Apor och poesi

Efter att ha läst och skrivit om V. S. Naipauls Att läsa och skriva. En personlig betraktelse, sitter jag nu här med både Fay Weldons självbiografi auto da fay och Wislawa Szymborskas Dikter 1945-2002. Och kommer osökt att tänka på Shw och ordet pretentiös. vinkar och blinkar till shw För det kan ju tyckas tämligen pretentiöst med både Naipaul och Szymborska, men jag kan intyga att de båda är såväl "lättlästa" som tillgängliga, och vad är det förresten för fel på "pretentiös"? ;)



Inget, skulle jag vilja säga. (Mest som en påminnelse till mig själv.)
Sedan skrattar jag högt åt minnet av den fullständigt bisarra tågresa mellan Stockholm och Uppsala, som Shw och jag företog i tisdags. Jag är övertygad om att ingen som satt i den kupén kommer att glömma oss!



Det började med att vi, på omvägar, började prata om Pride. Tankspridda och ständigt lika "felhörande" (förklaring kommer strax) Johansson frågade Shw vad årets tema var, glömsk av att jag egentligen visste det. Hennes svar fick mig att stirra i fasa på henne och förfärat utropa:
Apor?!
(Redan här började vi väcka en viss uppmärksamhet, tror jag.)
Nej, nej - hatbrott! utbrast Shw lika förfärat.
Och sedan började vi tokskratta, ja formligen skrika av skratt, och det var helt omöjligt att sluta; varenda gång vi försökte brast det för oss på nytt. (Gud vad jag älskar sådana där delade vänskapsskratt!)
Ja jag tänkte väl! suckade jag till sist och torkade skrattårarna. Nog för att vi ska ta tillbaka vissa ord [och omdefiniera dem], men apor var väl ändå att ta i!
Tro mig, jag menade detta i all uppriktighet och omtanke, men så snart jag sagt det hörde jag själv hur knäppt det lät. Åsså var vi igång igen!



När vi väl hade samlat oss, sent omsider, kom jag på att jag skulle överbevisa henne om att det inte var pretentiös att läsa Szymborska. Så jag tog helt sonika upp boken, som jag till min glädje hade hittat på Kulturhuset, och började läsa dikter för henne. Huvudena höll vi tätt ihop, för att hon skulle höra bättre. (Nej det är inget fel på hennes hörsel, men Uppsalapendeln slamrar!)



I plomberade järnvägsvagnar
åker namnen genom landet,
och vart de far på detta sätt
och om och när de stiger av.
fråga mig inte, jag vet det ej



började jag högtidligt deklamera.
Och vid det laget bestämde sig nog de flesta omkring oss för att vi helt enkelt var galna; först hysteriskt skriande av skratt och gapande om apor och hatbrott, sedan kuttrasju över en poesibok! :D



Men det bjuder jag, vi, så gärna på. För den där stunden av genuin vänskapslycka kan jag leva länge på. Puss på dig, Shw, säger jag bara, och läs nu din Szymborska som en duktig flicka! Även om du, som jag, avskyr sådana, duktiga flickor alltså. Du kan ju alltid vifta lite extra med din fjollskrivbok, som motvikt! ;)



Dikten "Ännu", som jag citerade ur ovan, återfinns i diktsamlingen Rop till Yeti från 1975, och jag rekommenderar alla som tycker om poesi att läsa den. Det är en mycket stark dikt, som verkligen inte är något att skämta om. Men jag tror nog, efter att ha sett en intervju med henne på skrivarkursen, att Szymborska skulle skratta lika gott som Shw och jag åt den där episoden på tåget.