Den svåra resan

Jag har varit hemma en sväng, som hastigast, och ska nu åter ställa kosan till Lycksele, om drygt en och en halv timme. Imorgon är det begravning, och eftersom det kan vara vanskligt att färdas med buss mellan Umeå och V** - risken finns att jag kommer fram flera timmar efter begravningen, även om jag åker på morgonen - så åker jag till Lycksele så att jag kan åka med pappa imorgon. Dessutom... vem fan vill sitta på bussen en sådan dag?!



Det känns så otroligt ångestfyllt med den här begravningen, att jag som någon slags märklig skyddsmekanism har hakat upp mig på bussfärden idag. Usch vad jobbigt att sätta sig på bussen igen, usch vad jobbigt att åka tillbaka när jag nyss kom hem, kunde jag inte ha fått åka om ett par dagar istället, etc... så att jag slipper tänka på orsaken till varför jag åker tillbaka. Weird.



Har i alla fall hunnit käka lunch tillsammans med Älsklings-Bollen, och det är jag så innerligt tacksam för, även om jag misstänker att jag inte var det trevligaste av sällskap. Kommer att hinna krama lite på Jennie också innan jag åker; hon kommer från Lycksele idag, så vi möts för en "snabbis" på busstationen. ;) Självupptagen som jag är just nu (mer än vanligt, alltså ;)) så behöver jag tanka vänskap och kramar. Min hud känns alldeles konturlös... men när jag kramar mina vänner, då känner jag att jag finns, trots allt.



Nej, inga sådana tankar... jag orkar inte gråta just nu, inte när jag snart ska åka ned till busstationen.



Har "laddat" för begravningen med Orudis (muskelavslappnande salva) och värktabletter i förebyggande syfte - jag har redan så djävulskt ont i nacken och axlarna, och det lär knappast bli bättre - samt rejält med näsdukar. Önskar att man även kunde smörja in själen med bedövande salva... fast å andra sidan tror jag det är bra om man känner, om man gråter och gör ont, istället för att stänga inne allt. Och när jag kommer hem igen (fredag), så kan jag måla så mycket jag orkar och behöver. Och det gör jag, behöver måla, alltså. Just nu är det mitt enda uttrycksmedel, som det känns, för det är så svårt att skriva, det ser bara fånigt och patetiskt ut.



Någon konstnär är jag verkligen inte. Men hur naivistisk och tafatt julhelgens målning, Förlust, än är, så är känslorna som ligger bakom den äkta. Det är den djupa sorgen hos de anhöriga till tsunamins offer, som präglat denna helg, och min egen smärta. När jag läste om de anhörigas smärta så kom den här bilden så tydligt för mig... där vattnet inte bara är vatten, utan även symboliserar smärtan i att förlora någon som man håller kär. Ibland känns det lite som att drunkna, när den stora vågen av smärta slår in över en...



Nej! Får inte tänka på detta heller! Inte just nu, i alla fall. Måste ta mig igenom den här dagen och morgondagen. Sedan... sedan kan jag söka ro och lindring här i mitt hem, så gott det nu går. Borde kanske inte publicera det här dravlet... men det är ju min dagbok, i alla fall!