Ambivalens

Det har varit skönt att få tillbringa de här dagarna med pappa. Vi behövde varandra. Fast han säger ju aldrig något. Själv har jag gråtit mycket, och där har vi inte kunnat mötas. Men vi har haft vår vardag, de vanliga trivsamma "rutinerna" när vi tillbringar en helg tillsammans. Och där har vi varit trygga. Ja, jag vågar säga "vi", trots allt.



...



... sedan skrev jag en massa, som jag sedan deletade!
Jag känner ett sådant himla stort behov av att skriva här, att skriva av mig. Men det låter så jävla egoistiskt, så jävla mycket Miss Drama Queen! Och som om jag inte bryr mig ett skvatt om pappa, som sörjer en älskad syster. Men det gör jag.



Och det är ju min dagbok. Trots allt. (Nej, kommentera inte det här; jag vet, jag vet!)



Fast vad tjänar ord till? Hon är borta. Och jag är så jävla ledsen just nu.