2005-10-21

Trots allt

(Eller: Nej, jag går inte med håven.)



Alla som är less på mitt gnäll om och min förtvivlan över värken ombedes sluta läsa här och nu. Det här är min blogg, och jag skriver om vad jag vill. Precis som ni läser det ni vill läsa.



Och jag behöver gnälla.
Eller skriva av mig. Snarare.



Jag har ont.
Jag undrar hur många fredagkvällar, eller hur många kvällar över huvud taget, som jag har sagt och skrivit det. Men så är det. Jag har ont.



Det onda flyttar runt i kroppen. (Det gör så ont på vissa ställen att jag inte känner dem? Fast... jag känner av ryggen också. Öm hud. Liksom) De senaste dagarna har jag haft värk i händerna. Det har eskalerat. Ikväll tycker jag faktiskt att vänster hand känns lite svullen och varm.



Men det kan ju vara som jag inbillar mig.



Men att det gör ont, det inbillar jag mig inte.
(Snarare underskattar.)



Jag fattar inte det här med händerna. Det gör jag bara inte.
Jag kan förstå rygg och nacke, det var ju där allting började. Och jag känner till det där med kappmuskeln. ER har "ritat" upp den för mig. På min hud. Och förklarat, när jag förvånat mig över punkter där det gjort särskilt ont, utan att jag kunnat förstå varför just de punkterna gör ont.



Men händerna?!



Jag är ju administratör. Och knattrar otroligt mycket på tangentbordet. Både på jobbet och hemma. Och jag har haft tendens till "mushand" tidigare, när jag skrev min forskningsförberedande uppsats (15 poäng) i litteraturvetenskap; då hade jag ett tag sådana besvär med "mushanden", att jag nästan inte kunde bära något med den; den liksom domnade bort... scary!



Men det var ju då det.
Och det här är ont på ett annat sätt.
En varm, liksom "ömmande" värk.
I båda händerna.



Tack och lov!
Att jag har tid hos ER på tisdag!
Att jag kan måla min smärta.
Att det är fredag.
Att jag är frisk. (Trots allt.)
Att min katt pussade mig när jag kom hem - helt ensam är jag inte!
Och nu sover som ett extra varmt garnnystan intill mig.
När jag smeker honom över den silkeslena pälsen "kurrar" han kärleksfullt.
Då dör man nästan av kattvardagslycka.
Att jag kan fylla ett kort till Shw med bubblande glädje och förväntan.
Att jag kan skratta. (Trots allt.)
Att jag kan må så förtvivlat gott.
Trots allt.

8 Comments:

  • Hej! Kikar in... som du märker... Hittade dig pingad ungefär samtidigt som mig på både Tjejbloggen och Nyligen. Känner igen din bild, från nåt community kanske? (Jag heter helt andra saker där...)

    Måste bara fråga, innan jag läser vidare med risk att hitta svaren, hrm: Vad är ER? Och: Lider du av fibromyalgi?

    {fyller snällt i Word verif...)

    By Blogger crrly, at fredag, oktober 21, 2005  

  • Crrly: Från Succé kanske? Det är det enda ställe förutom bloggen där jag har publicerat min bild.

    ER är initialerna på "min" massageterapeut. Vill inte skriva ut hennes namn i bloggen.

    Nej, jag har inte fibromyalgi. Vad jag vet. Bara en sådan där obestämd värk som så många kvinnor har.

    By Blogger carra, at fredag, oktober 21, 2005  

  • Du börjar bli gammal, det är väl inte svårare än så?

    By Anonymous Anonym, at fredag, oktober 21, 2005  

  • Carra!!! Jag sänder den största, varmaste kramen jag har när jag sitter här och nattsurfar.
    Att ha ont är ett helvete, be inte om ursäkt för att du skriver om det. Be inte om ursäkt för något du skriver. Ska jag säga, jag lever inte som jag lär direkt ... men be inte om ursäkt. Det är helt Ok. Jag blir orolig dock. Funderar på vad det kan vara. Har du gjort någon smärtutriedning någon gång? Stress kan också yttra sig i smärta i kroppen (been there, done that).. hoppas du slipper ha alltför ont i natt. Krama Kungen, Löjs och Prisma hälsar förståss!

    By Anonymous Anonym, at lördag, oktober 22, 2005  

  • Anonym: Klart det kan vara så, även om jag inte tycker fyrtio är gammalt, direkt. Men gammal eller ung, man ska inte behöva ha ont. Eller hur?

    Sia: Det hjälper att få skriva om det. Det hjälper mig att förstå.

    Tack för kramarna, och lika många tillbaka!

    By Blogger carra, at lördag, oktober 22, 2005  

  • (((((((Carra))))))))

    SJÄLVKLART ska du få skriva av dig om din värk utan att behöva be om ursäkt. Alla sätt att lindra den psykiska smärtans som uppstår av den fysiska är värdfulla, skriv, gnäll, måla, ugmås med snälla vänner och gosa med kisse.

    Och sen, från en läkarfobiker till en annan, du är nog så illa tvungen att ta mod till dig och söka hjälp. Själv gick jag i många år med, vad jag nu förstått, redan då var en mild astma. Hade jag vågat gå till doktorn med det hela då hade kanske min kropp klarat av den svåra lunginflammationen som förstörde mitt liv senare. Med andra ord, hade jag tagit mod till mig (och tro mig, jag VET hur svårt det är) hade jag kanske varit frisk i dag.

    By Anonymous Anonym, at lördag, oktober 22, 2005  

  • Din blogg, skriv vad du vill!
    Värk är inge kul, jobbigt värre.
    Tur vi har våra katter, då är ju ensamheten långt borta!

    By Anonymous Anonym, at lördag, oktober 22, 2005  

  • Hexi: Du skriver alltid så fint till mig, och dina kramar gör stor nytta! Det du berättar om dina erfarenheter är också viktigt. Jag vet ju att du har helt rätt. Det är bara så svårt att bemöta en djupt rotad ångest med logiska argument... ja det där vet du ju lika bra som jag. TACK för att du delar med dig!

    Rita: Hur ledsen och trött och hur ont jag än har så gör pälsbollen livet lite lättare att leva. Bara genom att kurra, att bli överlycklig när jag kommer innanför dörren (om jag så bara varit i tvättstugan i fem minuter), att slösa ovillkorlig kärlek på mig.

    By Blogger carra, at lördag, oktober 22, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home