Upp som en sol, ned som en pannkaka

Har haft världens flyt idag, och känt mig både glad, utvilad och effektiv. Så hamnar jag såhär fem i tolv av arbetsveckan i ett telefonsamtal, där personen i andra änden lyckas få mig att känna mig osäker, inkompetent och värdelös. Jag vet att det absolut inte var hennes mening, men ändå. Luften gick liksom ur mig. Duktiga flickan grät i mitt öra:
Världens sämsta handläggare!
Och jag tänker att jag måste gå in och jobba på söndag; förbereda och läsa in mig (igen) på det här ärendet tills jag formligen slukas av det. Tills jag kan det bättre än bäst. Fast det egentligen inte finns något givet svar.



Och varför, varför trillar jag ned i de här "fällorna" med (o)jämna mellanrum? Vad är det för faktorer som triggar igång de här osäkerhetskänslorna? Varför är jag så himla flat?! Det är som om jag bestämmer mig för att något är så komplicerat eller svårt att jag inte kommer att kunna, och då kan jag inte heller (också kallat självuppfyllande profetia)? Medan jag i andra fall kan kasta mig utför stup utan betänkligheter, och kan fast jag egentligen, om jag hade fått tänka efter, inte borde kunna. Feg ibland, modig ibland, eller vad man nu ska kalla det.



Tack och lov är den här arbetsdagen strax över! Jag ska plocka ihop det material jag behöver för att jobba med under helgen. Sedan ska jag gå på Rött och ta ett glas eller två tillsammans med Älsklings-Bollen. Stackars vännen, hon lär få allt det här rakt i ansiktet innan vi knappt ens har hunnit sätta oss! Jag får bestämt lov att bjuda henne på ett glas vin som kompensation... :/