Stundtals...

... blir jag så ledsen, så ledsen.
Att jag nästan inte kan andas.
Och gråten trycker i mitt bröst.
(Om ni ursäktar klyschan.)
Jag vet att det här kommer att tid.
Jag vet att de här stunderna hör till.
Men jag vill ändå inte kännas vid dem.
Jag vill inte.
Orkar inte.
Gråta mer!
Istället målar jag.
Det är också en sorts gråt.