Trötthet tar tid

Det underbara vädret bara fortsätter och fortsätter. Man tror knappt det är sant, efter frostbitna juni månad! Ändå har jag mest hållit mig inne idag, för att ge huden en chans att hämta sig lite efter allt solandet de senaste dagarna. Igår kväll hettade den, huden, nämligen som den brukade (det var ett par år sedan nu) göra när jag var utomlands och hade solat intensivt om dagarna, på den där tiden när jag fortfarande orkade pressa :) Those were the days... Jag hade inte direkt bränt mig, men jag kände att det var bäst att låta huden få vila från sol åtminstone en dag.



Nu sitter jag här och svettas, det är fan varmare inomhus än utomhus! Men jag tänker inte klaga, nej nej nej. För min del får värmen och solen parkera över Sverige ett par veckor. OK då, under min semester! ;) Jag vet att det finns massor med människor som inte tål sol och lider av det här vädret. Men det här är min dagbok, och här får jag vara egoistisk! Och om solen skiner imorgon, så kommer jag att ånyo ligga där med min numera fräscht brunbrända nuna och en kropp i olika stadier av blekblekt, ljust rött och början till en fin solbränna. Vet inte riktigt vart jag ska lägga mig imorgon, jag har ju min lilla glänta där vid Nydalasjön... Men jag ska ju ned på stan och hämta ut biljetter tillsammans med Jennie, så det lär nog bli Rådhusparken igen.



Anledningen till att vi hämtar ut biljetter tillsammans är att hon kommer att ansluta sig till mig i Uppsala, dit jag beger mig efter skrivarkursen. Vi ska båda våldgästa Felicia, och dessutom försöka att båda hinna träffa andra vänner och att njuta det bästa av Uppsala och Stockholms sommarpärlor! Jag längtar väldigt mycket till den här resan, med intensivt skrivande (förhoppningsvis!) och sedan ett par dagar i Uppsala/Stockholm med goda vänner och något mindre krävande roligheter än skrivandet.



Har varit ruskigt trött idag, trots att jag sov säkert tio timmar inatt, och har ideligen somnat på soffan, där jag har legat och läst. Och fortfarande aningen stel och öm i nacken, även om det är betydligt bättre idag. Hmm. Det är väl del av den stora nedvarvningen, förstås, trots att "forta" Johansson tyckte att hon redan borde ha klarat av den, hon har ju gudbevars haft semester i hela fem dagar! :D



Igår kom jag fram till att jag har två stora planer:



- Att gå igenom det jag har målat hittills och dra upp nya riktlinjer utifrån det.
- Att skriva ett synopsis till Berättelsen. För att dra upp (nya) riktlinjer utifrån det. Särskilt viktigt inför skrivarkursen.



Och jag känner mig så otåligt ivrig inför att få sätta tänderna i detta! Men så fort jag ens gör en ansats i den riktningen blir jag så olidligt sömnig, att jag måste gå och vila en stund; det är som om hela kroppen stänger ned. Frustrerande, to say the least! Jag är väl inte redo, helt enkelt, vad jag än själv tycker.



Fast nog är det lite märkligt ändå att jag orkade måla så mycket när jag var som tröttast och stressad, men när jag äntligen får vila och har tid över för att verkligen ägna mig åt... hrmm, vi säger väl skapandet då, även om det låter pretentiöst... åt skapandet, så orkar jag helt plötsligt inte alls. Eller, jag målade ju en stund på fredagskvällen, but you get the picture. Jag blir lite orolig, det måste jag tillstå. Är det den berömda skapandeförlamningen, som slår till igen, som den alltid gör för mig på semestern...?



Nej, jag ska inte ta ut några sorger i förväg! Istället ska jag fokusera på att jag faktiskt målade i fredags. Ha! (Försöker skrämma bort skrivkrampsspöket och dess allierade!) Att jag gjorde en liten skrivövning, också det i fredags. Ha! Att jag har planer på hur jag vill måla och skriva framgent. Ha! Samt - inte minst! - att jag faktiskt ska gå på en skrivarkurs nästa vecka, och då lär jag skriva, vare sig jag vill eller inte ;) Jag vägrar att gå med på skrivkramp under en skrivarkurs! Ha - take that, you bastards!



Och om jag behöver ett par dagar till för att helt varva ned, so be it.



I lördags pratade jag med pappa. Han och AK var uppe i Sörberg. Jag blev alldeles grön av avund! Trots att jag hade det hur bra som helst i min lilla glänta; där var det också tyst och stillsamt, men inte lika tyst och fridfullt som det är i Sörberg. För i Sörberg finns ju mitt hjärta. Och farmor, inte minst! Minnet av hennes skrockande skratt, hennes vackra blåa ögon, och hur hon höll upp famnen för mig i de där lekarna när jag var barn... Alltid när jag ska göra upp eld i spisen ser jag framför mig hur hon sitter på kökssoffan och skakar på huvudet åt sitt "odugliga" (när det gäller att göra upp eld) barnbarn. Fast jag får alltid upp eld, till sist. Det är väl farmorspöket, som är där och trollar lite för att hjälpa mig.



När jag tänkte på detta, där jag låg och jäste i solen efter att ha pratat med pappa, tänkte jag att det naturligtvis var där jag borde ha varit, i Sörberg alltså. Hos farmor. I lugnet och tystnaden.



Jag måste försöka ta mig dit i sommar!



---
The final countdown (aka count your blessings):

18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia