligen ville jag ha något som fick mig att skratta. Men alla komedier jag tittade på verkade så löjliga och oväsentliga.



Istället blev det en romantisk film, The Notebook, och en actionrulle, Batman Begins. Den första var helt OK, om än för lång och tämligen förutsägbar. Men det kan vara rätt skönt, om man inte orkar med något dramatiskt och engagerande. Dessutom är , Ryan Gosling rätt söt att titta på. ;) (Undras om jag håller på att bli tantsjuk...? ;))



Batman Begins var bättre, fast även den alldeles för lång. Varför i all sin dar ska alla filmer vara så jäkla långa nuförtiden?! Hur som helst, så var den snyggt filmad och med en mycket bra Batman (Christian Bale; det gör inte helt ont att titta på honom heller, för den delen). Bra skådisar överlag, faktiskt, roligt att se Gary Oldman för en gångs skull göra en snäll roll! Men den där Katie Holmes kunde de ha besparat oss, tycker jag. Hon var ungefär lika övertygande som Linda Evans brukade vara... Banne mig om jag inte tror att min kisse skulle ha haft mer kraft att ge i Holmes roll, trots att han är av fel kön, hahaha!

Ego

Det värsta är, att jag känner mig så värdelös!
Usel usel usel!
Uselt syskonbarn. Som nästan aldrig hörde av sig.
Och vad har jag då för rätt...?
Tänk om hon dog, utan att veta att jag älskade henne!



Usel vän. Som nästan aldrig hör av mig.
Och vad har jag då för rätt...?
Och tänk om...
nej, den tanken är för svår!



(Ja, självömkan. So sue me!)

Dagboksanteckning...

... varning för känslopjunk - läs på egen risk!



De här första dagarna på det nya året har jag inte gjort många knop. Mest bara legat på soffan och läst eller stirrat i taket eller glott på TV. Jag har inte ens kunnat måla! Det har varit rätt skönt, ja inte det att jag inte kunnat måla, men själva den tysta, melankoliska sinnesstämning jag varit i (och är). Jag har stängt av allt, för jag har inte orkat känna och tänka så mycket. När jag tänker på att faster B är borta för alltid - verkligen för alltid - så känns det som om jag ska gå sönder. Och jag orkar inte med det. Hellre då det tysta vemodet i vacker opera och närstudiet av taket. Det är lustigt att man kan tänka så mycket, och samtidigt ändå inte tänka alls. Paradoxalt nog.



Den första tiden efter beskedet om att faster B så oväntat lämnat oss var jag lika arg som ledsen, och jag kunde bara inte ta in det, ville inte, orkade inte förstå vad som egentligen hade hänt. Det kändes så orättvist! Hon var ju frisk som en nötkärna (en sanning med modifikation, som det skulle visa sig) och borde rimligtvis ha haft minst 10 år kvar. Och hon kunde ju inte vara borta, inte faster B, så levande och i farten, alltid alltid hade hon ju varit där...



Det var först när vi stod där i trappuppgången utanför hennes och farbror S:s (som dog för två och ett halvt år sedan) lägenhet, i väntan på att kusin J skulle komma och låsa upp åt oss efter begravningen... det var först då jag förstod att hon verkligen har lämnat oss. Inte skulle hon ju låta oss stå där och vänta! Hon skulle öppna dörren och skratta och glittra med ögonen... jag stirrade och stirrade på dörren, men inte att den öppnades.



För hon fattas oss.



Det var nästan så att jag skulle ha gått och jobbat idag, trots att jag har semester. För att få något annat att tänka på. Eller inte tänka på, hur man nu vill se det. Men samtidigt så är jag tacksam för den här veckans semester, respiten från jobbet, orkar inte med det gamla vanliga tjatet och tjafset och allt det där som hör till den här perioden av mitt jobb... Paaah! (som matadoren i sagan om Tjuren Ferdinand säger på julafton.)



Nej, jag ska ta vara på de här dagarna. Det är långt till sommarsemestern... ;)
Kanske jag skulle börja med att testa de akvarellpennor, som jag vann på Tradera och som damp ned i brevlådan idag. Metallicfärger, minsann, och det kändes som lilla julafton när jag öppnade paketet, trots att jag visste vad det innehöll, och det är ju inte klokt, egentligen, att jag ännu inte har provat dem... :/