När sanningen uppdagas...

Min tidning tipsade mig om att Ulf ikväll skulle få reda på att han har en syster, samt vem som är hans mamma. Eftersom jag älskar ICA-reklamen lyckades jag komma ihåg i flera timmar att jag skulle titta på TV4 klockan nio. Och "de" (reklammakarna) svek mig inte denna gång heller; när jag såg vem som är Ulfs mamma brast jag i ett gapskratt, som fick Mjau-Mjau att undrande titta upp från sin tupplur. Hahaha! Så jäkla bra! Kudos till en viss skådespelare som vågar driva med sig själv och en av sina mest kända roller ;)

Apor och poesi

Efter att ha läst och skrivit om V. S. Naipauls Att läsa och skriva. En personlig betraktelse, sitter jag nu här med både Fay Weldons självbiografi auto da fay och Wislawa Szymborskas Dikter 1945-2002. Och kommer osökt att tänka på Shw och ordet pretentiös. vinkar och blinkar till shw För det kan ju tyckas tämligen pretentiöst med både Naipaul och Szymborska, men jag kan intyga att de båda är såväl "lättlästa" som tillgängliga, och vad är det förresten för fel på "pretentiös"? ;)



Inget, skulle jag vilja säga. (Mest som en påminnelse till mig själv.)
Sedan skrattar jag högt åt minnet av den fullständigt bisarra tågresa mellan Stockholm och Uppsala, som Shw och jag företog i tisdags. Jag är övertygad om att ingen som satt i den kupén kommer att glömma oss!



Det började med att vi, på omvägar, började prata om Pride. Tankspridda och ständigt lika "felhörande" (förklaring kommer strax) Johansson frågade Shw vad årets tema var, glömsk av att jag egentligen visste det. Hennes svar fick mig att stirra i fasa på henne och förfärat utropa:
Apor?!
(Redan här började vi väcka en viss uppmärksamhet, tror jag.)
Nej, nej - hatbrott! utbrast Shw lika förfärat.
Och sedan började vi tokskratta, ja formligen skrika av skratt, och det var helt omöjligt att sluta; varenda gång vi försökte brast det för oss på nytt. (Gud vad jag älskar sådana där delade vänskapsskratt!)
Ja jag tänkte väl! suckade jag till sist och torkade skrattårarna. Nog för att vi ska ta tillbaka vissa ord [och omdefiniera dem], men apor var väl ändå att ta i!
Tro mig, jag menade detta i all uppriktighet och omtanke, men så snart jag sagt det hörde jag själv hur knäppt det lät. Åsså var vi igång igen!



När vi väl hade samlat oss, sent omsider, kom jag på att jag skulle överbevisa henne om att det inte var pretentiös att läsa Szymborska. Så jag tog helt sonika upp boken, som jag till min glädje hade hittat på Kulturhuset, och började läsa dikter för henne. Huvudena höll vi tätt ihop, för att hon skulle höra bättre. (Nej det är inget fel på hennes hörsel, men Uppsalapendeln slamrar!)



I plomberade järnvägsvagnar
åker namnen genom landet,
och vart de far på detta sätt
och om och när de stiger av.
fråga mig inte, jag vet det ej



började jag högtidligt deklamera.
Och vid det laget bestämde sig nog de flesta omkring oss för att vi helt enkelt var galna; först hysteriskt skriande av skratt och gapande om apor och hatbrott, sedan kuttrasju över en poesibok! :D



Men det bjuder jag, vi, så gärna på. För den där stunden av genuin vänskapslycka kan jag leva länge på. Puss på dig, Shw, säger jag bara, och läs nu din Szymborska som en duktig flicka! Även om du, som jag, avskyr sådana, duktiga flickor alltså. Du kan ju alltid vifta lite extra med din fjollskrivbok, som motvikt! ;)



Dikten "Ännu", som jag citerade ur ovan, återfinns i diktsamlingen Rop till Yeti från 1975, och jag rekommenderar alla som tycker om poesi att läsa den. Det är en mycket stark dikt, som verkligen inte är något att skämta om. Men jag tror nog, efter att ha sett en intervju med henne på skrivarkursen, att Szymborska skulle skratta lika gott som Shw och jag åt den där episoden på tåget.

Inatt jag drömde något som...

Visst är det märkligt med drömmar? Eller rättare sagt vad och/eller vilka som kan förekomma i dem? Det sägs ju att drömmar är ett sätt för hjärnan att bearbeta händelser, intryck, känslor etc. Och en populär tolkning av vad de personer som förekommer i drömmarna betyder är att de är delar av en själv. Må så vara; jag har ingen egentlig uppfattning i de frågorna. Men jag fascineras av drömmar, det gör jag.



Inatt drömde jag t.ex. om J, min bästis när jag gick på gymnasiet. Jag har inte träffat henne på åratal, och kan rent ut sagt inte begripa varför jag drömmer om henne. Vi hängde ihop som ler och långhalm under ett par år, och sedan gled vi ifrån varandra, som det brukar gå med tidiga vänskaper. Precis som ett antal andra vänner har kommit och gått i mitt liv. (Förhoppningsvis inte som mina nuvarande vänner ska gå ut ur mitt liv, även de! Den tanken gör så ont, att jag inte ens förnuftsmässigt kan angripa den!)



Ändå är J den enda som jag uppfattar har svikit mig. Ett svek som gick djupt; kanske, eller högst troligtvis för att jag var så ung och naiv, och så totalt oförberedd på att bli "dumpad" av henne. Ändå vet jag inte riktigt vari hennes svek skulle bestå, varför jag betraktar det som ett svek. Det är som sagt vanligt att ungdomsvänner växer ifrån varandra. Kanske för att hon var den första som jag förlorade? (Ja, jag såg det och ser som en förlust. Drama queen, you know.) Hmm, ja, kanske. Men det som gjorde mest ont var det brev (ja, brev! hon kom t.o.m. och överlämnade det personligen!) hon skrev som förklaring till varför hon inte ville umgås med mig längre; jag var alltför barnslig, gnällig, klängig, negativ, självupptagen, and whatnot. Ord som åt sig in i mitt hjärta. Och som har stannat där, faktiskt.



Det är nog helt riktigt att jag kan vara allt det där, allt emellanåt. Men jag vill hoppas och tro att jag kan vara en god vän, också. Jag har kämpat och kämpat för att bli, att vara en god vän. (Vad nu det är! Det torde finnas nästan lika många definitioner som det finns vänner.) Och kommit så långt att jag kan acceptera att jag är olika vän med olika vänner, och att jag är en mänsklig vän. Jag känner mig trygg med mina vänner, trygg i att de accepterar mig för den jag är, med fel och brister. Och att de kanske, förhoppningsvis inte ska lämna mig.



Sedan tänker jag på hur oerhört ensam jag var för bara ett par år sedan. Och funderar på om det kan hända igen. Även om jag är en annan person idag, starkare, självständigare och (förhoppningsvis! :D) klokare. Ändå kan det emellanåt gnaga till av vassa tänder i mitt hjärta av oro över att jag återigen ska förlora de jag älskar och behöver. Patetiskt kanske, men så är det.



Jag vill absolut inte lägga skulden på J. Men det där brevet satte sina spår, det gjorde det. Och dessutom har jag känt mig sviken av mamma under större delen av mitt liv; jag var nummer två i hennes liv, flaskan nummer ett.



