Wake Me Up When September Ends

Ursäkta, kunde inte motstå! ;) Dessutom är det ju en sådan störtskön låt (med Green Day, för den som inte känner till den), att den förtjänar att omnämnas. Lyssnade på den i stort sett varje dag den här semestern... och gjorde t.o.m. en målning, inspirerad av den!



Och nu dör september.
So to speak.
Den var väldigt lång. Väldigt! Men äntligen tog den slut. Och jag går in i en lugnare period på jobbet. Tack och lov. Jag börjar få igen sömnen, aptiten och livsgnistan.



Och värken... :/



Nu väntar jag otåligt på att kreativitetslustan ska komma tillbaka.
Antydan till en idé poppade upp i mitt huvud idag, när jag läste en kommentar av Carina D till min Skrivande-text. Tänkte försöka ägna helgen till att vårda och nära den. Brainstorma lite. Nej, mycket!
Kanske ger jag mig i kast med den där tävlingen ändå...



Och apropå det så måste jag få tacka för ert stöd och era uppmuntrande ord!
Om jag får den där texten skriven, om jag förmår att skicka in den till tävlingen, oavsett hur det sedan än går... så är det mycket tack vare er.
Om jag inte gör något av den här chansen, så har jag bara mig själv att skylla.



Bad dream catcher, bad!



Annika och jag har varit på after work på nya tapasrestaurangen ikväll. Mysigt plejs (tidigare Rockside) och god mat. Dåligt med "större" rätter (typ kyckling och köttbullar) för oss vegetarianer, men det fanns goda smårätter i alla fall. Och den där kronärtskockan var värd att dö för!



Vi pratade som sjutton. Och jag lyckades med en freudiansk felhörning, som torde gå till världshistorien... *asg* Mycket lyckat! Skulle gärna ha velat sitta hela kvällen med henne, men jag orkar inte riktigt med sådant på fredagkvällar nuförtiden... börjar som sagt bli gammal. ;) Vi har dock planer för andra roliga aktiviteter i höst, så vi har förtröstan.



Hennes man S kom, snäll som alltid, och hämtade oss med bilen. Dottern J var med, som hon brukar, men den här gången var hon ovanligt tyst. Ända tills vi var nästan framme vid M-hem, då hon vände sig om och utbrast med elvaåringens storögda förundran:
Mamma! När du och Carra träffas pratar ni jättemycket!
Det går ju inte att förneka. Men innan vi ens hunnit tänka ut ett svar fortsatte hon, nästan uppbragt:
Men sedan i bilen... (konstpaus)... då pratar ni ännu mer!!
Annika försökte förklara, men J lät sig inte bevekas:
Men hur kan ni ha så mycket att prata om?!