På spaning efter den inspiration som flytt...
Ikväll har en del obeskrivligt enkla och uppenbara, men ändå svårfunna sanningar gått upp för mig.
Jag satte mig att gå igenom mina "ordtjuvböcker", som jag brukar kalla dem, d.v.s de små anteckningsböcker fyllda med ordtjuverier, tankar, idéer, utkast, etc, som jag alltid bär med mig. Det är något jag länge har tänkt göra, men lika länge skyggat inför. Gud vet varför!
Men ikväll var det dags. Jag vet inte varför just ikväll, vad det var som fick mig att komma till skott, det var ingen medveten tanke eller handling. Plötsligt fann jag mig bara sittandes i soffan med den lilla, men inte oansenliga hög av ordtjuvböcker, som jag har samlat på mig sedan jag började mitt "ordtjuveri" för ganska precis fyra år sedan.
Med ett glas kallt vitt vin och cigaretter nära till hands. Tori Amos i CD-spelaren. Ett enda levande ljus, trots den ljusa sommarkvällen. Och några pappersnäsdukar, utifall att jag skulle gråta.
Och det gjorde jag. Grät, alltså. Men jag skrattade desto mer! Ja, ni läste rätt, jag skrattade åt det jag själv hade skrivit! And lo & behold; världen gick inte under för det, inte heller slog muserna mig döv och blind för evinnerlig tid, de skickade inte ens en harpya! ;)
Några iakttagelser:
~ Jag har faktiskt - faktiskt! - utvecklats i mitt skrivande! Språkmässigt, främst då.
~ Men även backat på ett par punkter. Jag har låst mig i ett slags "säkerhetsskrivande" när det gäller dagboken. Gud vet vad och vem jag försöker skydda mig själv mot. Mot mig själv, antagligen. Why?
~ Jag skrev desto mer för bara ett, två år sedan! Massor med utkast till karaktärer, repliker, scener, etc. Vad hände med den skrivglädjen och innovationslustan?
~ Jag jobbade som sjutton med Berättelsen förra sommaren!
Det där senare kom som en total överraskning. Jag hade något vagt minne av att jag skrev och skrev en febril natt hemma hos pappa. Men inget mer.
När jag nu öppnade förra årets ordtjuvbok hittade jag sida upp och sida ned med febrila (så långt var det rätt ;)) anteckningar om smått som stort när det gäller Berättelsen.
Hur i hela fridens dagar har jag kunnat förtränga det så effektivt??!
Vad var det jag blev så rädd för? Jag antar, med tanke på Berättelsens smärtsamma rötter i mitt eget inre, att det var något som skrämde mig, så till den grad att jag fick skrivkramp - den tjugotredje augusti, närmare bestämt, att döma av ordtjuvboken. Inget av det jag har läst ikväll har gett någon ledtråd till denna rädsla, till orsaken till min skrivkramp. Vad det än var, så har jag... kanske kommit över det nu? Eller så förträngde jag den känslan tillsammans med allt annat som hade att göra med Berättelsen att göra?
Sak samma!
Jag har fyllt fem sidor i Word med anteckningar om Berättelsen utifrån ordtjuveriboken. Och nya idéer har poppat upp i min hjärna som en tonårings finnar. Samt en och annan sanning, som jag var inne på inledningsvis. Plötsligt har jag löst ett par av de svåraste, mest smärtsamma problemen. Bara sådär!
Gud så enkelt det var, varför tänkte jag inte på det förut...?
Det kommer att bespara mig så mycket smärta i det här skrivandet!
Imorgon ska jag trampa ned till jobbet (det här är ju löjligt, jag måste köpa en skrivare!) och skriva ut allt det jag har noterat från mina ordtjuvböcker, både det som rör Berättelsen och det som inte gör det. Sedan ska jag lägga mig i, säg, Rådhusparken, eller vilken plats vädret nu tillåter, och se vad jag kan göra av materialet.
På sätt och vis önskar jag att jag inte skulle åka på skrivarkursen. Att jag fick stanna hemma och pula med detta, nu när jag äntligen har sett en öppning ut mot ett fortsatt Berättelse-skrivande - med flera olika vägar att välja!
Å andra sidan har jag funnit precis den infallsvinkel jag behövde för att göra ett (för mig) gott arbete på kursen!
---
Dagens citat:
Gud vet hur många skrivsugna ordklåpare det går på varje författare!
(Yours truly i april 2001, funderande - som så ofta - på skrivandets att vara eller inte vara.)
---
The final countdown (aka count your blessings):
18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia
Jag satte mig att gå igenom mina "ordtjuvböcker", som jag brukar kalla dem, d.v.s de små anteckningsböcker fyllda med ordtjuverier, tankar, idéer, utkast, etc, som jag alltid bär med mig. Det är något jag länge har tänkt göra, men lika länge skyggat inför. Gud vet varför!