Frågan är bara varför detta dyker upp nu, när jag mår bättre än jag någonsin har gjort, varför jag drömmer om J, och vad det egentligen implicerar. Då tänker jag på vad ER frågade mig:



Tycker du att du har rätt att vara lycklig?



Jag står nog fortfarande utan svar på den frågan. Vad än mitt intellekt försöker säga mig.

Får man vägra solen?

Det verkar betraktas som hädelse i detta land. Och tro mig, jag älskar solen lika mycket som gemene man. Men ibland... ibland vill jag inte umgås med den. Som idag. Det är nästan oanständigt vackert ute, och skönt ljumma vindar smekte mina bara armar när jag cyklade till ICA (haha, skrev CIA först!) för att handla. Ändå ligger jag här på min obeskrivligt slitna, fula, men ack så sköna soffa. Jag har så mycket jag hellre vill göra inomhus idag. Skriva, läsa, lyssna på musik, måla, kela med kisse, dricka kaffe, kanske ta en tupplur i soffan.



Så då gör jag det. Vägrar solen. Och även om ett förfärat samvete piper till ibland - hur kan du vara inne när det är så vackert väder?! - så njuter jag hejdlöst. Yep. Så är det. ;)



Men tro mig, om solen skiner imorgon, då kommer jag att sticka ut fortare än ni kan säga jaha där ser man! Ety det finns då gränser för hur mycket man kan vägra solen i detta land - jag säger bara "november"! :D

Uppdaterat

Nu har jag svarat på era kommentarer. Så nu kan jag med gott samvete gå ut i solen! :D

"Man skriver inte bättre än man läser"

Ovanstående är ett citat av Einar Ökland, som tycks mig bra som en rubrik när jag ska (försöka) skriva något om förra veckans skrivarkurs. Öklands ord var också de första som vår lärare, Malin, skrev upp på tavlan, när vi började kursen, och de slog an viktiga strängar i min skrivarsjäl!



Det är svårt att sammanfatta en vecka, som i så hög grad kretsade kring just läsande och skrivande. Det var inte fritt ifrån att huvudet snurrade och t.o.m. den här bok- och skrivartoken ville värja sig i slutet av kursen. Efteråt kändes det nästan som om jag hade tömts på ord; kanske är det därför jag har haft svårt att skriva om kursen. (Även nu går det trögt. Men jag har gett mig fan på...!!) Det tog ju tid att smälta den också, förstås. Det var faktiskt en välsignelse - alldeles frånsett att jag ville vara tillsammans med mina vänner - att jag hade bokat in ett par dagar i Uppsala tillsammans med Felicia och Jennie, så att mitt skrivartrötta huvud fick vila. :)



Kanske har jag lite skrivkramp också, precis som på kursen... hur man nu kan ha lite skrivkramp! Hmm. Det handlar nog snarare om prestationsångest, då som nu. Bäst att dra ut kontakten till hjärnkontoret och bara låta fingrarna flyga över tangenterna, tror jag.



Vi var ett gäng på tio kvinns, varav en lärare (Malin). Ett otroligt trevligt och homogent gäng, i vilket jag genast kände mig trygg. Nog så viktigt när man ska presentera sina texter... Min rumskompis Anette och jag fann varandra tämligen omgående, och många och långa var de diskussioner som avhandlades i vårt rum om kvällarna. Skönt! Jag brukar ju komma överens med de allra flesta, men det var en bonus att det blev någon som jag hade... 'scuse me, har så mycket gemensamt med. Vi bestämde oss ganska snart för att skicka texter till varandra framgent. Och om det var något jag önskade mig av denna kurs så var det att "få" en läsare till mina texter!



Det gick si och så med skrivandet den här veckan, som sagt. Precis som när jag var på Fridhem, come to think about it. Ändå fick jag en sådan fin respons på mina texter (två gamla och en ny). Nej jag ska inte säga "ändå", för det låter så ringaktandet; de goda läsningarna var som balsam för mitt något sargade skrivarsjälvförtroende. Och det var vinst nummer två med den här kursen; jag fick bekräftelse på att texterna håller, att jag duger!



I slutet av veckan fattade jag ett drastiskt, men välbehövligt beslut om Berättelsen. Och nu kliar det i fingrarna efter att få börja skriva... men för ovanlighetens skull känner jag mig inte stressad och/eller otålig. Jag vet att den finns där någonstans inom mig. Jag vet att jag vill skriva den och att jag kommer att skriva den - på ett eller annat sätt.



Detta trots att det "kvinnliga jamandet" piper i mitt öra, att de bara sa så för att vara snälla, att bra kritik inte behöver betyda att det är bra det jag skriver... suck!!! Allvarligt, jag fattar inte hur jag kan vara så kaxig å ena sidan, och så bedrövligt modstulen å andra sidan! Hmm, det är väl skrivandets Janus-ansikte igen. (Igen och igen och igen!)



Nåväl. Förut skrivandets ups and downs bjöd veckan på en helt fantastiskt vacker ö (Bohus-Malmön), som jag halvt om halvt förälskade mig i. Jag skulle kunna tänka mig att hyra ett hus och sitta där en hel sommar och (försöka) skriva! Jag har skrivit upp det på min "Viktiga projekt att genomföra i framtiden"-lista, på samma rad som "hyra lägenhet/hus i Prag och i Grekland för att skriva". Hm, den är kanske lite ensidig den där listan :) fast det står faktiskt ett par andra punkter också. Men de är hemliga än så länge. Trots att jag skvätter ut mig själv över hela "intär-nätet" i tid och otid så vill jag behålla en viss mystik! ;)



Skrivandet, skrivarkompisarna och öns skönhet i all ära, men den bästa stunden på hela veckan var faktiskt den ca fyrtio minuter långa promenad som jag tog i regnet på tisdagen, bara jag och regnet som smattrade mot huvan på Anettes regnrock, som jag hade lånat. Jag kom till ett par viktiga insikter där i regnet, faktiskt. Och det var den enda stunden jag hade helt för mig själv under den här tiodagarstrippen, vilket var behövligt. Vilket bara bevisar att jag är en ensamvarg, är jag aldrig så social!



Sista kvällen stod vin och räkor på menyn, utom för vegetarianen, yours truly, då, som istället avnjöt ugnsrostade grönsaker - en delikatess som jag aldrig ledsnar på! - till det vita vinet. Vi skrattade nog ned både takputs och lappar (ursäkta, internt skämt!) den kvällen, speciellt under vår skrivarstafett, då tre högst egensinniga texter författades av tio högst egensinniga kvinnor. ;) Fast jag blev i ärlighetens namn lite less när det sjöngs som mest; då satte jag mig på bron och rökte och försökte inhalera så mycket av Bohus-Malmöns magi som bara gick, att ta fram under mörka, kalla vinterdagar! En katt stack nyfiket fram sitt söta pälsansikte runt knuten på häcken, och jag lockade dit den; sedan satt vi en bra stund och kelade och pratade. Även det ett minne att njuta av längre fram! Hu så jag saknade Mjau-Mjau i den stunden...



