Året som gick

Årets skratt:
En del av de hoppfulla som kom till audition i Idol 2005. Ja jag vet, det är elakt att skratta åt dem... men jag är heller inte särskilt snäll!



Årets gråt:
Tsunamin.



Årets citat:
Those who enter the country illegally violate the law.
(George W Bush, avd: Nähä?!)



Jag visste inte vad Phuket var. Jag hade absolut ingen aning om det.
(Laila Freivalds, utrikesminister, avd: Hade nog varit bättre att hålla käften??!)



På den privata sidan:



Årets glädje:
Att jag började måla.



Årets sorg:
Faster B lämnade oss.
Hon som bara inte fick dö!



Årets citat:
Jag tar ju inte av mig glasögonen för att jag själv ska bli snyggare, utan för att karln ska bli det!
(Ingrid; som innehar rekordet för "Årets citat" vid det här laget ;))



Årets sånger:
"Wake Me Up When September Ends" med Green Day
"Beautiful" med James Blunt
"Sleeps with Butterflies" med Tori Amos



Årets "what the f*ck happened, really?!":
Jag blev operabuff.
(Mina vänner har ännu inte hämtat sig.)



Det är jag tacksam för:
• Min far
• Mina vänner
• Att jag älskar och har älskat
• Att jag är älskad
• Min katt
• Min kreativitet
• Min hälsa
• Mitt jobb
• Att jag kan skratta
• Att jag kan gråta
• Och allt däremellan

Lyxigt enkel nyårskväll

Igår var jag en enda stor gråt - otroligt att man kan gråta så mycket på en och samma kväll! Idag är jag fast besluten att fira en trevlig nyårsafton, för det vet jag att faster B skulle ha velat. (Hon var ungefär den minst sentimentala människa jag känner... kände, menar jag.) Jag var bjuden till Jennie, men jag orkar inte med en massa folk omkring mig, hur mycket jag än tycker om dem. Istället ska kisse och jag fira för oss själva, han sovande i en fåtölj efter en nyårssupé bestående av Whiskas och jag i mitt slitna gamla älskade soffhörn.



Har bränt 600 spänn på opera (CD), champagne och mat. ;) Så nog är jag laddad för en treflig kväll. Just nu sjunger Tiri Te Kanawa hjärtskärande vackert för mig, det är en av de två CD jag inhandlade idag. Senare ikväll blir det Madame Butterfly, mitt andra inköp. Visserligen är det "bara" high lights men jag tyckte att det var bättre att vänta med att köpa hela operan tills jag vet vilken uppsättning som är bäst; enligt Jennie ska Eva vara en hejare på sådan kunskap, så jag får ta mig ett prat med henne vid tillfälle. Men Pavarotti borgar för kvalitet på dessa "high lights". Jag bara älskar Pavarotti.



Champagnen ligger på kylning, en liten flaska Moet et Chandon. Det är faktiskt första gången jag köper riktig champagne. Det fanns nästan inga små flaskor kvar av mousserat vin, och då tyckte jag att det var bättre att köpa en liten flaska av "the real stuff" än en stor flaska av ett billigt märke. Kan berätta att Jennie var särdeles nöjd med mig ;)



Så det ska nog bli en fin kväll med champagne, opera och målande. Och skulle det bli några tårar ändå, så tror jag nog att faster förlåter mig för det. ;)



Åsså vill jag önska er alla ett gott nytt år!
Hur firar ni ikväll?

Gråten som är jag

Nu när jag har gråtit så mycket.
Allaredan.
Nu när jag har suttit på din begravning
och gråtit vid din kista.



(Där du ju bara inte kunde finnas!
Nej, nej. Inte där.
Aldrig där.
Du är ju här!
Alltid i mitt hjärta.
Om du ursäktar klyschan.)



Nu när jag har gråtit mig igenom "Amazing Grace".
Gråtit mig igenom "Härlig är jorden".
Gråtit mig igenom vår gemensamma sorg
och din tomma lägenhet.



Gråtit mig igenom att du inte är där.
Och aldrig mer är där.



Då borde det rimligtvis inte finnas några tårar kvar!
Men det gör det.



Det är först nu jag börjar gråta på allvar.

Paradoxer

Jag längtar efter kramar, skratt och gemenskap.
Men jag står inte ut med människor!
Vill vara ensam.
Istället målar jag.
Det ser för "täskigt" ut!
Men det betyder något.
För mig.

Efteråt

Efteråt.
När vi kom upp till lägenheten,
då skulle du ju vara
där. Öppna dörren
för oss. Skratta.
Och glittra med ögonen
ekorrpiggt, fasterpiggt.
Ska jag verkligen aldrig mer
få träffa dig?



Efteråt.
Efter sången gråten
de slokande blommorna.
Efteråt när du inte var där.
Inte i hallen.
Inte i köket.
Inte någonstans.
När vi skrattade i ditt
hem, där du inte längre var.



Efteråt.
Där du fattas mig.
Efter samtalen skratten
det delade dyrbara
i en röd kappa
och pannkakor med glass och sylt.
Efteråt.



Efteråt kommer efteråt.
Ska jag verkligen aldrig mer
få träffa dig?

Den svåra resan

Jag har varit hemma en sväng, som hastigast, och ska nu åter ställa kosan till Lycksele, om drygt en och en halv timme. Imorgon är det begravning, och eftersom det kan vara vanskligt att färdas med buss mellan Umeå och V** - risken finns att jag kommer fram flera timmar efter begravningen, även om jag åker på morgonen - så åker jag till Lycksele så att jag kan åka med pappa imorgon. Dessutom... vem fan vill sitta på bussen en sådan dag?!



