To be otålig or not, that's the question

Märkligt, detta. Jag är ju född otålig, och inget verkar bita på denna min otålighet. Den kan både vara en tillgång och en förbannelse. Mest det senare, kanske. Jag stampar fortfarande foten i golvet när jag blir otålig, har jag både fått höra och märkt själv. Och jag slamrar, suckar, fräser, klagar, och/eller får vansinnesutbrott. Som ett litet barn, typ. Jag blir nog aldrig vuxen i det avseendet, apropå ett samtal jag hade med Hanna och Jennie igår.



Men ikväll, över den senaste målningen (det låter något det, va?! :D), slogs jag av en insikt:
Mitt kluddarjag är inte ett dugg otålig!



OK, OK! Jag hör redan ett antal vänner yla av skratt, så det är väl bäst att jag skyndar mig att påpeka att det är en sanning med modifikation. :)



Kluddarjaget kan stå i timmar och peta med små, små detaljer. Och mysa gott, känna inre frid, och allt sådant där flum. (Skämt åsido, jag mår bra av att måla!)



Men!
Kluddarjaget blir också halvt hysterisk av otålighet för att färgen inte torkar tillräckligt snabbt, så att hon kan färdigställa just den där detaljen! Och då talar vi ändå om akrylfärg, som är känt just för att den torkar snabbt. (Vilket kluddarjaget också kan irritera och "otåla" sig på! Ingen ska någonsin säga att hon är konsekvent ;))
Kluddarjaget har faktiskt, skämmigt men sant, hemfallit till att använda hårtorken emellanåt. Och sparat kanske fem minuter...



Men fem minuter i ett kluddarrus är fem minuter!



Kluddarjaget kan göra målning efter målning med (ungefär) samma färgval och "motiv" (så långt hon nu målar "motiv"), för att komma fram till den rätta, färdiga versionen.



Men!
Kluddarjaget kan bli galen, ja galen!! när en detalj blir fel. Och sluta måla, gå och lägga sig och tjura, aldrig se åt en pensel igen, i alla fall inte under det närmaste dygnet, skrika why - why - WHY?! till muserna.
Och aldrig mer pröva just det "motivet".



Jag undrar för övrigt vad hon heter, kluddarjaget; alla mina "flickor" har ju namn. Men hon kanske är för upptagen av att måla för att tänka på ett namn; det händer - rätt ofta! - att hon för sitt liv inte kan komma på en titel till en målning.



Och tro mig:
Hon är ett under av tålamod jämfört med mitt skrivarjag!
Mitt skrivarjag (hon har visst inte heller något namn) har inget tålamod över huvud taget. Hon är faktiskt den mest otåliga av "oss alla", come to think about it.
Det är faktiskt ett under att hon inte har kastat ut datorn genom fönstret än! (Den tillhör i och för sig arbetsgivaren; kanske det har något med saken att göra. För mitt skrivarjag är en Duktig flicka, minsann.)
Men hon begår harakiri mest för jämnan, faktiskt.
Och fattar ingenting av det där "lugn", "inre frid", "skön känsla", etc, som kluddarjaget bluddrar om.



Tänk om de kunde samsas någon gång! Lära av varandra! Dämpa respektive stärka varandra! Kanske gräla sig igenom ett gemensamt projekt!
Vad månde bliva??