Slutligen, den kanske viktigaste lärdomen från denna kurs:



Det konkreta blir aldrig banalt. Det är det abstrakta som kan bli banalt.
(Malin, vår eminenta lärare)

La dolce vita

Tänk vad livet kan vara enkelt och skönt ibland!



Speciellt på semestern. Idag åt jag frukost i två timmar, t.ex., över senaste numret av Vi. Genom det öppna vädringsfönster hörde jag gårdsbarnen skratta och stoja, med enstaka inslag av den ettriga babyn i lägenheten ovanför min. Solen lekte med trädgrenarna och lockade & pockade. Men jag tog min tid, drack mitt te, åt mina smörgåsar, tog t.o.m. en liten frukost-siesta!



Innan jag drog vidare ned på stan. Gjorde några ärenden och styrde sedan kosan mot Rådhusparken. Men där var det så jäkla mycket folk att jag gick vidare. Istället hamnade jag på cafébåten (Vita Björn), ett ställe som jag tenderar att glömma bort när jag funderar på bra fikaställen. Där beställde jag något som kallades Lassi, d.v.s. en yoghurtshake med blåbär, hallon och banan. Såååå gott! Satt där direkt i solstrålarkastarna med min shake och Dennis Lehanes Gone Baby Gone och viftade vällustigt på mina nakna tår; emellanåt tog jag mig en cigg. Genom högtalarna strömmade grekisk musik; det kändes nästan som om jag var utomlands, bara det att vindarna var en aning friskare än vad de brukar vara i Grekland vid den här tiden på året. De bisarra händelserna och det hårda våldet i Lehanes eminenta thriller utgjorde en pikant kontrast till min solidyll där ombord på däck.



Senare anslöt Bollen, som jag inte har träffat på evigheter! Jag hade ringt henne någon gång där under min maratonfrukost och klagat på Boel-längtan, så hon hade helt enkelt inget val ;) Vi drack kaffe och uppdaterade varandra, sedan gick vi till Gubbdagis och handlade - jo minsann! (Veckans shopping bjuder på en del kontraster, den också ;))



Sedan fick jag äntligen se hennes nya lägenhet. Hon har inte flyttat in ännu, eftersom det har gjorts en hel del renoveringar, men det ser ut att bli kanonfint. Vi drack ett glas rosévin på stående fot (inga möbler ;)) och hann prata både allvar och skönt vänskapsvardagsprat. Dagens skratt kom när hon visade mig vad hon har i sitt kylskåp. Se det är en kvinna som kan det här med "first things first"! :D



Nu sitter jag här, nyduschad och med hudkrämsmjuka armar och ben, sippar på ett litet glas Martini Bianco och lyssnar på klassisk musik på P2. Borde börja med middagen (dagens enda "borde"!) men jag är faktiskt inte speciellt hungrig, så det får vänta lite. Jag har det bara sååå gott! Det är faktiskt risk för att jag fastnar här i min slitna, ursköna soffhörna... ;)



Få se om jag får ihop en rapportering från skrivarkursen senare ikväll. Fast jag längtar efter att måla. Också. Om jag hade varit en "riktig" kvinna hade jag förstås klarat av att göra båda sakerna samtidigt - den där förmenta simultanförmågan, ni vet! - men ack ja, jag är bara en enkel Rödhätta med i-landsproblem ;)



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Hemma igen

Klockan sex ikväll klev jag in i lägenheten här hemma, förvånat men ivrigt välkomnad av Pälsbollen, som tydligen halvt om halvt ansett mig förlorad. Det var obeskrivligt ljuvligt att hålla om honom, känna den fuktiga nosen mot min kind, och... vara hemma! Det är ju en rövarkula, förstås, men det är min rövarkula.



Jag tog ett långt, skönt bad. Lät vattnet skölja bort den långa bussresan. Soft music på radion. Hemma spred sig i hela kroppen.



Sedan har jag ägnat kvällen till att lägga ut bilderna från resan. Snart ska jag hoppa i säng - min säng! Men först vill jag bara sitta här med te i muggen och ett enda ensamt värmeljus på bordet. Och njuta.



Hemma igen.



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Några snabba tangentnedslag

Semesterresan, om än inte semestern, börjar lida mot sitt slut - imorgon tar jag bussen upp till Umeå igen. Och hur trevligt jag än har det här tillsammans med Felicia och Jennie, så är det inte långt ifrån att jag längtar hem litegrann. Till min säng, och till Mjau-Mjau, förstås; inte nödvändigtvis i den ordningen. ;) Samtidigt njuter jag av vår sköna tillvaro här i Felicias lilla vackra lägenhet. Med mycket kaffe, tidningsläsande, strosande på stan, plapper, skratt, allvarligheter, shopping, kultur, and whatnot. Jag ska skriva en mer sammanhängande "semesterrapport" när jag kommer hem. Nu ville jag bara URL-prata lite, ge ett litet livstecken, så att inte mina fans börjar sakna mig alltför mycket ;) ;)



Jag sa just till tjejerna att jag har gett Duktiga Kulturflickan på nöten, så jag tänker inte följa med på Lena Cronqvist-utställningen - hör och häpna! Istället ska jag shoppa! :D Som om jag inte redan har gjort det... men det har mest varit böcker. (Surprise, surprise.) Nu vill jag ha något i klädväg. Och då menar jag inte mysbyxor, som jag köpte häromdagen. ;)



Dessutom hör jag en stor caffe latte ropa mitt namn. Det gäller bara att lista ut på vilket café den bor.



Men nu börjar tjejerna ge mig menande blickar, och ordet "bussen" poppar upp alltmer frekvent i deras samtal. Så jag får väl ge mig. För denna gång.



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Och vad ska jag skriva nu när det är över?

Sitter uppkurad i soffan hemma hos Felicia i ett regnigt Uppsala. Vi dricker vårt kaffe, läser, samtalar, har det gott. Och jag känner att jag vill skriva om min fantastiska vecka på Bohus-Malmön med den dynamiska grupp kvinnor jag har kamperat tillsammans med där. Men så snart jag har slagit igång datorn skvätter orden iväg som ljusskygga vättar, och jag blir kvar med en blank, uppfordrande skärm. Hm! Har nog inte smält den här veckan klart ännu.



Men den har varit väldigt inspirerande och gett oerhört mycket, på olika plan - så mycket kan jag i alla fall säga.



Det regnar som om himlen har gått sönder och vi lyssnar på jazz. Snart kommer Jennie.



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Utrop från en skrivkurs

För att vara på skrivarkurs skriver jag väldigt lite. Knappt ens dagbok. Det är som om orden bara räcker till övningarna och samtalen, som om de var ransonerade - hemska tanke! Inte skrivkramp, men inte heller det skrivarflöde, som jag hade hoppats på. Och nu ser det ut som om jag inte skulle ro i land den skrivuppgift vi har fått, som måste vara klar ikväll för att kunna diskuteras imorgon. Illa. Jag kan ju ta en redan existerande text - bättre en gammal än ingen alls! Men det skulle kännas som ett nederlag.



Och varför denna blockering nu, när jag har fått sådana goda omdömen om de tre texter jag (hittills) har presenterat?



Ett svar tror jag är att jag helt enkelt inte vill skriva om det "fröken" har förelagt oss! Jag vill arbeta med Berättelsen. Den skymmer alla andra texter. Ger nästan inga glipor för något annat att slinka igenom. Det hjälper inte att jag bedyrar den att jag ska ägna den min fulla uppmärksamhet bara kursen är över.