Det känns så otroligt ångestfyllt med den här begravningen, att jag som någon slags märklig skyddsmekanism har hakat upp mig på bussfärden idag. Usch vad jobbigt att sätta sig på bussen igen, usch vad jobbigt att åka tillbaka när jag nyss kom hem, kunde jag inte ha fått åka om ett par dagar istället, etc... så att jag slipper tänka på orsaken till varför jag åker tillbaka. Weird.



Har i alla fall hunnit käka lunch tillsammans med Älsklings-Bollen, och det är jag så innerligt tacksam för, även om jag misstänker att jag inte var det trevligaste av sällskap. Kommer att hinna krama lite på Jennie också innan jag åker; hon kommer från Lycksele idag, så vi möts för en "snabbis" på busstationen. ;) Självupptagen som jag är just nu (mer än vanligt, alltså ;)) så behöver jag tanka vänskap och kramar. Min hud känns alldeles konturlös... men när jag kramar mina vänner, då känner jag att jag finns, trots allt.



Nej, inga sådana tankar... jag orkar inte gråta just nu, inte när jag snart ska åka ned till busstationen.



Har "laddat" för begravningen med Orudis (muskelavslappnande salva) och värktabletter i förebyggande syfte - jag har redan så djävulskt ont i nacken och axlarna, och det lär knappast bli bättre - samt rejält med näsdukar. Önskar att man även kunde smörja in själen med bedövande salva... fast å andra sidan tror jag det är bra om man känner, om man gråter och gör ont, istället för att stänga inne allt. Och när jag kommer hem igen (fredag), så kan jag måla så mycket jag orkar och behöver. Och det gör jag, behöver måla, alltså. Just nu är det mitt enda uttrycksmedel, som det känns, för det är så svårt att skriva, det ser bara fånigt och patetiskt ut.



Någon konstnär är jag verkligen inte. Men hur naivistisk och tafatt julhelgens målning, Förlust, än är, så är känslorna som ligger bakom den äkta. Det är den djupa sorgen hos de anhöriga till tsunamins offer, som präglat denna helg, och min egen smärta. När jag läste om de anhörigas smärta så kom den här bilden så tydligt för mig... där vattnet inte bara är vatten, utan även symboliserar smärtan i att förlora någon som man håller kär. Ibland känns det lite som att drunkna, när den stora vågen av smärta slår in över en...



Nej! Får inte tänka på detta heller! Inte just nu, i alla fall. Måste ta mig igenom den här dagen och morgondagen. Sedan... sedan kan jag söka ro och lindring här i mitt hem, så gott det nu går. Borde kanske inte publicera det här dravlet... men det är ju min dagbok, i alla fall!

I'll be home for Christmas

God jul! tillönskar Rödhättan och Da King alla trevliga människor som hälsar på här i bloggen, med tack för sympatier, uppmuntran, glada skratt och en varm känsla i bröstet av gemenskap.

Oops!

Höll på att glömma julklapparna!!
Tänk vad pinsamt på julaftonen:
Sorry, pappa, du får dem nästa gång jag kommer hem. :D

När det lider mot jul

Tre kvällar med intensivt målande och seeent sänggående straffade sig slutligen. När jag kom hem från jobbet i eftermiddag stöp jag i säng och sov i två timmar! Hade ett fasligt sjå att öht ta mig upp igen, kände mig alldeles mosig och groggy och ville inte göra något alls än att nanna vidare. Det kändes t.o.m. motigt att ringa pappa!! och det har aldrig hänt förut. Men det gjorde jag förstås, ringde menar jag, och sedan blev kvällen trevligare. Har nu packat, planerat julmaten (det finns inte mycket för en vegetarian att hämta i pappas kylskåp ;) så jag måste handla när jag kommer dit, och då är det ju bra att redan i förväg veta vilken maträtter jag vill göra) och donat här hemma.



Imorgon är det halvdag och julfirande på jobbet. Det är ju bara trevligt, så jag ser det som att jag har gått på min ledighet redan nu. Börjar inte jobba förrän den 9:e januari! Sällan har en ledighet varit så behövlig...



Nu ska jag fira min ledighet med ett glas whisky. Ett ytte-pytte-glas - ska ju orka upp i morgon! ;) - och sedan ska jag krypa ned mellan de nytvättade sängkläderna igen. Ljufligt! Skål på er, människor, och god jul!

Födelsedag

Idag skulle faster B ha fyllt 69 år.
Himlen är mörkgrå och det snöar.
Även i mitt hjärta.
Om en vecka är det begravning.

Hallå där?

Jag springer i tvättstugan.
Målar.
Värjer mig mot kelsjuk katt.
Och känner mig väldigt, väldigt ensam.
Skulle uppskatta några små hälsningar.
Ett par kramar.
Hey, det är nästan så att jag kunde ta en utskällning!
Bara jag hörde från någon.
Innan hjärtat krackelerar av ensamhet.
Patetiskt. I know.

Do the cat talk

Det finns tillfällen, ja det händer faktiskt allt som oftast att jag är glad över att ingen kan höra hur jag pratar med min katt, min älskade pälsbollskung. Det där kattkärlekspratet, som är så oerhört fånigt för alla andra utom den inblandade katten och tvåbentingen. Som kärleksprat tenderar att vara.



- Men heeeej, gubbse-puppsen!
- Snyyyyggingen!
- Snygging-pygging!
- Äääär du snygg, va? Äääär du söt?
- Åååh, så sööööt du är, jaaa, matte älskar dig jätte-pätte-mycket!
- Gullöga, silkestassen, lilla dumsnuten min, gullgroda, jaaa vad fin du är, åååh vad mysigt vi har det!
- Jaadå, purr purr purr!



