And the way I feel tonite...

Det är som sagt lite vemodigt ikväll... främst det här med den förlorade ringen. Ja, jag ställer in mig på att den är förlorad. Och att det är mitt eget fel. Skulle jag bli överbevisad om motsatserna, så kan jag glädjas åt dem. Annars har jag deppat nog över detta ikväll och behöver inte göra det mer. Hoppas jag.



Har tänkt jättemycket på MB också. På hur fort livet kan förändras. Och hur tacksam jag är överr att jag är frisk, att mina vänner och min far är (mer eller mindre) friska, och att jag får vara en del av deras liv. Minnet av MB:s ledsna ögon har jagat mitt hjärta hela kvällen. Eller... kan inte bestämma mig för om de var ledsna, eller helt enkelt... tomma! Det sista är än mer "heartbreaking".



Kvällen räddades av opera (herregud, jag håller på att förvandlas till en operabuff!! *fniss*), tända ljus, en mer än lovligt kelig fyrtassare, ett bokfynd (botaniserade bland bibliotekets hyllor istället för att äta lunch idag), och, sist men viktigast, en hel del pyssel - jaa!



Jag kom på ett roligt, annorlunda sätt att ge ett boktips. Kan inte skriva mer än så eftersom jag ska ge det till en vän som brukar läsa här. Åsså avslutade jag målningen från igår. Jag är faktiskt - håll i er! - nöjd med den. *kollar oroligt omkring mig ifall muserna skulle få frispel och straffa mig för hybris* Och det verkar som om jag har lärt mig ett och annat sedan jag började måla för ynka sex månader sedan; jag var ytterst nära att sabotera målningen genom att lägga dit ett par detaljer, som jag tyckte skulle ge den extra djup, men i sista sekund hejdade jag mig, med tanke på hur katastrofala sådana spontana beslut brukar bli. När jag återigen satte mig att betrakta målningen, insåg jag att de där extra detaljerna skulle ha förstört allting.



Jag är en fort målare, precis som jag är fort i det mesta jag tar mig för, men jag kan kanske lära mig att dra ned på tempot i målandet - vilket skulle vara behövligt av många skäl. Speciellt om jag kunde ta med mig det in i mina övriga kreativa strävanden! Många gånger är jag så fort - för att inte säga otålig! - att jag lägger krokben för mig själv...



Så jag tog mig genom kvällen.
Nu undrar jag bara varför jag inte krävde mina vänner.
När jag behövde dem.