Jäkla självupptagna monster till Berättelse! :P



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Tänk om...

Pftnrr, börjar faktiskt känna mig smått nervös. Inte för resan, direkt, jag har då flängt med flyg och tåg och allt vad det varit så att det räcker och blir över, och det är ju i mitt eget hemland jag ska röra mig! Men inför kursen börjar det kännas aningens nervöst...



... jag menar, tänk om jag inte gillar någon alls, och/eller blir helt utanför gruppen? Tänk om jag får skrivkramp - även om jag inte tänker acceptera det! Tänk om jag blir sjuk! Tänk om det regnar hela veckan och jag måste sitta i ett litet rum tillsammans med en vilt främmande människa (eget boende kostade extra)! Tänk om tänk om... jaaa, himlen kan ju ramla ned, eller så blir det storm och vi blir sittande på den där ön (som säkert är vacker, men inte i storm då, kanske) och jag blir utanför gruppen och har skrivkramp och tänk om jag då inte har tillräckligt med mig att läsa!!!!!



Hahaha!



Ja ursäkta. Jag är en "worst case scenario" människa, och måste alltid måla fan på väggen... inget kan bli så hemskt som jag kan föreställa mig det!



Få se nu. Vad är det värsta som kan hända?
- Jag blir utkastad från kursen för att jag skriver så jävla dåligt! -
Se där, vad lätt den tanken kom då!
Hmm. OK. Låt oss ponera detta.
Har någon här hört talas om att en deltagare i en skrivarkurs har tvingats lämna kursen? På grund av för dåligt skrivande?
No. Highly unlikely!



Å andra sidan, någon måste ju vara den första...



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

On my way

Varför städade jag inte igår, när det var så dåligt väder? Varför skjuter jag alltid på städningen till sista minuten? Varför har jag alltid så mycket städning... just det, den frågan kanske besvaras av den strax innan :)



Har gnott som en gnu större delen av dagen med städning, tvättning, packning och annat. Ute lyste solen. Det var varmt! kände jag när jag cyklade till affären i ett ärende. Svetten lackade. Ryggen värkte. Jag fick ont i fötterna. Jag var konstant törstig, trots att jag drack kopiösa mängder med vatten. Till sist fick jag ont i nacken också - men tack för den, precis vad jag vill ha när jag ska åka på skrivarkurs om mindre än ett dygn!



Eftersom jag inte kunde skylla eller vara arg på någon annan än på mig själv, och jag inte ville bli ovän med mig själv så här strax innan avresa, så retade jag istället upp mig på och skällde snart ut alla imbecilla, infantila och outhärdliga reklamjinglar på radion! :D Värst är TV3, som låter en "barnröst" (sådär fjantigt tillgjord barnröst, säkert en vuxen, som det alltid är i reklamen) skrika i säkert två minuter om att de visar film på TV varje kväll!



Till sist vrålade jag åt ungjäveln att hålla käften! :D



Det var då jag insåg att det kanske kunde vara bra med en paus. ;)



Nu är det klart i alla fall. Jag tog en låååång kall dusch, och slängde sedan omkull mig i soffan för att pusta lite. Det bar sig inte bättre än att jag somnade. Hrm.



Nu dricker jag iste och röker en cigarett. Ögonen svider av trötthet, och jag borde verkligen kasta omkull mig, jag ska ju upp klockan fem... Men jag vill inte. Inte riktigt än. Jag vill bara sitta här och röka och lyssna på jazz (ingen mer reklamfinansierad radio på några år för mig! ;)) och njuta av att känna förväntan pirra i kroppen. Det är nästan det bästa med en resa, det där lätta pirrandet.



Jag vet inte om jag kommer att kunna uppdatera medan jag är på ön. Men jag kommer säkerligen att skriva dagbok. Så får jag väl lägga ut dem när jag har återvänt till "civilisationen", d.v.s Uppsala, där jag ska tillbringa ett par dagar i kära vänners sällskap, innan jag åker hem. Tio dagar blir jag borta. Gud så skööönt...



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Mania

Kan ni fatta att folk sitter och köar för att vara först att köpa den nya Harry Potter-boken?!



Don't get me wrong; jag älskar dessa böcker! Och kommer att slita denna senaste part från hyllorna så snart jag bara kan.
Men att köa för att få köpa den... nää!
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle köa för att få köpa. Möjligtvis ett dygn med Ralph Fiennes, everything included.
Möjligtvis! ;)



Roligast av allt är rapporterna om de lyckligt utvalda de enskilda personer som råkat komma över en kopia av den nya romanen flera dagar innan den officiellt började tryckas!! Och som sedan gaaaaah! "tvingats" lämna tillbaka böckerna.
Fatta!
asg!!!



Bästa jävla PR-kuppen, if you ask me.



Men om säger om! jag hade lyckats slå klorna i en äkta Rowling ett par dagar före officiellt publiceringsdatum...
... inte fan hade jag då släppt den ifrån mig förrän jag hade läst den! Om så fan och hans advokatmoster och Ralph Fiennes hade stått där på tröskeln och krävt det! Köpt är köpt och här ska läsas - inget rubbar ett boktok!



Gud i himmel vad jag längtar efter att få slå klorna i den här boken...
Jag skulle teoretiskt sett kunna köpa den redan imorgon! Jag har ett presentkort att utnyttja, som jag fick av jobbet i fyrtioårspresent, som skulle kunna köpa mig den där boken. Men jag har faktiskt - faktiskt! - inte tid att läsa den just nu, med skrivarkursen i faggorna. Ety, börjar jag läsa är det kört...
... som jag läste ut nummer fem av Harry Potter-böckerna på mindre än ett dygn!



Se där, Ingrid och ni andra, som tror att jag inte kan skjuta på mina nöjen! ;)



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

På spaning efter den inspiration som flytt...

Ikväll har en del obeskrivligt enkla och uppenbara, men ändå svårfunna sanningar gått upp för mig.



Jag satte mig att gå igenom mina "ordtjuvböcker", som jag brukar kalla dem, d.v.s de små anteckningsböcker fyllda med ordtjuverier, tankar, idéer, utkast, etc, som jag alltid bär med mig. Det är något jag länge har tänkt göra, men lika länge skyggat inför. Gud vet varför!



Men ikväll var det dags. Jag vet inte varför just ikväll, vad det var som fick mig att komma till skott, det var ingen medveten tanke eller handling. Plötsligt fann jag mig bara sittandes i soffan med den lilla, men inte oansenliga hög av ordtjuvböcker, som jag har samlat på mig sedan jag började mitt "ordtjuveri" för ganska precis fyra år sedan.
Med ett glas kallt vitt vin och cigaretter nära till hands. Tori Amos i CD-spelaren. Ett enda levande ljus, trots den ljusa sommarkvällen. Och några pappersnäsdukar, utifall att jag skulle gråta.