O.s.v. O.s.v.
Det är verkligen tur att ingen hör mig! Gud vet vad de skulle tro om mig då.
Fast... nu har jag ju bloggat om det. (Ett säkert tecken på att jag lider av bloggsjukan?)
Gud vet vad ni nu ska tro om mig! :D

Fly mig en dikt!

När farmor dog ville jag läsa Pär Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer" på hennes begravning. Det var naturligtvis en omöjlighet; tre jävla verser och jag som bara skulle gråta mig igenom dem och det enda som skulle höras var några hysteriska pip och kanske hade det slutat med att jag svimmade! Av ren utmattning. Istället valde jag en kväll en tid senare att i lugn och ro hemma tända ett ljus och läsa dikten för farmor; jag visste att hon lyssnade. Det gick så fint så. Det är en otroligt vacker dikt, som passade farmor så bra.



Nu är faster B borta. Älskade faster B. Jag har inte accepterat det, jag vill skrika och gråta åt det jävla orättvisa livet som tog henne ifrån oss. Men jag vet att begravningen är om en vecka - precis sådär paradoxal som sorgen är - och jag har börjat leta en dikt. Nej, jag kommer inte att läsa den på begravning av ovanstående skäl. Men jag vill läsa den för henne över ljusets fladdrande låga en kväll som jag själv har valt.



Jag har inte hittat någon dikt ännu.
Jag tänkte på Bodil Malmstens dikt om moster Lillie. Men nu när jag läste om den så insåg jag att den inte riktigt passade faster B. Ändå grät jag. För den kärlek som finns i den här dikten, som jag tar mig friheten att citera här. För säkerhets skull vill jag återigen påpeka att det är Bodil Malmsten som har skrivit den, och den återfinns bl.a. i hennes Samlade dikter". Missa för övrigt inte hennes underbara blogg (följ länken).



Vi som lever
Är bara de döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& odödliga rock'n'rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans -
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata & hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie
för lyckliga Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförsbackar
Hon sa hon var fyrtitvå
Sånt ändrar man inte på
Så
Fimpa hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla Helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss - ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes snitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla Hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain
(Bodil Malmsten. Som sagt :))

Nedtecknade mysterier mellan torkande akvarellfärglager

Först tyckte jag mig höra Pavarotti sjunga "Vi bor i Sverige" i en av sina arior. Sedan bytte även Callas språk för ett par sekunder! Märkligt.
Måhända har jag förlyssnat mig på opera?
Men näh!



Om man har skrinet med akvarellpennor till vänster. Och glasen med vatten till höger. Hur kommer det sig då att man stoppar akvarellpennan i ett av glasen? Och om man nu ändå gör fel, varför häller man då inte vattnet i akvarellpennskrinet?



Varför måste en katt alltid genast kasta sig på lådan och pinka, när man har bytt sand? Även om den gick alldeles innan man bytte? Och varför i h*vete måste de krafsa ur all den nya, fräscha sanden? Nåja, en god del av sanden, då. (Vadå, som en katt aldrig skulle överdriva?!)



Come to think about it, varför finns det inte självspolande kattlådor? Jag menar, mänskligheten har uppfunnit månraketer!! En självspolande kattlåda borde vara en baggis i sammanhanget.

Önskelista (at long last)

Nu kom ju tomten redan i slutet av augusti.
(Tomten = pappa far, i det här fallet.
Jo, för tomten har ställföreträdare när h*n inte är i tjänst.
D.v.s 364 dagar om året.
Ganska underbart! Come to think about it.)
Men ändå.
Om tomten nu skulle kunna tänka sig att utsträcka sin generositet.
Ytte-pytte-lite till.
Så önskar jag mig hett och mycket:
Operor!
Nej, inte operahus.
Inte operasångare heller.
(Fast kanske ändå... en snygg en...
som sjunger "Nessun Dorma"...
så ljuvligt att han blir stämd av Pavarotti!)
Eller operasångerskor.
Eller ens biljetter till operaföreställningar.
Nej. Nej. Och åter nej.
Inget sådant där tjafs.
Jag vill ha CD-skivor!
Kvalitetsinspelningar av Turandot.
Och La Traviata.
Kan mycket väl tänka mig Trollflöjten också.
Men framför allt.
F-r-a-m-f-ö-r-a-l-l-t!
Madame Butterfly.
Det är så vackert med opera.
Och jag målar så bra till opera.
Så snälla, snälla tomten!
Jag har varit snäll!
För det mesta.
/Din Rödhätta
(med akut skrivklåda)

This one's for you, Shw

Skulle bara berätta, att nu är det sådär igen.
Det där du skrattade så ömsint åt.
Min inre konflikt mellan önskan att måla.
Och den jävla vardagen.
Klockan tickar på.
Jag målar som besatt.
Vill inte gå och lägga mig.
Skulle kunna stanna uppe hela natten, faktiskt!
Men nu är det ju vardag imorgon.
Plikteländet kallar.
Ja, du vet.
Och du.
Nu när jag ändå har dig på "tråden":
Jag saknar dig.
Mycket!

Nää...

Nu sprang jag i läck igen!
Men jag grät fram en ängel.
Det är inte alla förunnat. ;)
Tänk, att jag dessutom skrev en dikt!
(OK. En slags dikt.)
Efter månader och åter månader av skrivtorka.
Hade jag inte redan gråtit så mycket.
Skulle jag ha gjort det igen.

