"Man skriver inte bättre än man läser"

Ovanstående är ett citat av Einar Ökland, som tycks mig bra som en rubrik när jag ska (försöka) skriva något om förra veckans skrivarkurs. Öklands ord var också de första som vår lärare, Malin, skrev upp på tavlan, när vi började kursen, och de slog an viktiga strängar i min skrivarsjäl!



Det är svårt att sammanfatta en vecka, som i så hög grad kretsade kring just läsande och skrivande. Det var inte fritt ifrån att huvudet snurrade och t.o.m. den här bok- och skrivartoken ville värja sig i slutet av kursen. Efteråt kändes det nästan som om jag hade tömts på ord; kanske är det därför jag har haft svårt att skriva om kursen. (Även nu går det trögt. Men jag har gett mig fan på...!!) Det tog ju tid att smälta den också, förstås. Det var faktiskt en välsignelse - alldeles frånsett att jag ville vara tillsammans med mina vänner - att jag hade bokat in ett par dagar i Uppsala tillsammans med Felicia och Jennie, så att mitt skrivartrötta huvud fick vila. :)



Kanske har jag lite skrivkramp också, precis som på kursen... hur man nu kan ha lite skrivkramp! Hmm. Det handlar nog snarare om prestationsångest, då som nu. Bäst att dra ut kontakten till hjärnkontoret och bara låta fingrarna flyga över tangenterna, tror jag.



Vi var ett gäng på tio kvinns, varav en lärare (Malin). Ett otroligt trevligt och homogent gäng, i vilket jag genast kände mig trygg. Nog så viktigt när man ska presentera sina texter... Min rumskompis Anette och jag fann varandra tämligen omgående, och många och långa var de diskussioner som avhandlades i vårt rum om kvällarna. Skönt! Jag brukar ju komma överens med de allra flesta, men det var en bonus att det blev någon som jag hade... 'scuse me, har så mycket gemensamt med. Vi bestämde oss ganska snart för att skicka texter till varandra framgent. Och om det var något jag önskade mig av denna kurs så var det att "få" en läsare till mina texter!



Det gick si och så med skrivandet den här veckan, som sagt. Precis som när jag var på Fridhem, come to think about it. Ändå fick jag en sådan fin respons på mina texter (två gamla och en ny). Nej jag ska inte säga "ändå", för det låter så ringaktandet; de goda läsningarna var som balsam för mitt något sargade skrivarsjälvförtroende. Och det var vinst nummer två med den här kursen; jag fick bekräftelse på att texterna håller, att jag duger!



I slutet av veckan fattade jag ett drastiskt, men välbehövligt beslut om Berättelsen. Och nu kliar det i fingrarna efter att få börja skriva... men för ovanlighetens skull känner jag mig inte stressad och/eller otålig. Jag vet att den finns där någonstans inom mig. Jag vet att jag vill skriva den och att jag kommer att skriva den - på ett eller annat sätt.



Detta trots att det "kvinnliga jamandet" piper i mitt öra, att de bara sa så för att vara snälla, att bra kritik inte behöver betyda att det är bra det jag skriver... suck!!! Allvarligt, jag fattar inte hur jag kan vara så kaxig å ena sidan, och så bedrövligt modstulen å andra sidan! Hmm, det är väl skrivandets Janus-ansikte igen. (Igen och igen och igen!)



Nåväl. Förut skrivandets ups and downs bjöd veckan på en helt fantastiskt vacker ö (Bohus-Malmön), som jag halvt om halvt förälskade mig i. Jag skulle kunna tänka mig att hyra ett hus och sitta där en hel sommar och (försöka) skriva! Jag har skrivit upp det på min "Viktiga projekt att genomföra i framtiden"-lista, på samma rad som "hyra lägenhet/hus i Prag och i Grekland för att skriva". Hm, den är kanske lite ensidig den där listan :) fast det står faktiskt ett par andra punkter också. Men de är hemliga än så länge. Trots att jag skvätter ut mig själv över hela "intär-nätet" i tid och otid så vill jag behålla en viss mystik! ;)



Skrivandet, skrivarkompisarna och öns skönhet i all ära, men den bästa stunden på hela veckan var faktiskt den ca fyrtio minuter långa promenad som jag tog i regnet på tisdagen, bara jag och regnet som smattrade mot huvan på Anettes regnrock, som jag hade lånat. Jag kom till ett par viktiga insikter där i regnet, faktiskt. Och det var den enda stunden jag hade helt för mig själv under den här tiodagarstrippen, vilket var behövligt. Vilket bara bevisar att jag är en ensamvarg, är jag aldrig så social!



Sista kvällen stod vin och räkor på menyn, utom för vegetarianen, yours truly, då, som istället avnjöt ugnsrostade grönsaker - en delikatess som jag aldrig ledsnar på! - till det vita vinet. Vi skrattade nog ned både takputs och lappar (ursäkta, internt skämt!) den kvällen, speciellt under vår skrivarstafett, då tre högst egensinniga texter författades av tio högst egensinniga kvinnor. ;) Fast jag blev i ärlighetens namn lite less när det sjöngs som mest; då satte jag mig på bron och rökte och försökte inhalera så mycket av Bohus-Malmöns magi som bara gick, att ta fram under mörka, kalla vinterdagar! En katt stack nyfiket fram sitt söta pälsansikte runt knuten på häcken, och jag lockade dit den; sedan satt vi en bra stund och kelade och pratade. Även det ett minne att njuta av längre fram! Hu så jag saknade Mjau-Mjau i den stunden...



Slutligen, den kanske viktigaste lärdomen från denna kurs:



Det konkreta blir aldrig banalt. Det är det abstrakta som kan bli banalt.
(Malin, vår eminenta lärare)