Och det gjorde jag. Grät, alltså. Men jag skrattade desto mer! Ja, ni läste rätt, jag skrattade åt det jag själv hade skrivit! And lo & behold; världen gick inte under för det, inte heller slog muserna mig döv och blind för evinnerlig tid, de skickade inte ens en harpya! ;)



Några iakttagelser:
~ Jag har faktiskt - faktiskt! - utvecklats i mitt skrivande! Språkmässigt, främst då.
~ Men även backat på ett par punkter. Jag har låst mig i ett slags "säkerhetsskrivande" när det gäller dagboken. Gud vet vad och vem jag försöker skydda mig själv mot. Mot mig själv, antagligen. Why?
~ Jag skrev desto mer för bara ett, två år sedan! Massor med utkast till karaktärer, repliker, scener, etc. Vad hände med den skrivglädjen och innovationslustan?
~ Jag jobbade som sjutton med Berättelsen förra sommaren!



Det där senare kom som en total överraskning. Jag hade något vagt minne av att jag skrev och skrev en febril natt hemma hos pappa. Men inget mer.
När jag nu öppnade förra årets ordtjuvbok hittade jag sida upp och sida ned med febrila (så långt var det rätt ;)) anteckningar om smått som stort när det gäller Berättelsen.



Hur i hela fridens dagar har jag kunnat förtränga det så effektivt??!
Vad var det jag blev så rädd för? Jag antar, med tanke på Berättelsens smärtsamma rötter i mitt eget inre, att det var något som skrämde mig, så till den grad att jag fick skrivkramp - den tjugotredje augusti, närmare bestämt, att döma av ordtjuvboken. Inget av det jag har läst ikväll har gett någon ledtråd till denna rädsla, till orsaken till min skrivkramp. Vad det än var, så har jag... kanske kommit över det nu? Eller så förträngde jag den känslan tillsammans med allt annat som hade att göra med Berättelsen att göra?



Sak samma!



Jag har fyllt fem sidor i Word med anteckningar om Berättelsen utifrån ordtjuveriboken. Och nya idéer har poppat upp i min hjärna som en tonårings finnar. Samt en och annan sanning, som jag var inne på inledningsvis. Plötsligt har jag löst ett par av de svåraste, mest smärtsamma problemen. Bara sådär!



Gud så enkelt det var, varför tänkte jag inte på det förut...?
Det kommer att bespara mig så mycket smärta i det här skrivandet!



Imorgon ska jag trampa ned till jobbet (det här är ju löjligt, jag måste köpa en skrivare!) och skriva ut allt det jag har noterat från mina ordtjuvböcker, både det som rör Berättelsen och det som inte gör det. Sedan ska jag lägga mig i, säg, Rådhusparken, eller vilken plats vädret nu tillåter, och se vad jag kan göra av materialet.



På sätt och vis önskar jag att jag inte skulle åka på skrivarkursen. Att jag fick stanna hemma och pula med detta, nu när jag äntligen har sett en öppning ut mot ett fortsatt Berättelse-skrivande - med flera olika vägar att välja!
Å andra sidan har jag funnit precis den infallsvinkel jag behövde för att göra ett (för mig) gott arbete på kursen!



---
Dagens citat:



Gud vet hur många skrivsugna ordklåpare det går på varje författare!
(Yours truly i april 2001, funderande - som så ofta - på skrivandets att vara eller inte vara.)



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Det börjar verka skrivande, banne mig...

Vågar jag mig på en fjärde uppdatering på bara några få timmar?? Äh vad fan det här är ju min dagbok blogg! :D



Mess till Jennie:



Jag skrev en scen!! Eller snarare ett utkast till en scen, but shit the same. Det var om kycklingen. Sedan grät jag. Det betydde så himla mycket!



För så är det:
Nyss skrev jag utkastet till en scen, som ska vara med i Berättelsen.
Bara rakt upp och ned, sådär. En sida, ungefär.



En sida är, efter månader av skrivkramp, som att vinna jackpot på Lotto!
Om ni ursäktar den något haltande liknelsen; jag tömde nyss, dock tillfälligt, ur mig mina bästa liknelser. ;)
(Om jag har några bästa liknelser. Det var i alla fall inte de sämsta. Tror jag.)



Det här utkastet kan jag jobba vidare med och, kanske, förhoppningsvis, även presentera för mina (blivande) skrivarkompisar på kursen.



Så får jag ta, att jag har kolossalt ont i axlarna och i nacken! :( Mest den senare, som vanligt. Det känns som om nacken hänger och slänger på ett gångjärn, som har rostat sönder bortom all hjälp. Inte går det att byta ut heller, och den välgörande oljan lyser med sin frånvaro.



Men det tänker jag inte bekymra mig om ikväll.
Ikväll glädjelyckas jag över:
En sida.
Ett utkast.
En scen.



---
Dagens citat:



Att sätta ord på en upplevelse är som att ta tag i svansen på en ödla, ödlan springer bort och man står där med svansen i handen.
Känslan springer sin väg och orden blir kvar, dessa torra små svansar.
/.../
Allt jag vill skriva är självskrivet och omöjligt att skriva om.
Det finns ingenting att tillägga. Ingenting ingenting ingenting.
(Bodil Malmsten, Priset på vatten i Finistère, 2001)



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver

Stor i orden, liten i skrivarrollen

Du har ju inte skrivkramp! sa Jennie häromdagen.
Det kunde tyckas som att hon har rätt. Jag menar, se bara hur jag skriver these days, uppdatering på uppdatering! Om allt och ingenting. Mest det senare, om vi nu ska vara helt ärliga, och det ska man väl vara i en dagbok. ;)



Kanske laddar jag för skrivarkursen, helt enkelt.
Men den där synopsen, som jag bär omkring i min tankebank - och vem visste att tankar kunde vara så tunga att bära?! undra på att jag har ont i nacken! - den där synopsen, den vågar jag mig inte på. Skyggar jag för.



Och det går ju lätt att sitta här ensam på min kammare och skrivpladdra strunt i dagboken. (Eller ska jag rentav börja kalla den bloggen, nu? ;)) Pladder, pladder, skicka ut i cyberrymden. Antagligen läser inte en endaste människa det här pladdret längre. Men jag får åtminstone hugsvalelse för min skrivklåda.



Hur kan man ha både skrivklåda och skrivkramp? Samtidigt. För trots Jennies kloka ord häromdagen, så vill jag nog mena att jag har skrivkramp ändå. Tusen sinom tusen skrivpladder här i dagboken bloggen kan inte förändra detta faktum.



För mitt andra skrivande, det som jag längtar efter att få förlora mig i, det står helt stilla. Det stampar inte ens längre. Kanske har det självdött?



Men jag ska gå på skrivarkurs, jag, tra la la.
Och kanske kan allt det här skrivplapprandet ändå blåsa under glöden på skrivkrampen, gjuta liv i kadavret, he.



Jag vet bara att jag ska gå på skrivarkurs nästa vecka. Tra la la. Och då måste jag skriva. Annat än bloggplapper.
Som jag skrev tidigare i veckan:
Jag accepterar helt enkelt inte skrivkramp på en skrivarkurs!



Stor i orden, liten i skrivarrollen.
Som sagt'e'var.



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Vem är du och vad har du gjort med mig?

Ligger på soffan och läser Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère, medan jag dricker kaffe och röker och lyssnar på Maria Callas. En naken fot viftar vällustigt i luften. När det är som vackrast, när Maria Callas sjunger äkta skönhet på ett sätt som är få förunnat, måste jag sluta ögonen och bara njutlyssna.