Monday, Monday

Snuvig och irriterad i ögonen. Vet inte om det är sviterna efter allergisnuvan på Grethas i lördags, eller om jag håller på att bli förkyld. Men jag känner mig inte speciellt förkyld. Trött däremot. Är tacksam för att jag med denna dag bara har fyra arbetsdagar kvar (fredagen är halvdag och ägnas åt social samvaro), sedan är jag ledig i två veckor. Skööönt!



Har inte köpt några julklappar. Pappa skulle skicka en önskelista (!) elekroniskt (!!!), men den lyser med sin frånvaro. Jag får väl slå honom en pling. Funderar på om jag ska göra en rajd på stan efter jobbet idag. Så är det gjort.



Var tvungen att flytta tiden hos frissan, eftersom det har kört ihop sig på jobbet. Morr. Ny tid den tolfte januari - det är ju en evighet till dess! Kommer att köpa färg och täcka över den värsta utväxten på egen hand. Vill gärna fira en röd jul. ;)



Känner mig stum, på något mysko sätt. Varken glad eller ledsen eller ens "eller". Bara väldigt, väldigt trött.

Viktigt

Efter alla tårar, efter den ihåliga sorgen, efter allt som har varit och är... så var det skönt med en vänskapskväll tillsammans med Älsklings-Bollen. Vi såg Harry Potter and the Goblet of Fire, som var helt OK men alldeles för lång. (Fast hur man ska göra en film av en sådan otroligt lång roman kan inte ha varit lätt!) Extra spännande var förstås att se hur min älskling skulle klara av den svåra rollen som Lord Voldemort - det gjorde han med den ära. (Förstås! ;)) Typ sju minuter när han stjäl hela filmen. ;)



Efteråt gick vi på Grethas och tog ett par glas. Samtalade om allt från jobb till s*x - den ocensurerade varianten! ;) (Ja, ni får tolka det som ni vill.)



Har haft så jävla ont i nacken hela dagen. Och på Grethas måtte någon ha haft på sig en parfym a la Anti-Rödhättan, för det blev förfärligt snuvigt och eländigt där. Men ändå. Så var det här en betydelsefull, erforderlig kväll för mig. Tack för det, gumman!

Cry baby

Det är rent otroligt så lätt tårkanalerna springer läck nu!



Det behövs bara att kisse blir hysteriskt glad för att jag kommer hem, och pussar mig all over the face och kelar en masse. Som om det aldrig skulle ha hänt förut! :D Och att jag hade fått ett högst oväntat julkort från Linda - tack, gumman! Och att jag tar på mig en gammal "slappartröja", för att efter en stund inse att den har jag fått "ärva" av faster B en gång i världen, när hon skulle slänga en massa kläder men lät mig titta igenom kassarna först, och nu är den så noppig och nött och urtvättad och alldeles, alldeles för stor... och jag vet inte varför just det kändes så hemskt, att den är så "förstörd"! Det var ju aldrig meningen att det skulle vara en fintröja... Sedan gråter jag för att jag hade lämnat kommentarer i ett par bloggar och inte fått svar. (Ingen nämnd, ingen glömd; det är verkligen bara jag som är fånig.) Och för att Tori sjunger så vackert.



Men det är skönt att gråta. Trots allt. Och oavsett orsaken så är det bra att jag gör det. Direkt nödvändigt, if you ask me. För alternativet är så mycket värre. Jag vet hur det är att ätas upp av gråt innefrån.



Och jag kan skratta också!
Som när jag var på Konstnärsshopen och köpte papper, ett litet dyrare av ett märke som jag inte har provat förut. Och hur killen bakom disken, en ny stjärna som jag inte har sett där förut, flirtade lite diskret med mig. (Hur han nu kunde se ett potentiellt flirtobjekt i min vinterglåmiga nuna med lätt gråtsvullna ögon!) Och vi skrattade tillsammans åt ett helt igenom urfånigt skämt.

Men fan...

... hur jobbigt blev det där nudå?!
Skulle bara ringa till Begravningsbyrån och lämna besked om begravningen.
Kvinnan som svarade hade en sådan otroligt vänlig röst.
Då brast förstås alla fördämningar!
Så jobbigt och pinsamt.
Men hon "tog hand" om mig på ett väldigt proffsigt och omtänksamt sätt.
Kände mig helt urlakad efteråt.
Och har ont i huvudet nu igen.
Går jättetrögt på jobbet idag.
Jag gör nog en kort dag.
Men solen skiner. I alla fall.

And the sun on your face, I'm freezing that frame *

Det känns t.o.m. fel att skriva om det här.
I min egen fucking dagbok!
Men jag skriver ändå.
Det är som en livboj.



* Tori Amos, "Gold Dust", Scarlet's Walk, 2002

Inte rätt sorg? men det är min sorg

Jag har en sådan märklig känsla av att vara fel nu. Som om jag inte hade rätt att sörja. Att vara så ledsen. Som om folk tyckte att det var ju "bara" en faster, OK klart du är ledsen, men det var ju "bara" en faster, trots allt, inte en familjemedlem eller nära anhörig. Då har man rätt att sörja "på riktigt"? Det är det där "jaha, ja det var ju tråkigt" i ett artigt frågande tonfall, underförstått "sååå farligt var det väl ändå inte!"



En person sa till mig:
Men att föräldrar dör, det får man ju faktiskt räkna med!
Nästan som om man inte skulle ha rätt att sörja då heller.
Än mindre en faster då, underförstått...



Ledsen får man vara. Möjligtvis. Men "lagom" ledsen.



