Fången mellan kontoret och hemmet

Klockan är tio över sex, och jag är fortfarande kvar på jobbet. Och borde stanna kvar här ännu längre; jag måste, jag borde, jag får inte glömma att... Men det är som illa bevänt med effektiviteten nu, det måste tillstås. Jag åt lite till lunch (tyst Boel!) och börjar känna mig lätt yr i bollen och längtar som en galning efter choklad och något fettdrypande... men det är naturligtvis mat jag behöver, lugn lugn.



Fast... jag drar mig lite för att gå hem. Så länge jag sitter här med mina ärenden, så slipper jag tänka så mycket. Och jag vill inte gå hem och tänka ensam. Fast jag vet inte varför jag känner så. Jag har suttit ensam på mammas dödsdag många, många gånger. Fast inte när jag varit såhär trött, hungrig och superstressad, kanske, vilket gör mig mer vemodig än vad jag egentligen är... if that makes sense. Har ingen motståndskraft idag, helt enkelt. Det där jäkla menseländet vill inte komma igång heller, och det gör ju inte humöret bättre precis.



Gnäll gnäll gnäll!
Blir så less på mig själv.



Men nu måste jag cykla hem (på en trilskande cykel, gnäll gnäll, som sagt) innan jag svimmar av hunger. Och vad gör det, egentligen, om jag inte har motståndskraft mot min saknad och mitt vemod? Jag får väl gråta en skvätt i kisses päls - wouldn't be the first time! Och/eller måla en stund, även fast jag har ont i nacken. Eller skriva. Eller krypa i säng med en garanterat icke-seriös bok, något som får mig att skratta, kanske, eller något med troll och häxor och sådant där.



Måste ha choklad, bara! Gaaaaah! :D