Bromsar beware!
Det måste vara ett säkert tecken på att jag har fått lite för mycket sol för mitt eget bästa när jag blir sittande att slötitta på Allsång på Skansen, trots att det är bland de värsta program jag vet! Herregud...
... momento, momento...
Så! Nu har jag satt på lite bra musik istället, min egenhändigt komponerade CD med godisar som börjar med Oasis "Wonderwall", som jag aldrig lessnar på. Annars är det sant att jag är bra trött efter en lång dag ute i det fria. Men man kan ju inte gå och lägga sig kvart över åtta en semesterkväll! :D Skämt åsido, det är inte den sortens trötthet, bara post-solslöhet!
Det har varit en underbar dag!
En sådan där dag, som man vill stoppa in i en burk och spara till novembers gråaste och vidrigaste dag.
Hrmm, nu kom Da King tassande och lade sig tätt intill mitt nakna ben (jag sitter i bara T-shirt och trosor) - som om jag inte var nog varm redan! Men jag har inte hjärta att köra iväg honom. Han ser så ynklig och ömhetstörstande, när han kommer såhär, och nu har han ju varit ensam hela dagen, stackars pälsis, och behöver tanka lite närhet.
Kände mig glad när jag cyklade ned till Busstationen, där Jennie och jag skulle hämta ut våra biljetter. Och hade verkligen laddat för en Jennie-Pennie Kramkalas kram! (Bara de som har fått en sådan kram förstår vad jag menar ;)) Men vad möter mig därinne; en svettdrypande, tillstukad blondin, som hade lånat min bästis kropp och ansikte... för det där kunde ju inte vara Jennie?! Jo det kunde det. Och hon svettades! Tydligen är det solkrämen som sätter sprutt på hennes svettventiler på det där sättet.
Det är faktiskt första gången jag har vägrat att krama henne. ;)
Det var en hel vecka sedan vi hade träffats, så vi plapprade och skämtade och skrattade, så att vi lyckades få halva Busstationen att le. Något vi ofta lyckas med, att få vilt främmande människor att le över vår uppenbara vänskapskärlek och lycka över att få umgås med varandra. Då menar jag att folk ler med oss, inte åt. There's a difference, you know.
Jennie hade redan tidigare på telefon föreslagit att vi skulle lägga oss vid Nydala, så efter biljett- och vatteninköp cyklade vi dit. Solen sken generöst, och jag kände mig ännu gladare, nu när jag fick vara med min vän. (Det var ju som sagt en hel vecka sedan sist! Det är en evighet i de här sammanhangen!) Vi lade oss först i den glänta som egentligen är min favorit, men där det alltid har hunnit lägga sig någon annan människa före mig. Men nu var vi ju två, och han behövde verkligen inte hela den där gläntan för sig själv! Det var alltså en pappa med sin lilla bebis och ett (upptäckte jag först när jag var ute i vattnet) fiskespö. Men vi fick raskt ändra våra planer, då det visade sig att en hel armada av bromsar hade valt det här plejset som sitt Boot Camp! Hu!
Så vi hamnade i "min" glänta en bra bit längre bort, och även om en och annan broms hade funnit sin väg även dit (desertörer?) så var det betydligt lugnare där. De där bromsarna plockade fram ett alter ego hos min vän, som jag inte stött på förut: Bromsdödar-Jennie! Det viftades och slogs från hennes håll, så att jag är säker på att hon kommer att få bromsdödararmbåge! Men verkligt misstänksam blev jag först när hon irriterat utbrister till ett av flygfäna:
Men sätt dig på Carra istället, så att jag får slå till henne!
HM!! Efter det där var jag ytterligt tveksam till om varje slag jag fick verkligen var föranledda av bromsar...
Hur skönt som helst hade vi det där i gläntan, om man alltså bortser från bromsarna. När vi motvilligt hade börjat tänka på hemfärden ringde Ingrid, äntligen hemkommen efter en nära tre veckor lång rundresa i landet, och lockade med kaffe och glass. Då fick vi minsann fart under dojorna! :D
På Ingrids veranda blev vi sedan sittande i allsköns ro, och jag hade väl suttit där om inte en geting börjat uppvakta oss. Jag tillstår gärna att jag är fjantigt och halvt hysteriskt rädd för allsköns flygfän, inte minst getingar, och sådan där närgången uppvaktning kan jag vara utan. Jag tog det som ett tecken på att det var dags att bryta upp. Döm om min förvåning när klockan visade sig vara kvart i åtta när jag kom hem! (Jag for hemifrån elva...)
Åh... fler sådana här dagar, tack!
