Så många ord, så lite att säga

Lyssnar på den gudomlige Tom Waits. Mörkret faller sakta utanför - hösten känns med ens lite närmare, nu är det augusti, snart börjar jag jobba igen, snart är det vinter (hey, jag har aldrig utgett mig för annat än att vara pessimist ;)) - men värmeljuset är så vackert i den blåa ljuslyktan från Indiska, den enda ljuslykta jag aldrig tycks tröttnar på. Liksom de övriga ljusen; ikväll frossar jag i dem, som ett sätt att säga "vik hädan, Satan" till den kommande hösten, och för att det är så vackert, så skönt, så mysigt.



Bredvid mig sover Da King, som han har gjort större delen av dagen. Som han gör större delen av tiden these days. En gammal (sexton år!) katts sköna, behövliga dos av sömn... men jag vill inte tänka på att han blir äldre och äldre. För då blir jag påmind om den där långa, oåterkalleliga sömnen, som han förr eller senare ska finna ro i... and it breaks my heart!



Den här CD:n med Tom Waits (Used Songs 1973-1980) påminner mig om förra hösten, då Jennie var i Rom, och hur mycket jag saknade henne. Och om en massa annan skit, som jag har valt att (mer eller mindre) förtränga. Höstar är inget för mig. Jag lever för våren och sommaren. Kunde jag, hade jag pengar, så skulle jag flytta runt för att alltid ha vår och sommar. Fast... det skulle antagligen bli långrandigt, det också. För trots allt har ju hösten sina goda sidor. Även om jag har svårt att komma på dem just nu. Jag vill ha sommar så mycket längre än Norrland kan bjuda på! (Och då bjuder ändå Norrland på mer sommar än några av mina skrivarsystrar trodde ;) blink vink blink!)



Det har varit skönt med två dagars total isolering från omvärlden, om man bortser från snabba turer till ICA. Behövligt, efter allt socialt frotterande under min tiodagarstripp. Imorgon vill jag nog träffa folk igen. Nog; det är viss risk för att jag fastnar här i soffan igen, speciellt om det är dåligt väder. Samtidigt vet jag hur lätt de här "andningspauserna" kan vända till det negativa, till ovilja att visa mig för omvärlden, om än inte direkt folkskygghet. Jag minns med fasa den där korta perioden för några år sedan när jag var arbetslös...



Och ändå är jag väldigt social av mig! :D



Vad övrigt är:
Jag funderar på det där diktfragmentet, som jag skrev idag. Hur jag ska vidare med det. Och hur explicit man ska vara, kan vara i en dikt, utan att det blir banalt. Fast det får ju inte bli för implicit heller, så att ingen begriper något. Eh, fast å andra sidan är världen full av dikter som ingen begriper, hehe. (Ja, jag vet att jag överdriver nu. Allt för att peppa ett haltande skrivarsjälvförtroende!) Det handlar ytterst om en metafor, som jag blev särdeles förtjust i, om man nu får säga så om sitt eget skrivande, men som jag har en känsla av att den är banal och "too much". Kill your darlings... men ibland är det svårt att ta död på de där förtjusande små darlingarna!