Färglagd måndag

När plikten slutat att kalla på mig cyklade jag hem i svinkall oktober. Tonlöst trallande för mig själv. Lite ont i själen sådär, nemlich. Men ungefär halvvägs började jag le för mig själv. För mitt i gråkall måndag, dystra tankar på eventuella läkarbesök och värkande händer (ja, händer! den här värken vandrar omkring lite som den vill just nu), så fick jag besök av en musa. Hon satte sig på min målarhand, fjäderlätt för att det inte skulle göra ont, och blåste sitt magiska, varma inspirationspulver över den.



Hon log tillbaka mot mig i det hon lämnade mig.
Och handen glödde.



Så istället för att linda en katt runt mig, krypa ned under filten och tjuta en skvätt, som jag längtade efter tidigare idag efter mitt samtal med ER...
... istället målade jag.



Det är en ganska mörk målning, på temat "Jag ser mig".
Ändå skänker den mig - tillsammans med Syster Toris vackra, bitterljuva sånger (tror att jag är på väg in i en av mina regelbundet återkommande Tori-perioder, inte för att jag klagar, tvärtom) - en slags mild förtröstan. Och lycka.



Det är bara att instämma i Sivs kloka ord om att pyssel (eller hobby, som hon kallar det) borde skrivas ut på recept till sönderstressade själar.



Hmm.
Undra om färgen har torkat nu?