Jag vet att jag är överkänslig just nu. Hudlös. Och svenskar i gemene är urusla på att hantera en människa i sorg.
Men ändå. Jag känner mig så fel! Och så ensam.
Och när jag gråter får jag dåligt samvete, fast jag vet inte varför.

Utförande av plikt: Check!

Usch! för att tvingas sitta på jobbmiddag och le och konversera artigt. När det gör så ont inombords, att du nästan imploderar. When you couldn't care less om ditt och dutt och allt det där alla runt omkring dig pratar om. Och tröttheten förlamar dig frusen.



Värst av allt att sedan gråta på bussen på vägen hem.
Som man bara inte får göra!! i Sverige.



Tur ändå, att jag har hatt nog att gömma mig under. :\

Whatever get you through the night 'salright, 'salright

Pratade med kusin J idag. Ett förväntat svårt samtal, som blev väldigt fint och... ja, om inte direkt lättsamt, så lättare än vad jag hade trott. Där fanns en känsla av samhörighet på ett sätt, som jag inte kan förklara här.



Efteråt fick jag jätteont i huvudet och i axlarna. Hade tydligen spänt mig mer än jag trodde. Trött blev jag också, nej, tröttare. Ville inte alls gå på julfesten på jobbet. Men det gjorde jag, och det var tur, för det blev (som alltid) väldigt trevligt. Och jag behövde den förströelsen. Chefen delade ut julklappar, och när jag kramade honom som tack sa han ett par ord till mig, som var nära att få mig att brista i gråt. Det fanns en sådan omtanke och värme i de orden, jag blev så rörd.



Fick krama lite på Jennie idag också. Lååång lunch. Jag fick prata, hon lyssnade. Hon fick mig att skratta. Kände mig trygg. Älskade, älskade vän.



Jag är så trött nu, det är lite si och så med sömnen. Jättemycket på jobbet att göra. Fast det är nästan skönt. Duktiga flickan har slagit på auto-piloten och jag får jättemycket gjort, även om det går långsammare än vanligt. Åsså slipper jag tänka så mycket. På kvällarna målar jag och gosar med min katt. Men imorgon är det jobbmiddag igen, denna gång med det gäng som jag jobbar allra mest tillsammans med. Vi ska gå på Grethas. Hu så jobbigt... roligt men jobbigt, hade faktiskt hellre varit hemma. Men sedan är det ju nästan helg, tack och lov. Och jag har klarat av den här första svåra, tunga veckan.

Det svåra samtalet

Efter att lite oväntat ha "sprungit på" Felicia på bussen, och fått kram av henne och tanka lite vänskap i all hastighet, så hade jag styrka nog att ringa det där ack så svåra, men både behövliga och viktiga samtalet - det till kusin J (faster B:s son). Eller styrka och styrka, jag kände mig ungefär lika stark som ett sönderfruset löv i höststormen, men i alla fall så stark som det går att bli i sådana här svåra stunder. Tyvärr var J inte hemma, men jag pratade länge med V, hans fru. Före samtalet funderade jag på vad i hela fridens dagar jag skulle säga, fast jag vet att det inte behövs sägas något särskilt bara man hör av sig, och på att jag inte fick börja gråta. Men grät gjorde jag, hann inte mer än höra V:s röst så var det kört. Men det får man göra; hur kan jag vara något annat än mig själv en sådan här gång, och jag gråter mycket just nu.



Det var fint att få dela gråten med V. Men också skratten. En närhet som överbryggade de där tjugonågonting milen och en sprakig telefonlinje. Och imorgon ska jag försöka få tag på J.



Efteråt tog jag fram fotot på faster B från i midsomras. Har inte vågat titta på det förrän nu. Och där var hon ju; det tjocka, vackra håret på ända och de där pigga bruna ögonen. Kunde nästan höra henne skratta.
One of a kind.




(Faster B och pappa, midsommaren 2005)

Målandet längtar i min kropp

Skulle "bara" köpa mer akvarellpapper.
Men kunde inte motstå erbjudandet.
Vad jag nu skulle med akvarellpennor till.
Typiskt onödigt köp!
Tänkte jag buttert på vägen hem.
Med så mycket månad kvar av lönen.
Fast ändå. Hjärtat fladdrade lite extra.
Det medges.
Det är så roligt med målarmaterial.
Och jag kom hem.
Och jag målade.
Inget onödigt köp alls.
Billigare än "lyckopiller".
Och nyttigare.

Ambivalens

Det har varit skönt att få tillbringa de här dagarna med pappa. Vi behövde varandra. Fast han säger ju aldrig något. Själv har jag gråtit mycket, och där har vi inte kunnat mötas. Men vi har haft vår vardag, de vanliga trivsamma "rutinerna" när vi tillbringar en helg tillsammans. Och där har vi varit trygga. Ja, jag vågar säga "vi", trots allt.



...



... sedan skrev jag en massa, som jag sedan deletade!
Jag känner ett sådant himla stort behov av att skriva här, att skriva av mig. Men det låter så jävla egoistiskt, så jävla mycket Miss Drama Queen! Och som om jag inte bryr mig ett skvatt om pappa, som sörjer en älskad syster. Men det gör jag.



Och det är ju min dagbok. Trots allt. (Nej, kommentera inte det här; jag vet, jag vet!)



Fast vad tjänar ord till? Hon är borta. Och jag är så jävla ledsen just nu.

Några rader

Jag hade nästan glömt att sorg är så fysisk.
Det känns, klyschan till trots, som om någon har slitit ut en del av mitt hjärta. Den del som var faster B. Jag har ett hål i mitt hjärta - hon fattas mig. Och det gör så ont.



