Festen då, sent omsider

Fast egentligen, egentligen är det väl inte så mycket att berätta. Trots att jag har hållit er på halstret de senaste dagarna. ;)



Det är svårt att njuta av en fest när man är med i festkommittén. Det går aldrig att helt slappna av, alltid är det något man måste ordna eller hjälpa till med. När sedan majoriteten av ens festkommittékompisar drabbas av kollektivt hjärnsläpp och slutar tänka själv.... gaaaah! Ett tag slets och drogs det i mig, så att jag höll på att bli knäpp!
Carina, vad ska jag göra med det här...
Carina, vart ska jag ställa det här...
Carina, när ska vi...
Carina, vet du...



MEN TÄNK SJÄLVA FÖR FAN!!



Eller som när S, som hade ansvaret för tekniken, kom fram till mig:
Du, det är nog bäst att vi tar bort de där sladdarna, så att folk inte snavar på dem!
Då röt jag som ett sårat lejon:
Det är ditt jobb!
Vad fan, det var väl bara att plocka bort sladdarna, fanns ingen anledning att springa till mig och påpeka det!!



Men, men.
Mot slutet av kvällen tog den här Duktiga flickan helt fräckt ledigt från ansvaret. Pratade med en massa trevliga personer. Drack lite vin. Skrattade. Och fick dansa tryckare...



Vågade inte bjuda upp Söta pojken. Var på väg flera gånger, men han såg så frånvarande ut, för att inte säga lite kall. Inga charmiga leenden där inte.
Herregud, fyrtio år och inte våga bjuda upp! :D
Fast jag har alltid varit dålig på att bjuda upp. Feg.



Roligast denna kväll var en slipsklädd herre, som i normala fall personifierar ordet "korrekt", en riktig pappersvändare vars titel får en att gäspa... han rockade loss värre än värst tillsammans med bandet i en gammal rockklassiker! Jag lovar att varenda haka på hela festen trillade i golvet då! :D



Skandalerna lyste med sin frånvaro. Det var faktiskt lugnt på gränsen till städat. ;)
Men lite spännande skvaller bjöd ändå kvällen på, när två personer upptäcktes bakom en stolpe, vilt hånglande... ungefär de sista två människorna på jorden som jag skulle ha trott kunde tänkas vara intresserade av varandra! Jag tror nog att det mest var ett festhångel, men väntar ändå med spänning på en eventuell fortsättning.



Inget hångel för den här Rödhättan, dock.
Det var så länge sedan, att jag antagligen skulle behöva en instruktionsbok!
Men...
... så var det ju den där tryckaren. Sista dansen. Då kom en av de snyggaste och trevligaste killarna på det där plejset fram och bjöd upp. Och jag vet inte när jag senast dansade en sådan tajt, skööön tryckare!
Där han lyckades vara nära utan att gå över gränsen.
Det blev mest en enda låång kram.
Men inget tafs, inga sexuella undertoner.
Jag tror att han helt enkelt tyckte det var skönt att kramas lite. Och det gjorde jag också.



Den dansen kan jag leva länge på.
Det var så otroligt skönt att vara så nära en man, om än för bara två danser. Jag riktigt kände hur mina konturer, som hotat att upplösas av ensamhet, fylldes i på nytt. Ibland känns det som att jag inte finns till, eftersom ingen rör vid min hud...
Så tack för den kramsköna dansen, Stilige mannen!
Jag känner mig lite mindre frusen nu.



Nästa gång det beger sig (det här är en årligen återkommande fest), så ska jag parta som om det vore 1999... fast det har det ju redan varit... nå shit the same!... så ska jag festa och dansa och njuta hejdlöst av att vara festkommittéfri! ;)
Och kanske få dansa ytterligare en sådan där skön tryckare med Stilige mannen?