Backlash (?)

Jag börjar få näsan ovanför pappershögarna. Tempot har sjunkit, stressen minskat. Äntligen kan jag andas igen.
Då dalar humöret istället. Jag blir så himla besviken på mig själv. Varför varför gör jag såhär mot mig själv?!



Jag visste inte att du ställer så höga krav på dig själv! sa M, en av mina kollegor. Man kan ju inte kunna allt! tillade hon milt.
Vilket hon naturligtvis hade rätt i...
Varför dömer du då dig själv så hårt? avslutade M.



Jag hade inget svar att ge. Jag vet ju precis vad det är jag har hållit på med de här senaste veckorna. Lagt krav på stress på känsla av misslyckande på egen dom om misslyckande - usel usel usel handläggare...



Men inte varför. Annat än att "old habits die hard"...
Och Duktighetsfällan är så svår att ta sig ur. Varje gång jag tror att jag har lyckats kravla mig ur den, så slår den igen om mig på nytt.
Och den här gången tog det extra hårt.
Gick jag sönder. Lite grann.



Plötsligt längtade jag efter ER. Så intensivt att tårarna rann upp i ögonen. (Men jag började inte gråta. Tack och lov! Nog för att M är trevlig och så, men jag ville inte sitta där och grina!) Måste måste måste få prata med henne!
Men hennes telefontid var över. Jag lämnade ett meddelande.
Men vi lyckades inte få kontakt under dagen.