Stress och leenden

Egentligen har jag inget att skriva om. Alldeles tom i bollen!
Men jag skriver väl något ändå. Skriva skriva skriva!
Så jag inte tappar orden. Också.



Jag känner mig som Piff och Puff (ja, båda!) när de ska försöka berätta för Musse om sina äventyr med Pluto och julgranen i TV på julaftonen. Men jag har inget (jul)kort att hoppa in i. Jag måste försöka Piff&Puffa den här veckan så gott det går.



Känns som om det borde vara torsdag, allra minst, har jobbat så mycket. Tio timmar igår. Normala kontorstider idag, men ingen lunch istället. Låg vaken halva natten inatt, spänd inför morgonens möte. Imorgon eftermiddag ska jag på kurs, det har jag inte alls tid med, men jag kan inte hoppa över den heller, för gud vet om det ges någon mer chans. Åsså den där jävla festkommittén och festen (på torsdag) mitt i alltihop! Undra om man kan avgå såhär "fem i tolv"? Nä, det förstås. Det gör man bara inte! Men man kunde ju släppa några grejer till de andra i festkommittén...



Borde ha jobbat över idag också... får göra det imorgon istället.
Ikväll ska jag se på Idol. Och sedan ska jag gå och lägga mig. Sömn är a och o just nu. Om jag ska orka hela veckan.



Det brukar ju vara hektiskt på jobbet den här tiden på året, men jeeez! vad extremt det har varit den här gången! Trodde att det skulle ha lugnat ned sig vid det här laget. Istället känns det som om någon har dragit åt skruvarna ytterligare.



Men allt är inte bara stress och trötthet.
I min omedelbara närhet rör sig just nu en söt pojke. Med bruna, bruna ögon, som blir liksom alldeles sneda och "skrattrynkiga" när han ler. Och det gör han ofta.
Inte för att det är något, eller så. Men det är skönt att vila ögonen på honom. Se honom le.
Det är faktiskt manna för en stressad Rödhätta.
Prosaiskt, men sant. ;)