2005-12-30

Gråten som är jag

Nu när jag har gråtit så mycket.
Allaredan.
Nu när jag har suttit på din begravning
och gråtit vid din kista.



(Där du ju bara inte kunde finnas!
Nej, nej. Inte där.
Aldrig där.
Du är ju här!
Alltid i mitt hjärta.
Om du ursäktar klyschan.)



Nu när jag har gråtit mig igenom "Amazing Grace".
Gråtit mig igenom "Härlig är jorden".
Gråtit mig igenom vår gemensamma sorg
och din tomma lägenhet.



Gråtit mig igenom att du inte är där.
Och aldrig mer är där.



Då borde det rimligtvis inte finnas några tårar kvar!
Men det gör det.



Det är först nu jag börjar gråta på allvar.

5 Comments:

  • Man ska gråta ända tills man inte kan mer.... och det kan ta tid.

    Man bör nog tillåta sig det.

    By Blogger Vi på Kantarellen, at fredag, december 30, 2005  

  • Jag vet hur det är, på mig trillar tårarna fortfarande fram lite då och då, drygt 3 år efteråt. Dag som natt, jag vet aldrig när de kommer.
    Luta din panna mot min axel och gråt ut, så torkar jag de med en stor handduk, den räcker länge.

    By Anonymous Anonym, at fredag, december 30, 2005  

  • Det är varken sorg eller saknad som väller fram: det är kärlek som ger sig tillkänna.

    Samuel

    By Anonymous Anonym, at lördag, december 31, 2005  

  • Mitt i all din sorg och saknad
    vill jag önska ett Gott Nytt år
    till min favoritblogg Carra.
    / Mats

    By Anonymous Anonym, at lördag, december 31, 2005  

  • Mamse: Ja, sorg tar tid... Jag vet ju att man inte kan "gena", ändå önskar jag att jag kunde det, för det är så tungt med sorgen och gråten.

    Lennart: Tack för axeln, den blev visst förfärligt våt ;)

    Samuel: Både sorg, saknad och kärlek, skulle jag vilja säga. I det här läget är de i det närmaste en förutsättning för varandra.

    Pusterum: Tack för kramarna! Vad bra, nu fick jag dessutom reda på vart du har tagit vägen :)

    Mats: Åh tack, vad gulligt! *rodnar* Gott nytt år även till dig!

    By Blogger carra, at lördag, december 31, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home