Så härlig är jorden - och så hemsk

Regnbågens alla färger av känslor denna kväll. Mest ilska. Och skam. Men även en oerhörd sorg. Jag sörjer Någon som är kvar, men som är på väg bort. Jag vet att jag inte borde göra det, jag vet att jag borde hoppas, men jag kan inte. Det gör för ont. Jag vet nästan säkert att Någon går. Men jag hoppas att jag har fel.



Och tankarna är så många.
Och nacken värker. På nytt. Som alltid i svåra, stressiga situationer.



Jag tänkte att jag skulle ringa en vän. Gråta, rasa, prata av mig. Men jag kunde inte, jag vet inte varför. Istället kröp jag ned under en filt i min gamla malätna soffa. Och här har jag legat en god stund nu. Tittat i taket, tittat på de tända ljusen, rökt, lyssnat på Eva Dahlgren.



Och gett den här dagen fingret. ;)



Jag vet allt som finns att veta
om en människas ånger
om allt man borde men inte gjorde
Jag har lovat bot och bättring oräkneliga gånger
men även för mig själv
så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
står så plågsamt naken
på en perrong där tågen far förbi
Det är så många timmar kvar än
(Eva Dahlgren, "Så härlig är jorden", Snö, 2005)



Så ironiskt att denna min favoritsång på Evas nya CD - som bara blir bättre och bättre, CD:n alltså, ja låten också, iofs - har nästan samma namn som min älsklingspsalm. Den som vi sjöng på båda mammas och farmors begravning. Den som ofelbart alltid får mig att gråta. Den vackraste och den mest smärtsamma psalm jag vet.



Ursäkta alla känsloutbrott i bloggen idag. Men jag måste få ur mig det här. Så att jag kan skratta på nytt igen. Imorgon ska jag göra något roligt.



Jag är ensam med mig själv
(Eva Dahlgren, "Bob hund", Snö, 2005)