Jag kan inte fatta att hon är borta... Hon var alltid så full av liv!



Tack alla för era uppmuntrande ord och er omtanke. Det värmer.

Heart broken

När jag är på väg till bussen ringer pappa. Faster B har dött. Min älsklingsfaster. Hon som bara inte fick dö. Hur ska jag orka igenom den här dagen? Och begravningen sedan... Jag tror jag åker hem till pappa imorgon. Jag tror vi behöver varandra nu.
Jag ville bara berätta det här i bloggen. Kommer inte att skriva här så mycket på ett tag, som det känns.

Så härlig är jorden - och så hemsk

Regnbågens alla färger av känslor denna kväll. Mest ilska. Och skam. Men även en oerhörd sorg. Jag sörjer Någon som är kvar, men som är på väg bort. Jag vet att jag inte borde göra det, jag vet att jag borde hoppas, men jag kan inte. Det gör för ont. Jag vet nästan säkert att Någon går. Men jag hoppas att jag har fel.



Och tankarna är så många.
Och nacken värker. På nytt. Som alltid i svåra, stressiga situationer.



Jag tänkte att jag skulle ringa en vän. Gråta, rasa, prata av mig. Men jag kunde inte, jag vet inte varför. Istället kröp jag ned under en filt i min gamla malätna soffa. Och här har jag legat en god stund nu. Tittat i taket, tittat på de tända ljusen, rökt, lyssnat på Eva Dahlgren.



Och gett den här dagen fingret. ;)



Jag vet allt som finns att veta
om en människas ånger
om allt man borde men inte gjorde
Jag har lovat bot och bättring oräkneliga gånger
men även för mig själv
så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
står så plågsamt naken
på en perrong där tågen far förbi
Det är så många timmar kvar än
(Eva Dahlgren, "Så härlig är jorden", Snö, 2005)



Så ironiskt att denna min favoritsång på Evas nya CD - som bara blir bättre och bättre, CD:n alltså, ja låten också, iofs - har nästan samma namn som min älsklingspsalm. Den som vi sjöng på båda mammas och farmors begravning. Den som ofelbart alltid får mig att gråta. Den vackraste och den mest smärtsamma psalm jag vet.



Ursäkta alla känsloutbrott i bloggen idag. Men jag måste få ur mig det här. Så att jag kan skratta på nytt igen. Imorgon ska jag göra något roligt.



Jag är ensam med mig själv
(Eva Dahlgren, "Bob hund", Snö, 2005)

Självrannsakan

Det var när jag hörde Martyren flöjta:
Jag har inte tiiid att vara ledig!
Men jag tänker taaa mig tid imorgon!
Och hur hon och chefen skrattade så gott.
Som om de inte båda hade kränkt en annan människa tidigare denna dag.
Martyren genom det hon sa.
Chefen genom att han lät henne säga det.
Och hur de nu ironiserade över händelsen igen.



Det var då jag fick nog.
Stängde av datorn och gick hem.
Tidigt.



Jag skäms så hemskt över dem båda.
Eftersom de inte har vett om att göra det själva.
Men jag skäms även över mig själv.
För att jag ingenting sa.
Att jag lät dem kränka den här personen.



Visserligen tog jag kontakt med henne efteråt.
För att visa mitt stöd.
Och ta avstånd från det som hände.
Men det var ändå fegt.
Jag skulle ha gjort det högt också.
Då, när det hände.
I det var vi alla lika goda kålsupare.



Idag har jag haft svårt att påminna mig.
Varför jag trivs på den här arbetsplatsen.

Ovanpå allt annat...

... så kommer ett minst sagt svart besked om MB.
VILKEN JÄVLA SKITDAG!!!
Jag vill bara gå hem och gråta.
Och slå hårt på något.
Och gråta igen.

Gaaaah!!!

Vilken jävla start på dagen!! Jag kan inte gå in på vad som har hänt, men adrenalinet sprutar fortfarande ut ur öronen på mig, och jag är fullt beredd att ge Martyren en verbal smocka... nu ska jag dessutom snart på möte med henne igen... om jag hade vetat att det skulle hjälpa, men det gör det ju inte! GAAAAAAAAAH!!!!



*andas, andas!*



Som tur är sprang jag på Älsklings-Bollen i fiket efter mötet och fick krama lite på henne. Vänskap är den bästa medicinen av dem alla. Inte för att den biter på Martyren, men den fungerar bra för mig.

Det finns bara två av mig och det är jag

Hu, vad jag känner mig kluven ikväll!
Riktigt jävla trött.
Men samtidigt rastlös.
Väggklättrandevarning!
Vill krypa i säng och sova.
Helst ända fram till sommaren.
Vill måla också.
Skriva. (Helst av allt!)
Se på film.
Läsa.
Men får inget gjort.
Istället pillar jag navelludd.
Och stirrar tankfullt på väggarna.
Kanske kan jag kravla ned i sängen den vägen?

Shaken not stirred

So I let my hair down, glitterpiffade till ögonen, lade lite färg på läpparna och åkte ned på stan. K har varit ledig idag, så hon hade förstås snoffsat upp sig ordentligt, och där kom jag i mina jeans och min vardagssnälla tröja! Men jag hade i alla fall glitter på ögonen, hehe. Det blir faktiskt riktigt snyggt med de här färgerna på mig, om jag får säga det själv. Eller det är väl Jennie som jag ska ge credit, det var ju faktiskt hon som en gång sminkade mig i liknande färger och fick mig att inse att jag kan ha grön ögonskugga.



Myyycket folk var det. Bland annat min f.d. chef... hrmm! Vi hälsade bara. Jag gillar visserligen hans fru och hade gärna bytt några ord med henne, men ikväll orkade jag bara inte med karlskrället hon är gift med. Efter ett par sippar av den horribelt starka drinken - tur att man bara fick en! speciellt med tanke på att jag inte hade ätit någon middag - började jag känna mig lite piggare. Kul grej att göra en gråsnöig december, trots allt. Showen var helt OK; två sångerskor som turades om att framföra flertalet ledmotiv ur Bond-rullarna och två unga tjejer som dansade. Men var var James Bond himself?? Lite konstigt med en Bond-show utan James Bond, if you ask me. När en av tjejerna gjorde "License to kill" kom jag att tänka på Daniel Lindström i förra årets Idol och hur djävulskt bra han framförde den låten. Han är ju Umeåpöjk, så han kunde väl ha fått vara med på ett hörn?



Nåja, trevligt var det i alla fall. Och kort! Tio över åtta satt jag på bussen på väg hem igen... Lite snopet, men skönt ändå. Nu får jag en relativt tidig kväll i alla fall. Fast just nu är jag pigg som en mört, mot alla odds, och har ingen lust alls att gå och lägga mig. Hehe. Jaja, jag utger mig inte för att vara konsekvent.

Glamourös måndag... methinks not!

Precis innan jag skulle till att somna igår kväll kom jag ihåg att jag ska gå på James Bond-kväll ikväll. *stööön!* Ett beslut taget i ett svagt ögonblick, då det där med att trotsa vardagen och präkto-Carra lät lockande. Så icke nu. Det känns otroligt motigt!! Jag vill inte gå!! Jag vill åka hem, ta ett varmt bad och sedan krypa ned i sängen, tidigt, tidigt. (Ja, jag är fortfarande trött efter lördagens begivenheter. So sue me ;))



Men jag kan ju inte banga nu; jag har ju lovat K.
Så det är bara att bita i det sura äpplet, eller rättare sagt sippa på Dry Martinin och göra det bästa av situationen. :/ Jag hade ursprungligen tänkt glamma till det hela, men jag var alldeles för trött i morse för att tänka ut en glamourös outfit. Det får bli tråktröja och tråkjeans. Fast turligt nog har jag kvar glitterögonskuggan i handväskan sedan i lördags, så jag kan i alla fall piffa upp ögonen lite. Tur det! Jag ser ut som måndag - grååå, trööött, vinterglåååmig! ;)



Snart dags att åka ned. Men först ska jag jobba en stund till.

Nåja!

Männen i Umeå går fria.
Ännu ett tag.
I övrigt var kvällen lyckad.
Älskade vänner.




(Jennie-Pennie-Kramkalas!)



Många skratt.
Allvar också.
Gott rött vin.
Den sköna känslan av att tycka om sig själv.

Varning på stan

En skön dag. Mycket kaffe. Var nere på stan och deltog i en manifestation mot homofobi och hatbrott. Passade på att shoppa lite också, det där sista som fattades för kvällens evenemang. Hade tänkt ta en kopp choklad på något trevligt fik, men det var så s*tans mycket folk. For hem och drack lite mer kaffe istället. Gnyyy, så gott kaffe det blir i min nya kaffepress! Såg filmen Sideways, som är fullständigt lysande, om än något för lång.



Nu är den "seriösa" delen av lördagen över. Jag ska strax hoppa in i duschen och sedan piffa upp mig i Den Röda och lite annat skojs. Sedan väntar baren på News. Just nu känns det mest besvärligt att åka ned på stan, men bara jag väl har kommit dit och får träffa mina vänner, så blir det nog bra. Här ska busas! Får man säga (skriva) att man känner sig fin? Nå, "horte var", så känner jag mig fin i den här toppen! Jag ska t.o.m. ha högklackade pumps! :D Hmmm... nu känner jag hur en skönt galen Nemi-stämning börjar sprida sig i kroppen... hehehe, hur ska detta sluta?!

Jag vidhåller!

Agnes vinner Idol 2005!
Fast om Sebastian vinner, så är även han en värdig vinnare.
Det lät jäkligt bra om båda finalister ikväll.

Banne mig...

... det kan bli en tjej som vinner Idol 2005!
För min del står det 1-0 till Agnes efter första låten.

Hjäälp!

Vadan är nu detta - min snart sjutton år gamla katt, som vanligtvis sover större delen av dygnet, löper amok här i lägenheten! Detta efter en bastant måltid på Whiskas med strömming. Mat brukar ju annars föranleda kattmatskoma hos denne distingerade gamle herre nuförtiden, men nu... egads! Han är just nu i färd med att döda (högljutt!) "liket" efter ett värmeljus, efter att först ha galopperat runt i lägenheten ylande och fnysande.



Undra hur många minuter han ska orka...



Se där, ja! Nu ligger han redan i soffan med "droopy eyes", hehe.
Nåja. Han var kung i lägenheten för ett par minuter. I alla fall.

Ständigt denna Nemi

Går då och då in på DN för att läsa Nemi.
Idag möttes jag av detta:
Vi har problem med Nemi just nu.
Hehehe.
Undras vad hon har hittat på nu då?

*fniss*

Haha, mina arbetskompisar är för söta!
Eftersom Jennie ska få ta sig en titt på Den Röda, så har jag med mig den till jobbet idag. Nyfikna arbetskompisar krävde förstås genast att få se den. Och som de häpnade! Sedan haglade förslagen över mig om accessoarer och håruppsättningar and whatnot. Jag höll faktiskt inte på att bli av med dem ;)

Redhead goes... red?!