Tänker med ett halvt skamset, halvt förtjust flin att jag håller på att bli som en sådan däringa papperskommissarie - tänk Van Veeteren, tänk Thomas Lynley - som går igång på opera. Snart sitter jag där en halv natt med min whisky - tänk Van Veeteren, tänk Thomas Lynley, som sagt - bara för att få lyssna klart på den bästa inspelningen av den bästa operan...



Hmm. Sedan när blev jag operabuff?
Nej, nej, jag är inte operabuff. Jag råkar bara tycka att Maria Callas sjunger som en gudinna. Och Pavarotti, jag älskar Pavarotti, särskilt i "Nessun Dorma" ur Turandot. Jag målar till Pavarotti, for Christ's sake?!



Och nu är jag alltså också Svensktoppsjurymedlem. För fyra söndagar, nota bene. Men ändå. Svensktoppen!!!



I tisdags såg jag tio minuter av Allsång på Skansen. Visserligen var jag helt mosig i huvudet efter en hel dag i solen. Men ändå. Allvarligt, jag såg tio minuter av skiten!



Håller jag på att bli... folklig? Gaaaah!
Fast så var det ju det där med operabuff.
Gaaaah igen!



Nä, det här går ju inte. Jag behöver göra något drastiskt, något oväntat, något som får folk att skaka på huvudet i förundran:
Den där Rödhättan, alltså! One of a kind!
Fort, fort, ge mig ett förslag!



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Det kom ett brev...

... från Sveriges Radio, av alla! Gult och fint tycktes det vara, efter vad jag kunde se genom "fönstret". Misstänksamt - säkert var det något fint sätt att tala om att de har höjt TV-avgiften med typ 100 % för att EU säger si och så! - sprättade jag upp kuvertet och gluttade ned på det gula papperet.



Svensktoppsjuryn!



var det första mina ögon föll på.



Eh?



Jag slet upp kuvertet:



Du är under fyra veckor välkommen att delta i Svensktoppsjuryn!



Men har man sett på maken - moi?! Som couldn't care less när det gäller Svensktoppen; jag visste inte ens vilken kanal det går på nuförtiden. (Nu vet jag det.)



Som för att förvissa mig om att jag har de rätta kvalifikationerna, skyndade sig brevet att tillägga:



Alla i juryn är lika viktiga för att kunna spegla hela Sveriges musiksmak. Även om du inte regelbundet lyssnar på Svensktoppen, utan bara är musikintresserad i största allmänhet är vi tacksamma för just din röst.



Yadda, yadda. Smicker, smicker.
Men OK. Det kan ju vara något att berätta för barnbarnen. Även om det verkar högst osannolikt att jag får några sådana ;)



Jag, en Svensktoppsjurymedlem... herregud! What's next?? :D



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Badjävlar en besvikelse?

Inte vet jag om det beror på att jag är rastlös och har svårt att koncentrera mig just nu, men Badjävlar blev en stor besvikelse! Efter fyrtio minuter gav jag upp och började pyssla med annat, som att göra en lunchlåda till imorgon, då jag tänkte lägga mig i Rådhusparken. (Nej inte Nydala, jag har ärenden på stan, så då kan jag lika gärna lägga mig i min älskade park.) Satte mig då och nu att titta, men det var naturligtvis bortkastat, då jag hade tappat bort handlingen för länge sedan. Mina enda intryck var egentligen att Ernst Gunther gjorde sin vanliga slempelle och att Bengt Sändhs och Finn Zetterholms musikaliska inslag var enda behållningen.



Det var nog jag. Den är nog bättre än så. Väl?



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Tankeirrbloss

Jag tänder en cigarett och öppnar pärmarna till en av mina favoritböcker, Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Kanske t.o.m. min främsta favorit i hennes digra produktion, de underbara diktsamlingarna inkluderade. Ännu en omläsning. Jag brukar bli inspirerad av henne i allmänhet, av Priset på vatten i Finistère i synnerhet.



Men tankarna fladdrar. Vägrar att landa. Tre sidor, innan jag inser att jag inte har sett en enda rad, egentligen.



Inte vet jag vad jag annars vill göra. Det är fyrtiofem minuter innan Badjävlar startar, den ska jag se om jag så ska behöva spika fast mig själv i soffan!



Men jag tror, nej jag vet, att det är ett bra tecken, att jag börjar känna mig rastlös. Då börjar Operation Varva Ned komma till ett slut, och jag kan fullt ut famna semestern i glad kreativitetslusta och dito ambitioner!



Och snart, bara fem dagar kvar nu, åker jag till Kvinnor skriver!



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Flämt!

Inatt kom regnet. Det var inte långtifrån att det var lite efterlängtat, trots vad som tidigare sagts här i dagboken. Men det var mindre roligt att ligga vaken och lyssna på ljudet av regnet. Missförstå mig rätt; jag tycker om just det ljudet, men inte på natten om det betyder att jag är vaken... Och jag gillade definitivt inte orsaken till att jag låg vaken! Det kom nämligen något annat inatt också...



Fan! Hade så jävla ont i magen, men ville inte ta en tablett, eftersom jag hade tagit en tablett för nackvärken när jag gick och lade mig. Jag avskyr tabletter, nej fel av mig, jag hatar att ta tabletter! Och nu har jag tagit värktabletter tre kvällar på raken. Me not like! Men det har varit nödvändigt för att få en sammanhängande sömn. :P



Gav upp till sist inatt, då var klockan halv fem. Sedan sov jag som en klubbad säl i ett par timmar, för att vakna på nytt av att tabletten släppte... Meddelade mina sisters in crime, Jennie och Ingrid, att det inte skulle bli något Nydala för mig idag. Då var det grått och trist ute, så det var ingen större uppoffring. Men vid tvåtiden kom solen igen...



Jag låg på soffan och svettades och var dubbelt (inga fler tabletter!) sur. Tur att jag hade Boktokspladder i alla fall.



Känner verkligen att jag skriver Sveriges tråkigaste uppdateringar just nu! Men jag klamrar mig fast vid tanken om att varje skrivet ord är ett litet steg på väg till den stora islossningen i mitt skrivande... write a lot of crap, helt enkelt, så ska du finna orddiamanterna. Jag vet, ingen direkt tröst för de eventuella läsare, som somnar av tristess, eller för dagboksskrivaren, som också nästan somnar av tristess. ;)



Men det här är jag "ordrapar" bäst. Take it or leave it.



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

När rödhättor dansar...

Ingrid och Jennie diskuterade points tidigare ikväll. Jag lyssnade med ett halvt öra. Men en sak fastnade: En halvtimmes vild discodans motsvarar tre points! Eller hur många points det nu var, jag är inte så bra på siffror, men det var i alla fall mer än en sådan däringa påjnt. ;)



Nyss shakade jag loss till Shania Twains "Man! I Feel Like a Woman!" Inte i en halvtimme då, men vilt i närmare fyra minuter i alla fall. Och dammråttorna flög, håret flög, Da King flög flydde. Wunderbar var det!



Det borde väl ge en halv påjnt, i alla fall? ;)



Stilpåjntsen ska vi bara inte tala om! :D



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Se där, ett gott tecken!

Det kliar i mina fingrar av skrivklåda!



