Det svåra samtalet

Efter att lite oväntat ha "sprungit på" Felicia på bussen, och fått kram av henne och tanka lite vänskap i all hastighet, så hade jag styrka nog att ringa det där ack så svåra, men både behövliga och viktiga samtalet - det till kusin J (faster B:s son). Eller styrka och styrka, jag kände mig ungefär lika stark som ett sönderfruset löv i höststormen, men i alla fall så stark som det går att bli i sådana här svåra stunder. Tyvärr var J inte hemma, men jag pratade länge med V, hans fru. Före samtalet funderade jag på vad i hela fridens dagar jag skulle säga, fast jag vet att det inte behövs sägas något särskilt bara man hör av sig, och på att jag inte fick börja gråta. Men grät gjorde jag, hann inte mer än höra V:s röst så var det kört. Men det får man göra; hur kan jag vara något annat än mig själv en sådan här gång, och jag gråter mycket just nu.



Det var fint att få dela gråten med V. Men också skratten. En närhet som överbryggade de där tjugonågonting milen och en sprakig telefonlinje. Och imorgon ska jag försöka få tag på J.



Efteråt tog jag fram fotot på faster B från i midsomras. Har inte vågat titta på det förrän nu. Och där var hon ju; det tjocka, vackra håret på ända och de där pigga bruna ögonen. Kunde nästan höra henne skratta.
One of a kind.




(Faster B och pappa, midsommaren 2005)