---
The final countdown (aka count your blessings):
18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia
... momento, momento...
Så! Nu har jag satt på lite bra musik istället, min egenhändigt komponerade CD med godisar som börjar med Oasis "Wonderwall", som jag aldrig lessnar på. Annars är det sant att jag är bra trött efter en lång dag ute i det fria. Men man kan ju inte gå och lägga sig kvart över åtta en semesterkväll! :D Skämt åsido, det är inte den sortens trötthet, bara post-solslöhet!
Det har varit en underbar dag!
En sådan där dag, som man vill stoppa in i en burk och spara till novembers gråaste och vidrigaste dag.
Hrmm, nu kom Da King tassande och lade sig tätt intill mitt nakna ben (jag sitter i bara T-shirt och trosor) - som om jag inte var nog varm redan! Men jag har inte hjärta att köra iväg honom. Han ser så ynklig och ömhetstörstande, när han kommer såhär, och nu har han ju varit ensam hela dagen, stackars pälsis, och behöver tanka lite närhet.
Kände mig glad när jag cyklade ned till Busstationen, där Jennie och jag skulle hämta ut våra biljetter. Och hade verkligen laddat för en Jennie-Pennie Kramkalas kram! (Bara de som har fått en sådan kram förstår vad jag menar ;)) Men vad möter mig därinne; en svettdrypande, tillstukad blondin, som hade lånat min bästis kropp och ansikte... för det där kunde ju inte vara Jennie?! Jo det kunde det. Och hon svettades! Tydligen är det solkrämen som sätter sprutt på hennes svettventiler på det där sättet.
Det är faktiskt första gången jag har vägrat att krama henne. ;)
Det var en hel vecka sedan vi hade träffats, så vi plapprade och skämtade och skrattade, så att vi lyckades få halva Busstationen att le. Något vi ofta lyckas med, att få vilt främmande människor att le över vår uppenbara vänskapskärlek och lycka över att få umgås med varandra. Då menar jag att folk ler med oss, inte åt. There's a difference, you know.
Jennie hade redan tidigare på telefon föreslagit att vi skulle lägga oss vid Nydala, så efter biljett- och vatteninköp cyklade vi dit. Solen sken generöst, och jag kände mig ännu gladare, nu när jag fick vara med min vän. (Det var ju som sagt en hel vecka sedan sist! Det är en evighet i de här sammanhangen!) Vi lade oss först i den glänta som egentligen är min favorit, men där det alltid har hunnit lägga sig någon annan människa före mig. Men nu var vi ju två, och han behövde verkligen inte hela den där gläntan för sig själv! Det var alltså en pappa med sin lilla bebis och ett (upptäckte jag först när jag var ute i vattnet) fiskespö. Men vi fick raskt ändra våra planer, då det visade sig att en hel armada av bromsar hade valt det här plejset som sitt Boot Camp! Hu!
Så vi hamnade i "min" glänta en bra bit längre bort, och även om en och annan broms hade funnit sin väg även dit (desertörer?) så var det betydligt lugnare där. De där bromsarna plockade fram ett alter ego hos min vän, som jag inte stött på förut: Bromsdödar-Jennie! Det viftades och slogs från hennes håll, så att jag är säker på att hon kommer att få bromsdödararmbåge! Men verkligt misstänksam blev jag först när hon irriterat utbrister till ett av flygfäna:
Men sätt dig på Carra istället, så att jag får slå till henne!
HM!! Efter det där var jag ytterligt tveksam till om varje slag jag fick verkligen var föranledda av bromsar...
Hur skönt som helst hade vi det där i gläntan, om man alltså bortser från bromsarna. När vi motvilligt hade börjat tänka på hemfärden ringde Ingrid, äntligen hemkommen efter en nära tre veckor lång rundresa i landet, och lockade med kaffe och glass. Då fick vi minsann fart under dojorna! :D
På Ingrids veranda blev vi sedan sittande i allsköns ro, och jag hade väl suttit där om inte en geting börjat uppvakta oss. Jag tillstår gärna att jag är fjantigt och halvt hysteriskt rädd för allsköns flygfän, inte minst getingar, och sådan där närgången uppvaktning kan jag vara utan. Jag tog det som ett tecken på att det var dags att bryta upp. Döm om min förvåning när klockan visade sig vara kvart i åtta när jag kom hem! (Jag for hemifrån elva...)
Åh... fler sådana här dagar, tack!
---
The final countdown (aka count your blessings):
18-23/7: Kvinnor skriver
23-28/7: Hälsar på Felicia
posted by carra at
21:00
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home