Det är väl den enda klåda som man blir lycklig av... eller det finns ju en och annan klåda, som också... host harkel host... kan vara angenäm... tänker inte gå in närmare på det, utan jag låter mina ärade läsare dra sina egna slutsatser!



Men nu var det ju faktiskt skrivklåda vi pratade om. ;) Och med tanke på hur uschligt det har varit med den saken det senaste året, så kan jag inte annat än tjoho:a glatt här för mig själv. (Mjau-Mjau stirrar undrande på mig. Men det gör han å andra sidan tämligen ofta. Fyrbentingar är omöjliga att förstå sig på! brukar han klaga för alla som vill höra på, och alla andra också.) Tänker också på vad Jennie sa idag:



Du har ju inte skrivkramp!
Jag låtsades jaga flygfän några sekunder, sedan svarade jag dröjande:
Nej... jag har ju i alla fall kunnat skriva dagbok under den här tiden!
Hon slog halvt ihjäl mig en broms.
Ja, just det! sa hon sedan sådär skönt förnöjt som bara Jennie-Pennie Kramkalas kan.



Hmm. Kanske skrivkrampsspöket har två ansikten, ungefär som de där teatermaskerna, ni vet?



Den ledsna masken:
Det skönlitterära skrivande har i det närmaste lyst med sin frånvaro det här året.
Den glada masken:
Jag har skrivit massor, massor!
Den ledsna masken:
Fast det har ju "bara" varit dagboksskrivande.
Den glada masken:
So what?! Vartenda litet skrivet ord räknas! I långa loppet alltså.
Den ledsna masken:
Verkligen?



Jo! (Jag är ju norrländska.) Det viktigaste är ju att jag skriver skriver skriver! Så faller - förhoppningsvis! - det andra på plats så småningom. Och även i dagboksskrivandet ryms en och annan pärla. Om jag får säga det själv. Utan att muserna slår mig blind!



Och ikväll har jag lust att skriva!
Om jag bara inte vore så förbaskat seg i bollen efter en hel dag i solen...



Fast jag skrev ju den här dagboksanteckningen. ;)



och intresseklubben antecknar...



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Bromsar beware!

Det måste vara ett säkert tecken på att jag har fått lite för mycket sol för mitt eget bästa när jag blir sittande att slötitta på Allsång på Skansen, trots att det är bland de värsta program jag vet! Herregud...



... momento, momento...



Så! Nu har jag satt på lite bra musik istället, min egenhändigt komponerade CD med godisar som börjar med Oasis "Wonderwall", som jag aldrig lessnar på. Annars är det sant att jag är bra trött efter en lång dag ute i det fria. Men man kan ju inte gå och lägga sig kvart över åtta en semesterkväll! :D Skämt åsido, det är inte den sortens trötthet, bara post-solslöhet!



Det har varit en underbar dag!
En sådan där dag, som man vill stoppa in i en burk och spara till novembers gråaste och vidrigaste dag.



Hrmm, nu kom Da King tassande och lade sig tätt intill mitt nakna ben (jag sitter i bara T-shirt och trosor) - som om jag inte var nog varm redan! Men jag har inte hjärta att köra iväg honom. Han ser så ynklig och ömhetstörstande, när han kommer såhär, och nu har han ju varit ensam hela dagen, stackars pälsis, och behöver tanka lite närhet.



Kände mig glad när jag cyklade ned till Busstationen, där Jennie och jag skulle hämta ut våra biljetter. Och hade verkligen laddat för en Jennie-Pennie Kramkalas kram! (Bara de som har fått en sådan kram förstår vad jag menar ;)) Men vad möter mig därinne; en svettdrypande, tillstukad blondin, som hade lånat min bästis kropp och ansikte... för det där kunde ju inte vara Jennie?! Jo det kunde det. Och hon svettades! Tydligen är det solkrämen som sätter sprutt på hennes svettventiler på det där sättet.



Det är faktiskt första gången jag har vägrat att krama henne. ;)



Det var en hel vecka sedan vi hade träffats, så vi plapprade och skämtade och skrattade, så att vi lyckades få halva Busstationen att le. Något vi ofta lyckas med, att få vilt främmande människor att le över vår uppenbara vänskapskärlek och lycka över att få umgås med varandra. Då menar jag att folk ler med oss, inte åt. There's a difference, you know.



Jennie hade redan tidigare på telefon föreslagit att vi skulle lägga oss vid Nydala, så efter biljett- och vatteninköp cyklade vi dit. Solen sken generöst, och jag kände mig ännu gladare, nu när jag fick vara med min vän. (Det var ju som sagt en hel vecka sedan sist! Det är en evighet i de här sammanhangen!) Vi lade oss först i den glänta som egentligen är min favorit, men där det alltid har hunnit lägga sig någon annan människa före mig. Men nu var vi ju två, och han behövde verkligen inte hela den där gläntan för sig själv! Det var alltså en pappa med sin lilla bebis och ett (upptäckte jag först när jag var ute i vattnet) fiskespö. Men vi fick raskt ändra våra planer, då det visade sig att en hel armada av bromsar hade valt det här plejset som sitt Boot Camp! Hu!



Så vi hamnade i "min" glänta en bra bit längre bort, och även om en och annan broms hade funnit sin väg även dit (desertörer?) så var det betydligt lugnare där. De där bromsarna plockade fram ett alter ego hos min vän, som jag inte stött på förut: Bromsdödar-Jennie! Det viftades och slogs från hennes håll, så att jag är säker på att hon kommer att få bromsdödararmbåge! Men verkligt misstänksam blev jag först när hon irriterat utbrister till ett av flygfäna:



Men sätt dig på Carra istället, så att jag får slå till henne!



HM!! Efter det där var jag ytterligt tveksam till om varje slag jag fick verkligen var föranledda av bromsar...



Hur skönt som helst hade vi det där i gläntan, om man alltså bortser från bromsarna. När vi motvilligt hade börjat tänka på hemfärden ringde Ingrid, äntligen hemkommen efter en nära tre veckor lång rundresa i landet, och lockade med kaffe och glass. Då fick vi minsann fart under dojorna! :D



På Ingrids veranda blev vi sedan sittande i allsköns ro, och jag hade väl suttit där om inte en geting börjat uppvakta oss. Jag tillstår gärna att jag är fjantigt och halvt hysteriskt rädd för allsköns flygfän, inte minst getingar, och sådan där närgången uppvaktning kan jag vara utan. Jag tog det som ett tecken på att det var dags att bryta upp. Döm om min förvåning när klockan visade sig vara kvart i åtta när jag kom hem! (Jag for hemifrån elva...)



Åh... fler sådana här dagar, tack!



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Trötthet tar tid

Det underbara vädret bara fortsätter och fortsätter. Man tror knappt det är sant, efter frostbitna juni månad! Ändå har jag mest hållit mig inne idag, för att ge huden en chans att hämta sig lite efter allt solandet de senaste dagarna. Igår kväll hettade den, huden, nämligen som den brukade (det var ett par år sedan nu) göra när jag var utomlands och hade solat intensivt om dagarna, på den där tiden när jag fortfarande orkade pressa :) Those were the days... Jag hade inte direkt bränt mig, men jag kände att det var bäst att låta huden få vila från sol åtminstone en dag.



