... ont det gör ont... (för hundrasjuttioelfte gången)

Först kommer kreativitetsglädjen.
Kreativitetsruset.
Kreativitetsfrenesin.



Sedan kommer smärtan.
Så säkert som amen i kyrkan. (En gång i tiden.)
Eller som ett brev på posten. (En gång i tiden.)



Nacken börjar värka.
Ryggen stelnar.
Armarna förlorar en del av sin rörlighet. Minsta rörelse över en viss höjd är förenad med smärta.
Humöret sjunker i botten.



Men det går bra så länge jag är inne i ruset. Kreativitetsruset. Då målar jag (eller skriver eller jobbar med mina foton eller vad det nu kan vara) som ett skållat troll. Ignorerande alla varningstecknen.
Värkande nacke - rygg - armar.



(Även nu! När jag är ledig och avslappnad.)



Efteråt känner jag mig som en gammal ledbruten gumma.



Kreativitetsgumma.