Men ikväll var det dags. Jag vet inte varför just ikväll, vad det var som fick mig att komma till skott, det var ingen medveten tanke eller handling. Plötsligt fann jag mig bara sittandes i soffan med den lilla, men inte oansenliga hög av ordtjuvböcker, som jag har samlat på mig sedan jag började mitt "ordtjuveri" för ganska precis fyra år sedan.
Med ett glas kallt vitt vin och cigaretter nära till hands. Tori Amos i CD-spelaren. Ett enda levande ljus, trots den ljusa sommarkvällen. Och några pappersnäsdukar, utifall att jag skulle gråta.
Och det gjorde jag. Grät, alltså. Men jag skrattade desto mer! Ja, ni läste rätt, jag skrattade åt det jag själv hade skrivit! And lo & behold; världen gick inte under för det, inte heller slog muserna mig döv och blind för evinnerlig tid, de skickade inte ens en harpya! ;)
Några iakttagelser:
~ Jag har faktiskt - faktiskt! - utvecklats i mitt skrivande! Språkmässigt, främst då.
~ Men även backat på ett par punkter. Jag har låst mig i ett slags "säkerhetsskrivande" när det gäller dagboken. Gud vet vad och vem jag försöker skydda mig själv mot. Mot mig själv, antagligen. Why?
~ Jag skrev desto mer för bara ett, två år sedan! Massor med utkast till karaktärer, repliker, scener, etc. Vad hände med den skrivglädjen och innovationslustan?
~ Jag jobbade som sjutton med Berättelsen förra sommaren!
Det där senare kom som en total överraskning. Jag hade något vagt minne av att jag skrev och skrev en febril natt hemma hos pappa. Men inget mer.
När jag nu öppnade förra årets ordtjuvbok hittade jag sida upp och sida ned med febrila (så långt var det rätt ;)) anteckningar om smått som stort när det gäller Berättelsen.
Hur i hela fridens dagar har jag kunnat förtränga det så effektivt??!
Vad var det jag blev så rädd för? Jag antar, med tanke på Berättelsens smärtsamma rötter i mitt eget inre, att det var något som skrämde mig, så till den grad att jag fick skrivkramp - den tjugotredje augusti, närmare bestämt, att döma av ordtjuvboken. Inget av det jag har läst ikväll har gett någon ledtråd till denna rädsla, till orsaken till min skrivkramp. Vad det än var, så har jag... kanske kommit över det nu? Eller så förträngde jag den känslan tillsammans med allt annat som hade att göra med Berättelsen att göra?
Sak samma!
Jag har fyllt fem sidor i Word med anteckningar om Berättelsen utifrån ordtjuveriboken. Och nya idéer har poppat upp i min hjärna som en tonårings finnar. Samt en och annan sanning, som jag var inne på inledningsvis. Plötsligt har jag löst ett par av de svåraste, mest smärtsamma problemen. Bara sådär!
Gud så enkelt det var, varför tänkte jag inte på det förut...?
Det kommer att bespara mig så mycket smärta i det här skrivandet!
Imorgon ska jag trampa ned till jobbet (det här är ju löjligt, jag måste köpa en skrivare!) och skriva ut allt det jag har noterat från mina ordtjuvböcker, både det som rör Berättelsen och det som inte gör det. Sedan ska jag lägga mig i, säg, Rådhusparken, eller vilken plats vädret nu tillåter, och se vad jag kan göra av materialet.
På sätt och vis önskar jag att jag inte skulle åka på skrivarkursen. Att jag fick stanna hemma och pula med detta, nu när jag äntligen har sett en öppning ut mot ett fortsatt Berättelse-skrivande - med flera olika vägar att välja!
Å andra sidan har jag funnit precis den infallsvinkel jag behövde för att göra ett (för mig) gott arbete på kursen!
---
Dagens citat:
Gud vet hur många skrivsugna ordklåpare det går på varje författare!
(Yours truly i april 2001, funderande - som så ofta - på skrivandets att vara eller inte vara.)
---
The final countdown (aka count your blessings):
18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia
posted by carra at
22:24
2 Comments:
Det var himla bra det du skrivit om ordtjuveriet!
Den som vaktar över det du skriver i dagboken, det är din egen Kritiker, brukar sitta uppe på höger axel och kika...
Som svar på hur många författare in spe det finns.... det skickas ca 2000 manus per år till de stora förlagen och ca 2 blir antagna. Säger en del om hur många vi är...
By
Bloggblad, at söndag, juli 17, 2005
Ack ja, den där förfärliga Egna Kritikern, om man bara kunde komma på ett sätt att bli av med den för gott!
By
carra, at lördag, juli 30, 2005
Skicka en kommentar
<< Home