Nu sitter jag här och svettas, det är fan varmare inomhus än utomhus! Men jag tänker inte klaga, nej nej nej. För min del får värmen och solen parkera över Sverige ett par veckor. OK då, under min semester! ;) Jag vet att det finns massor med människor som inte tål sol och lider av det här vädret. Men det här är min dagbok, och här får jag vara egoistisk! Och om solen skiner imorgon, så kommer jag att ånyo ligga där med min numera fräscht brunbrända nuna och en kropp i olika stadier av blekblekt, ljust rött och början till en fin solbränna. Vet inte riktigt vart jag ska lägga mig imorgon, jag har ju min lilla glänta där vid Nydalasjön... Men jag ska ju ned på stan och hämta ut biljetter tillsammans med Jennie, så det lär nog bli Rådhusparken igen.



Anledningen till att vi hämtar ut biljetter tillsammans är att hon kommer att ansluta sig till mig i Uppsala, dit jag beger mig efter skrivarkursen. Vi ska båda våldgästa Felicia, och dessutom försöka att båda hinna träffa andra vänner och att njuta det bästa av Uppsala och Stockholms sommarpärlor! Jag längtar väldigt mycket till den här resan, med intensivt skrivande (förhoppningsvis!) och sedan ett par dagar i Uppsala/Stockholm med goda vänner och något mindre krävande roligheter än skrivandet.



Har varit ruskigt trött idag, trots att jag sov säkert tio timmar inatt, och har ideligen somnat på soffan, där jag har legat och läst. Och fortfarande aningen stel och öm i nacken, även om det är betydligt bättre idag. Hmm. Det är väl del av den stora nedvarvningen, förstås, trots att "forta" Johansson tyckte att hon redan borde ha klarat av den, hon har ju gudbevars haft semester i hela fem dagar! :D



Igår kom jag fram till att jag har två stora planer:



- Att gå igenom det jag har målat hittills och dra upp nya riktlinjer utifrån det.
- Att skriva ett synopsis till Berättelsen. För att dra upp (nya) riktlinjer utifrån det. Särskilt viktigt inför skrivarkursen.



Och jag känner mig så otåligt ivrig inför att få sätta tänderna i detta! Men så fort jag ens gör en ansats i den riktningen blir jag så olidligt sömnig, att jag måste gå och vila en stund; det är som om hela kroppen stänger ned. Frustrerande, to say the least! Jag är väl inte redo, helt enkelt, vad jag än själv tycker.



Fast nog är det lite märkligt ändå att jag orkade måla så mycket när jag var som tröttast och stressad, men när jag äntligen får vila och har tid över för att verkligen ägna mig åt... hrmm, vi säger väl skapandet då, även om det låter pretentiöst... åt skapandet, så orkar jag helt plötsligt inte alls. Eller, jag målade ju en stund på fredagskvällen, but you get the picture. Jag blir lite orolig, det måste jag tillstå. Är det den berömda skapandeförlamningen, som slår till igen, som den alltid gör för mig på semestern...?



Nej, jag ska inte ta ut några sorger i förväg! Istället ska jag fokusera på att jag faktiskt målade i fredags. Ha! (Försöker skrämma bort skrivkrampsspöket och dess allierade!) Att jag gjorde en liten skrivövning, också det i fredags. Ha! Att jag har planer på hur jag vill måla och skriva framgent. Ha! Samt - inte minst! - att jag faktiskt ska gå på en skrivarkurs nästa vecka, och då lär jag skriva, vare sig jag vill eller inte ;) Jag vägrar att gå med på skrivkramp under en skrivarkurs! Ha - take that, you bastards!



Och om jag behöver ett par dagar till för att helt varva ned, so be it.



I lördags pratade jag med pappa. Han och AK var uppe i Sörberg. Jag blev alldeles grön av avund! Trots att jag hade det hur bra som helst i min lilla glänta; där var det också tyst och stillsamt, men inte lika tyst och fridfullt som det är i Sörberg. För i Sörberg finns ju mitt hjärta. Och farmor, inte minst! Minnet av hennes skrockande skratt, hennes vackra blåa ögon, och hur hon höll upp famnen för mig i de där lekarna när jag var barn... Alltid när jag ska göra upp eld i spisen ser jag framför mig hur hon sitter på kökssoffan och skakar på huvudet åt sitt "odugliga" (när det gäller att göra upp eld) barnbarn. Fast jag får alltid upp eld, till sist. Det är väl farmorspöket, som är där och trollar lite för att hjälpa mig.



När jag tänkte på detta, där jag låg och jäste i solen efter att ha pratat med pappa, tänkte jag att det naturligtvis var där jag borde ha varit, i Sörberg alltså. Hos farmor. I lugnet och tystnaden.



Jag måste försöka ta mig dit i sommar!



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

... ont det gör ont... igen och igen...

Den här dagen har helt förstörts av att jag har haft så jävla ont i nacken! :( Inte ens värktabletter och sol & värme kunde rädda den. Jag är så jävla less, varför blir det aldrig bättre?!



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia

Men har man sett på sjutton!

Det bidde ju något kreativt den här dagen (lördag) också! (Även om det har hunnit bli söndag under tiden.) Jag har blivit med blogg - igen!



Först var det ju Boktokspladder, som såg dagens ljus.
Och nu detta... dagboken ersätts av en blogg!



Gaaaah! :D



Jag har länge, länge sniffat runt bloggverktygen. Men efter att skräckslaget ha följt den stundtals hetsigt elitistiska debatten kring vad en blogg verkligen är (vem som nu har dött och fått makten att definiera det!), så tvekade jag längre än längst. För det här är ingen blogg enligt "deras" definitioner.
Det här är en dagbok på nätet. I all enkelhet.
Punkt slut.



Jag råkar bara tycka att själva bloggverktyget är behändigt.



Inget fel på diary-x. Nej då. Det har snällt tjänat mig i nästan tre år utan att ha bråkat mer än någon enstaka gång. Det har faktiskt varit en väldigt hjälpsam och vänlig tjänst.



Men så är det ju det här med att jag emellanåt skriver flera dagboksnoteringar per dag. Och det är ju mer åskådligt med ett bloggverktyg än att, som tidigare, tjata om "dagens andra (etc) uppdatering". Jag menar, tänk om - ohmygod! - någon skulle missa ett inlägg, hahaha!
Dessutom syns arkivet tydligare. Och folk kan ge kommentarer till varje enskilt inlägg.



En klar fördel gentemot diary-x och liknande tjänster, if you ask me!



Sent omsider har jag låtit fördelarna (se ovan) överväga nackdelarna (detta jävla tjat om vad som är en riktig blogg!) och skapat mig en liten blogghörna för mina nedtangentade tankar.



Och den som inte gillar det, h*n kan söka sig vidare till en "riktig" blogg! ;)



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver

Och det vart kväll den tredje dagen

Just nu låter jag kreativitetsambitionerna vila helt. (Med öppningar ut mot kreativitetslustan! Den har faktiskt gjort sig hörd, lite försynt men dock, ett par gånger allaredan.) Istället ägnar jag mig helt åt njutning; solnjutning, närmare bestämt!



Sol. Vindens susande. En god bok. Huden som lyckligt suger i sig ljus och värme. Själen faller sakta till ro.
Det är allt som behövs just nu. Allt jag orkar med med, om jag ska vara ärlig.



---
The final countdown (aka count your blessings):



18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia