Fort lördag

Oj, vad fort den här dagen har gått! Och jag har inte hunnit vila något alls, som jag skulle ha behövt göra, som jag så väl behöver! Men vad kan man göra när underbara, one-of-a-kind Ettan kommer till stan, och jag inte har fått träffa henne på två år?! Bara att se henne komma emot mig på trottoaren och hur vi öppnade våra famnar och sedan en sådan där lååååång skön vänskapskram - det var värt allt, allt! Trött, stressad, i starkt behov av vila, men jag fick rå om min älskade vän ett par dyrbara timmar.



Sedan fikade vi - Ettan, hennes kompis M, Jennie, Pellen och jag - på Café Björn ("Båten") nere vid kajen. Och vi skrattade, plapprade och levde om, så att det är ett under att vi inte åkte ut. :D Det höll på att bli en allvarlig kris där ett tag, när kaffet tog slut - ja kaffet! Allvarligt, har ni någonsin varit med om att kaffet har tagit slut på ett fik?! Det tog närmare en halvtimme, fyrtiofem minuter innan det dök upp två små ynka kannor kaffe igen... då hade volymen vid vårt bord hunnit sjunka betänkligt... Men så snart kaffet föll ned i våra strupar var vi igång igen. Herregud vad mycket jag har skrattat idag, jag har faktiskt ont i käkarna!



Cyklade hem i kall septembersol, och damp ned i soffan lagom för att hinna se reprisen av Desperate House Wives. Kisse var hysteriskt mattesjuk, och låg klistrad som ett frimärke mot mina ben...



... gaaaah, en katt som just lade svansen rakt över en av ljuslyktorna! Fraaas, sa det, åsså var han lite svanspäls fattigare. Att han aldrig lär sig! Han har även en viss faibless för att stoppa ned nosen i ljuslyktor, trots att han verkligen borde veta vid det här laget att det inte är något för en katt. Och det är lite svårt för honom att neka att han har gjort det - morrhåren brukar bli alldeles krulliga, se. ;)



Nå, var var jag...



Jo! Efter Desperate House Wives cyklade jag ned på stan igen, och hängde med Ettan och ett gäng av hennes vänner på Pub Freja. Det är filmfestival här i stan i helgen, och det brukar, enligt Ettan, vara bra drag på det plejset. Men ikväll var det ganska dött, måste jag säga. Själv var jag alldeles för trött för sådana här roligheter, trots det trevliga sällskapet. Så jag bröt upp vid halv tio redan, och då hade jag suttit och gäspat en bra stund.



Imorgon tänkte jag gå in och jobba en stund, få undan några papper som har tyngt mitt samvete de senaste dagarna. Men det känns så otroligt jävla motigt... Jag skulle vilja sova i en vecka! Varför är helger så korta?!