Inatt jag drömde något som...

Visst är det märkligt med drömmar? Eller rättare sagt vad och/eller vilka som kan förekomma i dem? Det sägs ju att drömmar är ett sätt för hjärnan att bearbeta händelser, intryck, känslor etc. Och en populär tolkning av vad de personer som förekommer i drömmarna betyder är att de är delar av en själv. Må så vara; jag har ingen egentlig uppfattning i de frågorna. Men jag fascineras av drömmar, det gör jag.



Inatt drömde jag t.ex. om J, min bästis när jag gick på gymnasiet. Jag har inte träffat henne på åratal, och kan rent ut sagt inte begripa varför jag drömmer om henne. Vi hängde ihop som ler och långhalm under ett par år, och sedan gled vi ifrån varandra, som det brukar gå med tidiga vänskaper. Precis som ett antal andra vänner har kommit och gått i mitt liv. (Förhoppningsvis inte som mina nuvarande vänner ska gå ut ur mitt liv, även de! Den tanken gör så ont, att jag inte ens förnuftsmässigt kan angripa den!)



Ändå är J den enda som jag uppfattar har svikit mig. Ett svek som gick djupt; kanske, eller högst troligtvis för att jag var så ung och naiv, och så totalt oförberedd på att bli "dumpad" av henne. Ändå vet jag inte riktigt vari hennes svek skulle bestå, varför jag betraktar det som ett svek. Det är som sagt vanligt att ungdomsvänner växer ifrån varandra. Kanske för att hon var den första som jag förlorade? (Ja, jag såg det och ser som en förlust. Drama queen, you know.) Hmm, ja, kanske. Men det som gjorde mest ont var det brev (ja, brev! hon kom t.o.m. och överlämnade det personligen!) hon skrev som förklaring till varför hon inte ville umgås med mig längre; jag var alltför barnslig, gnällig, klängig, negativ, självupptagen, and whatnot. Ord som åt sig in i mitt hjärta. Och som har stannat där, faktiskt.



Det är nog helt riktigt att jag kan vara allt det där, allt emellanåt. Men jag vill hoppas och tro att jag kan vara en god vän, också. Jag har kämpat och kämpat för att bli, att vara en god vän. (Vad nu det är! Det torde finnas nästan lika många definitioner som det finns vänner.) Och kommit så långt att jag kan acceptera att jag är olika vän med olika vänner, och att jag är en mänsklig vän. Jag känner mig trygg med mina vänner, trygg i att de accepterar mig för den jag är, med fel och brister. Och att de kanske, förhoppningsvis inte ska lämna mig.



Sedan tänker jag på hur oerhört ensam jag var för bara ett par år sedan. Och funderar på om det kan hända igen. Även om jag är en annan person idag, starkare, självständigare och (förhoppningsvis! :D) klokare. Ändå kan det emellanåt gnaga till av vassa tänder i mitt hjärta av oro över att jag återigen ska förlora de jag älskar och behöver. Patetiskt kanske, men så är det.



Jag vill absolut inte lägga skulden på J. Men det där brevet satte sina spår, det gjorde det. Och dessutom har jag känt mig sviken av mamma under större delen av mitt liv; jag var nummer två i hennes liv, flaskan nummer ett.



Frågan är bara varför detta dyker upp nu, när jag mår bättre än jag någonsin har gjort, varför jag drömmer om J, och vad det egentligen implicerar. Då tänker jag på vad ER frågade mig:



Tycker du att du har rätt att vara lycklig?



Jag står nog fortfarande utan svar på den frågan. Vad än mitt intellekt försöker säga mig.