Cry baby

Det är rent otroligt så lätt tårkanalerna springer läck nu!



Det behövs bara att kisse blir hysteriskt glad för att jag kommer hem, och pussar mig all over the face och kelar en masse. Som om det aldrig skulle ha hänt förut! :D Och att jag hade fått ett högst oväntat julkort från Linda - tack, gumman! Och att jag tar på mig en gammal "slappartröja", för att efter en stund inse att den har jag fått "ärva" av faster B en gång i världen, när hon skulle slänga en massa kläder men lät mig titta igenom kassarna först, och nu är den så noppig och nött och urtvättad och alldeles, alldeles för stor... och jag vet inte varför just det kändes så hemskt, att den är så "förstörd"! Det var ju aldrig meningen att det skulle vara en fintröja... Sedan gråter jag för att jag hade lämnat kommentarer i ett par bloggar och inte fått svar. (Ingen nämnd, ingen glömd; det är verkligen bara jag som är fånig.) Och för att Tori sjunger så vackert.



Men det är skönt att gråta. Trots allt. Och oavsett orsaken så är det bra att jag gör det. Direkt nödvändigt, if you ask me. För alternativet är så mycket värre. Jag vet hur det är att ätas upp av gråt innefrån.



Och jag kan skratta också!
Som när jag var på Konstnärsshopen och köpte papper, ett litet dyrare av ett märke som jag inte har provat förut. Och hur killen bakom disken, en ny stjärna som jag inte har sett där förut, flirtade lite diskret med mig. (Hur han nu kunde se ett potentiellt flirtobjekt i min vinterglåmiga nuna med lätt gråtsvullna ögon!) Och vi skrattade tillsammans åt ett helt igenom urfånigt skämt.