En lång väntan, snarare än spöken och demoner

I vanliga fall föds en idé i form av en dialog inne i ens huvud, där den ena rösten kastar fram ett uppslag, som den andra sedan varsamt prövar /.../ När det här har pågått är det istället så att den kritiska rösten blir mer och mer blodtörstig, tills idéerna dör innan de ens tagit form. Det är en sorts missfall.



Det säger Bengt Ohlsson, författare till bl.a. förra årets Augustprisvinnande roman Gregorius, i en lång, läsvärd artikel om skrivkramp av Pontus Dahlman i DN. Jag nickar och kan bara hålla med. Fast för min del har det känts, som om den kritiska rösten har tagit död även på den innotiva rösten, inte "bara" idéerna. Som om jag bara har haft en enda röst kvar, den kritiska, som upprepat sitt mantra, sin självuppfyllande profetia:



- Du kan inte skriva för du har inget att skriva om!



Den främsta behållningen av skrivarkursen var därför det lugn, som sänkte sig över mitt sedan en lång tid tillbaka olyckliga & frustrerade skrivarjag. Jag vet nu att jag kan, jag vet att där finns något som vill bli berättat, bara jag ger det tid. Eller som Staffan Söderblom, lärare på kursen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, säger i artikeln:



Men ofta handlar så kallad skrivkramp bara om en litterär väntan, en nödvändig period av eftertanke där man på ytan inte gör något särskilt.



Jag tycker om tanken på att jag skulle befinna mig i en litterär väntan. En väntan där jag kan dra fram en skön fåtölj, slå upp ett glas rött och sitta framför den litterära brasan och värma frusna skrivarfingrar. Jag är ju väldigt fort, väldigt otålig. Men det känns som om jag har tålamodet för den här väntan.