Nostalgitripp

När stressen och vardagen slår mig i huvudet, när måndag lägger krokben för mig... då händer det - inte ofta, men ibland - att jag anlägger moteld. Vanligtvis genom att shoppa. Heh. Hur förutsägbart är inte det?!



Ändå hjälper det.



Just nu är det mycket månad kvar av lönen.
Men det struntade jag i. Shoppingen behöver inte nödvändigtvis vara dyr för att fungera. Och det är det inte många terapiformer man kan säga om!
Idag köpte jag mig en färgsprakande höstbukett.
Den lyste upp måndags- och höstgråheten som en fyrbåk.
För att inte tala om min själ!



Åsså köpte jag Ratata Guld 1981-1987 på Åhléns CD-rea.
Värsta, bästa nostalgin! :D



- Hej. Mitt namn är Carra, och jag är en Ratata-junkie.
- Hej Carra!



Ratata de tidiga åren håller fortfarande. I alla fall för en gammal Ratata-junkie. Det där smetiga kletet som Mauro gjort efteråt, det kan jag vara utan. Men låtar som "Jackie", "Soulboy" och "Någonting"... ååh, jag blir alldeles till mig! Sååå många minnen! Och "Doktor kärlek" är en sådan där underbart tramsig, flamsig och irrelevant nonsenslåt, som jag kan vara så svag för, att nattgammal is är stark i jämförelse!



"Någonting"... den har jag dansat mycket till i mina dagar.
På den där tiden då jag dansade. :)
Min dåvarande bästis J och jag var som galna i låten. Tjatade sönder varenda DJ i Umeå för att få den spelade varje gång vi var ute på lokal... och det var vi ofta. Tjugoplus och med fötter som bara ville dansa och galna i Mauros saltstänkta smörröst och i "Någonting". Jag har inte tänkt på den låten på åratal. Men ikväll när jag kom hem och spelade upp mitt reafynd och "Någonting" dånade ut genom högtalarna... då log jag stort och lyckligt på ett sätt som jag inte har gjort på ett bra tag!



Det är en farlig lek
och det vet du med
men du låtsas blunda
låtsas inte se
/.../
För det är någonting hos dig
Som gör någonting med mig
Ja det är någonting just nu
Som gör att det kan bli jag och du



*dansar runt för mig själv*
Yeaah man!



Att man kan bli så hög på nostalgi!



Texterna är enkla, på gränsen till banala.
Någon vidare poet är han ju inte, den gode Scocco. Eller vad sägs om rader som:



För jag orkar inte älska och jag orkar inte hata
och jag orkar inte gråta och jag orkar inte prata
("Försent")



Men de funkar. För det mesta. Bara för att... bara för att det är Ratata. Gruppen som lyckades vara både smörig och cool. Hur nu det gick till!



Och faktum är att jag kan känna igen mig i de där raderna.
Hur banala de än är.
Det har funnits stunder även för mig när jag har fastnat i mina känslor. Att inte kunna känna något överhuvudtaget, det är värre än värst...



Sedan har vi ju "Jackie". Det var genom den låten jag upptäckte Ratata. Jag tyckte den var så vansinnigt läcker och skön!
Sedan fick jag deras första skiva av J i födelsedagspresent. Och på den vägen var det. Varje ny skiva var en happening. (Lite som det är nu, när Tori släpper sina skivor.) Jag lyssnade så mycket på dem, att det är ett under att vinylen höll. Kunde alla texterna utantill. Grät till det där banala om kärlek som Mauro sjöng om. Dansade om och om och om igen till "Någonting".



Sedan tog Ratata slut. Och åttiotalet. Och Mauro inledde sin, i min mening, mindre lyckade solokarriär. Han var inte cool längre. Bara smörig. Och då höll det liksom inte längre. För mig i alla fall.
Jag fann andra husgudar.
Men det är ren och skär njutningsnostalgi att lyssna på den här skivan. Åratal efter att jag senast lyssnade på en Ratata-skiva.
Och jag blir fortfarande lika fånigt glad av den popnonsens extra ordinaire som "Doktor kärlek" är:



Och om du blivit smittad
sjukdomen är hittad
tveka inte älskling
doktorn sa till mig
jag kallas doktor kärlek
medicus amor
kom till mig
i hjärtat ditt jag bor