Underbart är kort...

Jag kan inte vara ädel och ödmjuk. Jag kan inte lida i tysthet. Eller tänka att det finns andra som har det betydligt värre. Eller trösta mig med att jag har så mycket att vara tacksam över. Jag har ont och tycker synd om mig själv! Så den som avskyr självömkan kan sluta läsa här. Det är min blogg och jag skriver vad jag vill - tycker hur mycket synd om mig själv som helst, om och när det känns så! Jag är en enda deppighet ikväll. Den här kvällen som skulle vara så underbar, som jag hade sett så mycket framemot - Ingrids traditionella teparty!



Redan när jag vaknade i morse kände jag de första tecknen... ömheten i nacken, stelheten, en brännande känsla... sedan blommade den ut på eftermiddagen i en infernalisk värk, så att ögonen tårades emellanåt, och jag nästan inte orkade hålla huvudet uppe... inte för att det var något bättre att ligga ned, tvärtom. Ett tag funderade jag på om jag skulle behöva ställa in. Men jag ville ju så gärna gå, längtade efter mina vänner så att allt annat var av underordnad betydelse! Så jag tog två värktabletter, sedan två till när de första inte hjälpte, och jag tog ett hett bad för att, om möjligt, slappna av. Det hjälpte. Värken retirerade, även om den kunde anas som ett lätt dunkande hot i periferin. Men jag kunde gå iväg till tepartyt.



Jag orkade två timmar.
Två timmar av underbara vänner, roliga samtal, viktiga vänskapskramar, god förtäring, viktiga (för mitt humör) gapskratt. Ingrid hade överträffat sig med chokladkakan - to die for! Teet värmde. Men mest värmde jag mig med mina vänner. Och gladast blev jag över Pellens lilla försynta smekning över armen och hans "länge sedan", hans glada ögon, att han var glad för att han fick träffa mig... älskade Pellen! Som senare satt och läste högt med "Svensk journalfilm"-röst ur en bok om vett och etikett, så att folket vid hans bord skrek av skratt. Jag hade också tänkt gå över till det bordet...



... men då hade värken börjat komma krypande igen. Försiktigt, ja nästan försynt, till en börja med. Sedan med kraft. Hur den nöp till i nacken med glödgad tänger... Och i takt med att smärtan ökar, så minskar min ork. Det är som om jag sugs in i smärtan. Och blir liksom alldeles tom. Jag ser hur människorna... mina vänner, for heavens sake!... skrattar och ler. Men jag kan inte ta in det längre. Och det är inte rätt vare sig mot dem eller mig.



Så jag gick hem. Gråten brände i halsen hela vägen. Det kändes så fruktansvärt orättvist! Jag behövde få vara med mina vänner, jag har nästan inte alls hunnit/orkat/båda träffa dem på sistone. Varför kunde jag nu inte få den här kvällen tillsammans med dem?!



Nu sitter jag här insvept i en tjock tröja, en sjal över axlarna, och fleesefilten insvept om benen... för jag har ont i höfterna också, det känns som om någon hade hällt ett lager med glaskross där. Och jag tycker oändligt synd om mig själv. Lyssnar på Pavarotti. Känner mig ensammast i världen.



Usch!
Vad jag är patetisk.



---
Kvällens citat:
Det är te utan smak som smakar te.
(Jennie)