Kattkur

Finns det bättre medicin än en katt? (Om man nu inte är allergisk eller avskyr dem, förstås...)



Jag kom hem helt slutkörd efter en otroligt intensiv dag på jobbet, kastade i mig lite mat och kröp sedan ned i sängen för att ta en tupplur. (Cat nap, hehe.) Men det gick inte, ögonen brände torra och hjärnan skenade. Jag kände mig helt igenom hudlös, hade ingen ork, ingen motståndskraft kvar.



Då hoppade katten upp i sängen.
Med ett mjukt kurrande.
Som han reserverar bara för mig.
Han kröp tätt intill mig, och bad skamlöst självbelåtet om kel och smek. Jag virade in mig i honom och formligen öste ur mig både kel, smek och pussar. (Det senare är han inte så förtjust i, men han finner sig i det.) Han spann, så att han nästan lyfte från sängen.



Då började jag gråta, helt oväntat (eller kanske ändå inte), och stort, ont. Kisse fann sig stoiskt i en extra hård kram och att bli tårvåt i pälsen.
Vi behöver varandra.
Det bara är så.



Efteråt slickade han min kind.
Efteråt somnade vi.
Efteråt vaknade jag av en sträv kattkyss.
På näsan.



Nu ska jag nog kunna ta mig igenom den här kvällen, trots att jag är både trött och genomledsen.
Men för säkerhets skull håller kisse vakt över mig.
Gyllene ögon som plirar kärleksfullt.
En spinnande massa av varm kattkropp intill mitt lår.
Och hur han kurrar när jag petar med fingrarna i hans päls.



I vissa stunder kan man förlåta dem, pälsbollarna, för allt, allt!