Skrivande

Har du skickat in till någon mer [skrivar]tävling? frågade pappa igår, när vi pratades vid på telefonen.
Jag blev faktiskt lite överraskad över frågan. Jag vet inte varför, men någonstans inom mig har jag alltid varit övertygad om att han inte bryr sig... Det är väldigt hemskt tänkt, jag vet, men det har egentligen inte så mycket med misstro mot pappa som min egen osäkerhet som skrivare att göra. Jag vet ju att pappa inte har så lätt att prata om känslor och sådär, men på senare tid har jag förstått att han är stolt över mitt skrivande och målande. Eller rättare sagt, jag har lärt mig att läsa mellan hans rader.



Jag brast ut i en lång harang om skrivkramp.
Om alltför höga krav på mig själv.
Om pressen från det ständiga hyllandet om att jag "skriver såååbra", "kommer att bli författare!", und so weiter, som jag hört under hela mitt liv.
Om att kunna, vilja, och älska skriva, men lägga krokben för sig själv, att inte tro sig om att ha fantasi och/eller något att berätta.



Jag vet inte om han förstod allt, så som jag plapprade, men han lyssnade, han gav "rätt svar", och det var så skönt att få prata med honom om allt detta.
(Fast det är lite trist att det alltid är jag som pratar mest i vår relation. Jag önskar att jag, liksom Åsnan kunde få förmågan att "remain silent"... att vänta ut honom. Pappa, menar jag!!)



Jag avslutade det hela lite lamt med att jag har två texter, som skulle kunna funka som krönikor, och som jag funderar på att skicka in... när jag nu ska få självförtroende nog att göra det! Men också med en bekännelse om hur jag sumpade den där tävlingen i Expressen, som Ingrid tipsade mig om, den med temat "Osynlig"... trots ett par hyfsade idéer så lät jag det hela bara rinna ut i sanden... för vem tror jag att jag är, liksom?!



Det fanns sympatier i pappas tystnad över telefonlinjen.



Ikväll läser jag så på skriva.net (en eminent blogg, för övrigt, spring dit om du inte redan har gjort det!) om en annan tävling, tema: Utestängd. Och kände pappas osynliga knuff i ryggen... Deadline är femtonde oktober, gaaah, det är ju bara drygt två veckor! Men... kanske är det bra med kort deadline, kanske gör den korta tiden att jag inte hinner gruva mig alltför mycket eller skjuta alltför mycket på skrivandet... jag måste skriva som s*tan* om jag ska hinna!



Men. Men. Men.
Alltid detta men!
- jag har inga idéer - jag kan inte skriva - jag hinner inte - jag orkar inte - jag vågar inte ... -



Lika många drömmar
som himlen är blå...
(Ratata, "Se dig inte om", Guld 1981-1987)



Vågar. Inte. Satsa. På. Min. Dröm?!
Vad är jag för fegis, egentligen?!



Jag har ju fått det finaste man kan få - jag har en far, som tror på mig!
Det betyder att jag kan sikta mot stjärnorna.
För om - när - jag faller, så har jag någon som tar emot mig.
Det har aldrig framstått så klart som nu, efter vårt samtal igår.
Varför skulle det ta fyrtio år att förstå det...??
Är jag inte skyldig pappa i allmänhet och mig själv i synnerhet att ta de där stjärnsprången?
Närmare himlen än så kommer man inte.
Faktiskt. ;)