Gaah har köpt en RÖD topp med spets och allt! Ev har jag blivit galen! Du måste komma o vara smakråd på jobbet imorgon! C



Detta SOS SMS skickade jag till Jennie, efter dagens vill-vara-snygg-till-helgen-shoppingrunda. En röd topp... röd med spets och paljetter!! Till moi?! Som i likhet med Nemi har en garderob, där det tarvas en blindhund för att man ska hitta något... Nästan enbart svarta kläder, alltså. Den strippen var bland det roligaste jag har läst på år och dagar, and boy! kände jag mig träffad! :D



Men snygg är den, toppen. Undras hur den skulle ha sett ut i svart... aaj, slå mig inte!



Egentligen är det Jennies fel. Eller förtjänst, hur man nu vill se det.
I morse skickade jag ett mail till henne, där jag berättade att jag efter att ha betalat räkningar och sett över decemberbudgeten hade kommit fram till att även om jag inte kunde leva i sus och dus (gåslevern och champagnen går bort, you know; jaja, vegetarianer äter inte gåslever, but you get the picture!), så hade jag definitivt råd att införskaffa något snyggt inför lördagens "sippa drinkar-se snygg ut-dregla över karlar". (Ja, vi ska gå ut igen. Och?! Fatta hur många lördagkvällar jag har suttit hemma denna höst... Det var visserligen nödvändigt för kropp och själ, men nu när de där två har fått vila upp sig så behöver jag lite skojs! Eh... var var jag?)



Just det, köpa något snyggt var det. Jag föreslog Jennie att vi skulle göra stans klädaffärer, shoppa oss snygga inför helgen och avsluta det hela med en fika. Tyvärr var hon redan upptagen.
Och jag som tänkte att du skulle "hetsa" mig att köpa något galet! Nu lär det bli något mesigt snällt som vanligt! skrev jag beklagande tillbaka.
Varpå det inte stod länge förrän jag fick ett mail med en mängd goda råd och tips inför shoppingen - del ett i Jennies Modeskola. Jag har fått frk Jennies välvilliga tillåtelse att citera henne här i bloggen. Det är ett hysteriskt roligt mail, som jag har av utrymmesbrist (jag plapprar nog långt här i bloggen som det är) har valt att sammanfatta som följer:



• Tänk - svart (det brukar ju inte vara så svårt *förstår inte aalls vad hon menar med detta!*), alternativt grönt eller koboltblått!
• Tänk - vad önskar du dölja mest (brukar vara bröst och rumpa)!
• Dessa områden tänker du nät, spets eller liknande tunt tyg som liksom exponerar, men likt en nylonstrumpa slankar till och stramar upp (det behöver dock inte sitta tight!).
• Övriga områden lämnar du oklädda!
• Om det dessutom har flugit förbi en önskefe och strösslat kreationen med paljetter, glitter eller strass på väl valda ställen så är det bara en fördel.
• Dock ej för mycket, och EJ samlat till ovan nämnda områden som helst bör döljas helt.
• Undvik enkla, ofta taffligt sydda, volanger (ja, jag vet att det är mode, MEN HALLÅ!!!!), välj i såna fall att tänka "massor är bättre" och tänk rysch (då kan man leka sjörövare åtminstone... kanske innebär större chans på Johnny Depp, vad vet jag!?) *volanger?!?! - over my dead body!!*
• BLUS!!! Det finns skitsnygga just nu, och då kan du ju ha ett sånt där fint linne under /.../ och exponera lite hud över bysten...
• När jag menar över bysten så innebär det inte att bling-blinget hamnar precis under hakspetsen. Det finns rätt stor yta mellan byst och hals, och risken att du skulle visa för mycket är helt enkelt obefintlig! *nu är hon sådär obegriplig igen... skulle det vara något fel på MITT dekolletage?!*



Jaha...
Där sprang jag runt bland stans (tråkiga och förutsägbara, om du inte är super-super-smal och har plenty of cash eller åtminstone ett digert kreditkort) affärer, och blev alltmer desperat. Som det brukar bli när man har pengar och går ut för att köpa något... de gånger det är ont om kontanter och därför inte kan men vill handla, så brukar jag hitta hur mycket snyggt som helst!



Till sist stod jag inne på en känd affärskedja med en svart och mycket snäll topp.
Snygg, ja.
Spännande, nej.
Jag tog den och gick mot kassan...
Det var då den röda toppen kastade sig över mig! Likt ett rovdjur. Den skrek och visade upp sig och var allmänt mallig. Inte alls min stil. Jag "gör" inte spetsar, jag "gör" definitivt inte rött, för att inte tala om djupt urringat!
Men inga protester hjälpte; den följde med ända till kassan, och väl där hade den lyckats kicka den snälla, svarta dit pepparn växer!



Y'all know the the rest...
Nu är frågan: Ska jag våga stå vid mitt köp?
Go red and expose skin?
Yup. I think so.
Men Jennie ska få ta sig en titt först.
För säkerhets skull. ;)
Det är ju trots allt hennes "fel", och det är ju som sagt hon som brukar inspirera mig att köpa plagg som jag annars aldrig skulle ens se åt, men som ändå blir såå rätt i slutänden.



Om, säger om, jag står vid mitt köp, så lovar jag att publicera ett foto på mig här. ;) Yup. You have been warned!



Dagens citat:
No more miss nice girl!
(Sista SMS:et till Jennie för denna dag)