Självrannsakan

Det var när jag hörde Martyren flöjta:
Jag har inte tiiid att vara ledig!
Men jag tänker taaa mig tid imorgon!
Och hur hon och chefen skrattade så gott.
Som om de inte båda hade kränkt en annan människa tidigare denna dag.
Martyren genom det hon sa.
Chefen genom att han lät henne säga det.
Och hur de nu ironiserade över händelsen igen.



Det var då jag fick nog.
Stängde av datorn och gick hem.
Tidigt.



Jag skäms så hemskt över dem båda.
Eftersom de inte har vett om att göra det själva.
Men jag skäms även över mig själv.
För att jag ingenting sa.
Att jag lät dem kränka den här personen.



Visserligen tog jag kontakt med henne efteråt.
För att visa mitt stöd.
Och ta avstånd från det som hände.
Men det var ändå fegt.
Jag skulle ha gjort det högt också.
Då, när det hände.
I det var vi alla lika goda kålsupare.



Idag har jag haft svårt att påminna mig.
Varför jag trivs på den här arbetsplatsen.